Blogg
Uffes coachblogg
Vill man så kan man

Månadsbrev och tankar

Nu har jag gett ut ett nytt månadsbrev som jag gör varje månad. Det skapar alltid tankar på vad jag tror att du vill läsa. Det är inte alltid lätt men på något sätt så skapas det ett månadsbrev i alla fall. Den här gången fick jag inspiration av en bok som jag läser. Egentligen vill jag ha inspiration av det som händer i vardagen och som är seriöst. Att våra politiker i Enköping inte kan komma överens om var ett hus ska stå eller vad det ska innehålla kan jag inte se som varken en nyhet eller av intresse. Lika lite om att någon känd Anna är ilsken, besviken eller något liknande. Jag tittar i Facebook för att se vad som händer och där är det lika illa. Inga nyheter och när någon verkligen vill ha svar på en fråga seriöst så blir det snart dåliga kommentarer som slutar i mer eller mindre personangrepp.

För min del handlar det om hur jag vill bli bemött av människor jag träffar. Som jag beter mig beter sig andra mot mig i de flesta fall. Så om det vore så att jag ville bli illa bemött så skulle jag bete mig illa mot andra. Nu är det ju så att jag trivs bättre att bli väl bemött och jag mår bättre själv om jag bemöter andra på ett respektfullt sätt.

Den nyss avlidne Michael Nyqvist sa i en videosnutt, som jag tittade på, att det handlar om att ta första steget. Den videosnutten handlade om något större nämligen fred på jorden. Jag tror också att möta varandra på ett respektfullt sätt bidrar till en fredligare tillvaro för var och en. Det är också ett första steg.

Hur vill du att din värld ska se ut framöver? Vilket blir ditt första steg?

Sköna kvällar

Nu är ljuset här, vi kan tanka allt vi vill och behöver. Själv satt jag en stund på förstukvisten och bara njöt. Jag kunde höra fågelungar kvittra under takpannorna och det är bara så underbart.

För mig handlar det om att ta till vara varje stund nu utan att känna att jag stressar eller ”måste”. För som jag har skrivit tidigare så finns det inga måsten i livet. Det är val vi gör och ikväll valde jag att sitta ute och bara vara.

Härom kvällen gjorde jag ett annat val och satt mig på motorcykeln och drog över till ett par vänner på en kopp kaffe och pratade om midsommar firande. Vi skulle kunna löst det på telefonen men jag valde att träffas på riktigt istället. Det kändes som ett bra val.

Helgen som passerade blev det återigen motorcykel. Nu till Gräsö för en fika och en njutbar åktur. Sedan söndagen blev det att assistera på en kurs i att lära sig dyka.   Det är alltid en otrolig upplevelse att se nya dykare bli till. Från början är det otroligt ostadigt men på bara en vecka så kan de dyka. De behärskar att grundläggande. Sedan är det övning som gör dem ännu bättre dykare.

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget att det inte alltid är så lätt att lära sig njuta av ljuset, värmen, sommaren och den lilla extra fritid man får när man senare har semester. Det går att lära sig att njuta av det. I boken och filmen, en löpares hjärta, så väljer huvudpersonen att bara sätta sig på en stubbe en dag. Han tvingade sig att bara sitta där och låta tankarna komma och gå tills han fann den ro han sökte i skogen. Han levde i princip själv i skogen, i en kåta, i fyra år. Han lärde sig att uppskatta saker som han aldrig trodde att han skulle kunna uppskatta.

Vad har du att lära dig?

Ibland vill man för mycket

Visst har du säkert råkat ut för att du vill så mycket att det som ska göras blir övermäktigt. Det kan vara att du varit för tidsoptimistisk eller trott att du kunde mer än du kunde eller av någon annan anledning så fick du inte till det. Det händer oss alla lite då och då. Men vi blir klokare för varje gång men en orsak verkar vara mer livsbenägen och följa oss lite längre än andra saker och det är tidsoptimismen. Vi tror att vi ska hinna en viss del på en viss tid. Och det kanske vi skulle ha klarat om det var så att det oförutsedda inte hade inträffat. Det kan vara en granne som kommer förbi och samtalet tar lite längre tid än vad du egentligen hade tid med, det kan vara en broöppning i Hjulsta som du inte räknat med och du blir stående där i 10 minuter, det kan vara att ett barn behöver hjälp med något och som förälder vill man ju ställa upp och det kan vara så mycket annat som gör att man inte hinner med det man tänkt.

