Blogg
Stefan Polzer
En blogg av Stefan Polzer om musik och skivor
Kategori. Okategoriserade

Tack för allt Kjell Alinge.

Vad är det som händer?

Är ju inte precis meningen att den här bloggen enbart skall handla om fallna hjältar. Men de blir ju inte direkt yngre så jag antar att om man skulle titta på det rent procentuellt så är det väl så här det ser ut i det stora hela. Men året har inte direkt börjat bra, det förra slutade med Lemmy Kilmister och nu i januari så började det med David Bowie. Pete Huttlinger, välrenommerad gitarrist i Nashville gick bort vid 54 års ålder den 15 januari. Även Dale ”Buffin” Griffin, trummis i Mott the Hoople gick bort den 17 januari, samma dag dog även en av funkens stora, Clarence ”Blowfly” Reid, sen Glenn Frey från Eagles dagen efter.

Nu nås vi även att radiolegendaren Kjell Alinge gått bort vid en ålder av 72. Han hade bland andra programmen Hemma hos, Pop i sommarnatt och Kjell ikväll, men för mig är han synonym med radioprogrammet Eldorado. Där spelade han mycket bra musik och han blev inkörsporten till många artister som jag började gilla. Framförallt Rupert Hine som blev och alltjämt är en stor personlig favorit, vars skiva ”Immunity” han spelade väldigt mycket. Så pass att han på konvolutets baksida till uppföljaren ”Waving Not Drowning” fick ett hedersomnämnande och tack. Det var ju inte bara musiken som lockade, hans röst var behaglig och han formulerade sig både vackert och ibland lite småklurigt. Vilket också ytterligare bevisas i boken Kyss som kom 1994, köpte den när den kom och har läst den ett par gånger, känner att jag måste göra det igen.

Tack för allt Kjell.

3378549_2048_1152

Glenn Frey – Vila i frid

Glenn Frey, en av grundarna av bandet Eagles avled igår efter en tids sjukdom, endast 67 år gammal. Han var en fantastisk bra sångare, låtskrivare och musiker. Han var även producent, skådespelare, konstnär och som musiker var det inte bara gitarr som gällde, han var även vad man kan kalla en multiinstrumentalist.

glenn-frey-thumb_zps0971418b

Han var inte bara bandets gitarrist, han var också, ofta tillsammans med Don Henley, en av gruppens stora låtskrivare. Han sjöng även på massor av låtar, många av dem gigantiska hits, som till exempel Lyin’ Eyes, New Kid In Town och Heartache Tonight. Den förstnämnda gick upp som tvåa på den amerikanska Billboard-listan medan de andra två intog första platsen. Eagles albumdebuterade 1972 och övriga medlemmar förutom Frey och Henley var Bernie Leadon och Randy Meisner. Fram till att de lade bandet på is 1980 hade de släppt sex studioskivor, den mest kända av dessa är förstås ”Hotel California” som kom 1976. Frey var med och skrev sju av albumets nio låtar, bland annat titelspåret. Vid det laget hade Leadon lämnat bandet och ersatts av Joe Walsh. Till inspelningen av plattan innan, ”One of THese Nights”, hade man till bandet även adderat gitarristen Don Felder. Från 1977 och framåt har även Timothy B. Schmit varit medlem i bandet.

Efter uppbrottet av Eagles inledde Glenn Frey en framgångsrik solokarriär, totalt fem skivor blev det. De två första, ”No Fun Aloud” (1982) och ”The Allnighter” (1984) blev de mest framgångsrika, med hits som Sexy Girl, Smuggler’s Blues och The Heat Is On. 1985 kom kanske hans största solohit (tillsammans med The Heat Is On) med låten You Belong to the City som han gjorde till tv-serien Miami Vice 1985. Frey medverkade även i ett avsnitt av serien som uppkallats av hans låt Smuggler’s Blues. Det blev även en hel del andra tv och filmjobb, man kan bland annat se honom i filmer som Let’s Get Harry och Jerry Maguire.

1994 samlade Eagles ihop sig igen och släppte liveskivan ”Hell Freezes Over”, skivan innehöll även fyra nya låtar och blev mycket framgångsrikt och intog Billboards första plats. 2007, alltså tjugoåtta år efter senaste studioskivan (The Long Run) kom så ett helt nytt album med titeln ”Long Road Out of Eden”. En dubbelskiva på vilken Frey var medkompositör på tio låtar. Skivan blev mycket framgångsrik och toppade inte bara listan i USA utan även i ytterligare tolv länder, i Sverige blev det som högst en andra plats.

Själv såg jag Eagles live vid ett tillfälle, det var vid Sjöhistoriska i Stockholm sommaren 1996, snart tjugo år sedan! Skall jag rekommendera några skivor att lyssna på idag vill jag framhäva Eagles-skivan ”The Long Run” samt Freys soloskiva ”Strange Weather” från 1992 som kanske är det bästa han har gjort.

Glenn Frey – vila i frid.

Glenn Frey – I’ve Got Mine

David Bowie 1947-2016

David Bowie är död, en nyhet som verkligen är svår att ta in, det känns helt overkligt!

I fredags, på sin sextionionde födelsedag släppte han nya albumet Blackstar. Ett album så vitalt och nyskapande att man inte ens längre funderade på om han var sjuk, man fick känslan av att han hade vunnit över sin sjukdom. Sen så vaknar man idag upp till nyheten att han inte längre finns med oss, detta efter att ha lyssnat på nya skivan långt över tio gånger under helgen. Som sagt, mycket svårt att ta in.

David Bowie är en artist som alltid har funnits där. Även om jag i ung ålder inte var något större fan eller köpte hans skivor så var det en artist som jag respekterade och vars musik man aldrig hade något dåligt att säga om. Det var egentligen först i början av nittiotalet som jag gav mig djupare in i hans musik och främst då skivorna släppta mellan 1969 och 1980. Album som The Man Who Sold the World, Hunky Dory, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Aladdin Sane, Diamond Dogs, Young Americans, Station to Station, Low, Heroes och Scary Monsters är alla favoriter. Odödliga klassiker som jag alltid kommer att återkomma till.

the-many-faces-of-david-bowie

Under åttiotalet nådde Bowie ut till en ännu större publik med låtar som Ashes to Ashes, Under Pressure, Cat People (Putting Out Fire), Let’s Dance, China Girl, Dancing in the Street och Absolute Beginners. Under åttiotalets sista år startade han det lite hårdare bandet Tin Machine, med vilka det kom två album, det sista 1991 innan han året efter gjorde en mycket stark comeback som soloartist med albumet Black Tie White Noise. Fram till 2003 gjordes ytterligare sex studioalbum, de tre sista av dessa; Hours, Heathen och Reality är Bowie tillbaka till storform och plattor jag tycker mycket om.

Sedan