I ärlighetens namn så vill jag erkänna att det även händer mig. Men jag kämpar alltid med att lägga till tillräckligt med extra tid för det oförutsedda. Jag lovar ingen exakt tid när jag ska vara framme utan ger en ungefärlig tid. Är det så att det krävs en mer exakt tid så har jag alltid ambitionen att starta för tidigt och sitter då hellre och väntar i 20 minuter än att komma försent. För visst kan min tid vara viktigt men det kan ju vara så att den jag ska möta också har en viktig tid. För mig kan det kännas respektlöst att inte ta hänsyn till en annan människas prioriteringar och väljer därför att prioritera andras tider när så krävs. Men med åren frågar jag alltid om det är ok om jag tar det lugnt och kommer fram när jag kommer fram. Det kan även ge mig tillfällen att stanna någonstans utmed vägen och beundra det jag annars bara skulle ha åkt förbi.

Det arbete jag tänkt jag skulle hinna med hemma när grannen kom förbi försvinner inte och visst är det trevligt att prata med sina grannar. En dag kanske det är jag som behöver och vill prata och då kan det kännas skönt att jag gett tid att prata med grannen när den kom förbi istället för att stressa på bara för att jag satt upp en nästan omöjlig tid att hinna med något.

Så mitt råd till dig är att faktiskt ta tid till annat i livet än bara jobb oavsett om det är jobbet som ger pengar eller om det är jobbet hemma i trädgården. Respektera andras tid mer än din egen. Skulle det vara så att du har bråttom så kan det vara så och någon gång är det ok att inte hinna prata eller komma för sent. Men låt det sista bli undantaget som bekräftar regeln.

Genomförd undersökning

Nu har jag varit och fått hela kroppen skannad efter fläckar som skulle kunnat vara dåliga. Med åldern så får man nya fläckar och med att det ofta står om hudcancer i massmedia så tog jag ”tjuren vid hornen” och såg till att få mig undersökt. Det är faktiskt lite obehagligt att göra en sådan undersökning. Jag vill ju inte att de ska hitta något illavarslande samtidigt som jag vill att de ska hitta det i tid så att det fortfarande är behandlingsbart. Tre läkarstuderande plus en läkare kollade mig. Fyra personer gick med förstoringsglas och tittade på mina fläckar. Inte så att jag är täckt av dem men det är några stycken i alla fall. De pratade med varandra, mumlade något, kollade igen och ingen. Inget oroväckande påträffades vilket medför att jag nu kan känna mig lugnare och inte ha en inre oro/stress. Det var ingen oro jag egentligen kände av men troligen fanns den där ändå. För så kan det vara för oss, att vi inte vet vad vi oroar oss för eller känner att vi är oroliga för något. Det skapar en stress i kroppen som vi inte mår bra av.

Ett sätt att bli av med stressfaktorer är att se till att faktiskt bli av med dem. Ett sätt att få reda på vad det kan vara är att tänka igenom vad man ofta tänker på, fundera igenom vad man kan göra åt det man funderar på och sedan skrida till handling. Man betar av en efter en av dem och till slut så har man faktiskt blivit av med den inre stressen.

Ibland är det inte så lätt att komma på vad det är man går och tänker på. Det är då jag kommer in i bilden. Men stöd av de processer jag kör så kan vi tillsammans ta reda på det. Vi kan tillsammans även lägga upp en handlingsplan för hur du ska gå tillväga framöver. Det jag brukar göra är att få dig att jobba med ditt omedvetna. Där finns oftast svaren.

Det är också viktigt att komma ihåg att det är det som du kan påverka som vi ska göra något åt. Det du inte kan påverka är det ingen mening att lägga energi på utan lära dig att förhålla dig till det istället.

Press och prioriteringar

Att skriva en blogg är stundtals pressande. I varje fall när jag vill skriva en blogg som på något sätt kan hjälpa dig att komma vidare i ditt liv. När jag inte skriver kan jag stundtals få ett dåligt samvete för att jag inte skriver. Samtidig är det så att jag behöver ta ansvar för mitt eget liv också vilket jag nu gjort ett tag. Tyvärr var det så att en nära anhörig till mig blev sjuk och har nu gått bort. Det innebär att jag valde att prioritera det som behöver tas om hand då. Det är kontakter med begravningsbyråer, det är kontakt med jurister med flera. Begravning ska planeras in. Jag, som är helt novis inom det här området, rent praktiskt, kände mig otroligt maktlös. Jag hade ingen aning om hur jag skulle agera.  Jag hittade ett litet häfte på sjukhuset som gav mig bra råd och sakta men säkert började saker landa där de skulle landa. Jag tog olika kontakter och det visade sig att de kunde det här. Jag valde att släppa kontrollen över hur saker utförs och la allt hos dem. Det gjorde att en del av pressen släppte. Fortfarande hade jag ett dåligt samvete för att jag inte skrev i min blogg till dig. Samtidigt kände jag att jag inte hade möjligheten att koncentrera mig för att kunna författa något som var vettigt vare sig för dig eller för mig. Nu när jag kan släppa allt och lita på att andra gör det praktiska så kan jag ta itu med att skiva min blogg igen.

 

Vad har ja lärt mig? Det finns alltid saker att lära sig och det är bra att det finns specialister inom områden som jag inte behärskar som kan ge mig den hjälp jag behöver. Precis som när du kommer till mig, du behöver hjälp inom ett område du inte behärskar fullt ut.

 

Det är aldrig fel att ta hjälp.

Vilsam jobbhelg

Rubriken kan verka motsägelsefull men det är den inte. Jag tror att du förstår det när du läser resten av inlägget.

Den här helgen har varit fri från att ligga i soffan och slöa och vila upp mig. Det har varit hårt slit från morgon till kväll i dagarna två. Tillsammans med en av mina söner har vi lagt golv. Det blev otroligt bra när det var klart men det har tagit på kroppen. Har träningsvärk i muskler jag inte trodde jag hade.

Helger är till för att vila upp sig så man orkar jobba i veckorna. Men det kan vara skillnad på att vila och på att vila. Jag vill medge att det här jobbet gjorde så att jag verkligen vilade från mitt jobb. Inga tankar på vad om ska hända under nästa vecka kom upp i huvudet. Inga tankar på vilka uppdrag jag ska ta och inte ta kom inte heller upp i huvudet. Nej, det var fullt fokus på att mäta, lägga golvet, kapa, räkna och fundera ut lösningar på kniviga områden. Nu hade jag, som tur vad, min son med som jobbar med sådant här så när det blev riktigt knivigt så fick han tänka på den bästa lösningen.  Men kroppen fick göra allt annat än vila. Idag, måndag, har jag ordentligt med träningsvärk, som jag nämnde i början. Och visst är det så att det är skillnad på olika smärtor beroende på orsaken till att man upplever dem. Hade jag inte vetat att det var träningsvärk hade jag blivit orolig. Då hade jag troligen behövt söka hjälp. Det är alltid bättre att ta hjälp av de som kan när man själv inte klarar av något eller går omkring och är orolig för något. T.ex. så kommer jag åka till läkaren den här veckan för att få hjälp. Jag har en del födelsemärken jag vill få kontrollerade. Istället för att gå omkring och undra och till och med att bli orolig så gör jag något åt det.

Så, mitt råd till dig i det här inlägget, är att göra något åt saker som tynger dig. Det mesta går att lösa genom att be om hjälp.

 

Åter en vecka med skidåkning

Förra året var vi i Sälen och åkte skidor. I år blev det Grövelsjön (Idre). Cirka 1 meter snö och fina spår. De har nästan 10 mil spår att åka. Nere i dalarna och uppe på fjällen. Fin natur och otroligt avslappnande. Eller nästan totalt avslappnande. Jag ska erkänna att jag blev lite less på uppförsbackarna. Allra helst de uppe på fjällen. De var isiga och hårda vilket tog en hel del kraft och stundtals var jag riktigt trött. Men det är det värt. Väl hemma igen blev det något gott att dricka och senare en god middag. Vissa kvällar blev det även sällskapsspel.

Förra året var det en upplevelse med en otroligt vacker skidfärd uppe på fjället och en snöripa. I år var det nere i skogen och träffar med Lavskrikor. De var otroligt modiga. Höll man lite mat i handen kom de och satte sig och åt, direkt ur handen. Var man lite oförsiktig kunde det hända att de även tog den mat man själv hade tänkt äta.

Nu hr vi gjort den här typen av resa tre gånger och nu får man väl anse att det är en tradition. Som det heter: En gång ingen gång, två gånger en vana och tre gånger blir en tradition.

För oavsett vad jag tycker om att ta mig upp för isiga backar så blir den här resan en avkopplande resa. Jag känner mig mentalt utvilad när jag nu är hemma igen.  Hjärnan behöver få göra annat än bara tänka på jobb. Hjärnan behöver känna vila från allt vad jobb heter. Sedan fanns det stunder när jobbet kom in i huvudet igen. Jag lät det vara där ett tag sedan släppte jag iväg det utan att värdera det.

Vid ett tillfälle kom jag även på vad det varit som stressat mig ett tag. Nu har jag löst det och det mesta känns lugnt och skönt igen.

Det är viktigt att låta vår aktiva del av hjärnan få vila och tillåta vår omedvetna del få ta kommandot ett tag.

HLR och isdyk

Så var årets uppdatering av HLR (Hjärt- och lungräddning) klar. En gång om året genomgår jag en uppdatering av det. Det känns bra att alltid veta att jag gör vad jag kan för att ha det i färskt minne. En nyhet i år var att det fanns tre dockor till. Två som var spädbarn och en som var upp till tonåren. Det är lite annorlunda med dem och det var en nyhet för mig att pröva på dem. Jag visste teoretiskt hur man behandlar dem men hade inte innan fått testa. En bra träning. Dessutom får vi testa att avvända en defibrillator på dockan. Också en bra sak att träna och veta att den talar om precis vad du ska göra. Chansen för en människa att överleva ett hjärtstopp ökar dramatiskt om man har tillgång till en defibrillator. Nu vet jag inte om siffrorna jag kommer ihåg är helt rätt men jag tror att det är ungefär 11% som överlever med bara stöd av HLR och över 50% som överlever om man använder sig av en hjärtstartare. Det gör verkligen skillnad. Med den kunskapen blir jag alltid glad när jag ser att det hänger hjärtstartare lite här och var. Det är visserligen en investering. En hjärtstartare kostar omkring 15 000:-. Men vad är ett människoliv värt? Alla arbetsplatser borde ha en hjärtstartare.

Helgen som passerat bestod bland annat av att assistera på en iskykarkurs. Fem elever hade bestämt sig för att lära sig att dyka under isen. Det är en annorlunda dykning. Om möjligt, än mer säkerhetstänk. Allt gick bra, som det brukar göra.

En rolig sak som hände var att jag träffade en person som lyssnat på en av mina föreläsningar. Det är alltid spännande att höra vad de burit med sig från det tillfället.

Sedan är det ju en ny månad vilket innebar att jag publicerade ett nytt månadsbrev. Också en spännande tradition jag har. Nu har jag gett ut månadsbrev i princip varje månad sedan 2013. Det har blivit några stycken och läsarna har blivit fler.

 

Åldersnoja?

En annorlunda rubrik kanske du tycker. En del har anklagat mig för att ha det men så är det nog inte. Det som triggat att en del sagt det är för att jag håller på att ta körkort igen. Den här gången för motorcykel. Och skälet till att det är ett körkort för motorcykel är för att jag förra året ”råkade” köpa en motorcykel. Jag har alltid gillat att åka tvåhjuling men som sagt inte haft den möjligheten. Så nu när jag köpte en så klev jag in i en värld som varit en dröm. Sedan kan jag erkänna att det stundtals känns som en mardröm men allt som ska läsas in. Frågor som jag inte har svar på och frågor som jag undrar hur de bidrar till att jag blir en bättre motorcykelförare. En fråga till exempel är hur en vägtransportledare (tror jag det var i frågan) ska vara klädd? Att den personen ska ha marinblå byxor kan jag känna är egalt när det kommer till att ta körkort. Jag ska komma ihåg att fråga min lärare om detta när jag väl börjar på körskolan. Jo, för det har jag också gjort. Jag har anmält mig till en körskola. Kommer att gå en intensivkurs nu under våren. Ska bli otroligt kul. Jag tycker om att gå kurser och att lära sig nya saker. För några år sedan valde jag att ta skepparexamen och det var lika så otroligt kul. Jag som trodde jag kunde det mesta blev snart motbevisad. Så kul, det är.

Åter till åldersnojan. Har jag det? Ja, ibland kan jag ha det. Eller rättare sagt jag vill inte dö. Jag är inte rädd för döden utan bara för nyfiken på vad som kommer att hända i vårt samhälle. Vad blir nästa stora uppfinning? Hur kommer människan att utvecklas? Ja, jag har massor av saker kvar att uppleva. Och mitt mål är att hinna göra allt jag vill göra och inte skjuta upp det. Har jag en möjlighet så tar jag den.

Det kopplar ihop det med en tidigare blogg när jag skrev om nära livet upplevelse Jag vill inte ha en nära livet upplevelse utan jag vill uppleva livet.

Så, om jag då kopplar det till dig. Vad har du gjort idag för att uppleva just den här dagen? Gjorde du något speciellt? Var du extra mycket med barnen eller din partner? Lagade du en extra god middag? Eller gav du dig egen tid så att du bara fick vara med dig själv?

Att vinna

Som du säkert redan märkt så är jag intresserad av idrott. Inte så att jag sitter och tittar på allt som händer eller läser tabeller hela tiden. Nej, jag är nog lite ”lagom” intresserad. Idrott, oavsett typ är otroligt spännande. Ingen sport är egentligen individuell för ingen klarar sig utan ett team runt omkring sig. Gunde Svahn var individuellt duktig att åka skidor men han hade haft det otroligt jobbigt utan sitt team som vallade, som gav honom dricka under loppet, bokade tävlingar och allt annat ett team gör.

Men det är egentligen inte det jag tänkte skriva om idag utan möjligheten till att vinna. Inom många sporter finns det alltid en möjlighet för en rookie att göra succé. Har den personen en bra dag och motståndaren en mindre bra dag kan allt hända. Samtidigt behöver rookien vara mentalt inställd på att vinna är det enda alternativet.

Vi har två lag i handboll som spelar hyfsat högt upp i divisionerna. Det ena är ett damlag och det andra är ett herrlag. Damlaget ligger nu på kval uppåt och herrlaget ligger nära linjen för att behöva kvala neråt. Vad har hänt med herrlaget som spelade så mycket bättre förra året? Vad har hänt med damlaget som går så bra?

Jag kommer nu att sticka ut hakan lite. Det handlar om inställning det man håller på med och det handlar om självförtroende. Damlaget har haft en bra säsong och för varje match de vinner växer självförtroendet. De har en känsla som de rider på och det är hur gott det känns att vinna. Herrlaget å andra sidan har haft det tufft och deras självförtroende sviktar. Det gör att de börjar hitta på ursäkter till att de förlorar. Det kan vara att ”vi gav inte allt”. Det kan vara ”vi hittade inte vårt spel”. Det är enbart dåliga ursäkter från ett förlorande lag och ett lag med dåligt självförtroende.

När det inte går bra så är coachens viktigaste uppgift att få laget att tro på vinst igen. Det handlar även om att få varje person i laget att tro på sig själv. Det handlar även om att alla i lagget behöver se laget som en helhet. Jag tror att det är just det som saknas inom herrlaget som jag  tänker på när jag skriver det här.

Damlaget å andra sidan får inte vagga in sig i att allt går deras väg. Coachen behöver fortsätta att bygga lagets självförtroende som lag och även på individnivå. Lyfta alla spelare så att de lyfter sig när det gäller. Och gäller gör det vid alla tillfällen de är på en handbollsplan. Det spelar ingen roll om det är träning eller om det är match.

Senaste inläggen.
HLR och isdyk 05 Mar
Åldersnoja? 25 Feb
Att vinna 19 Feb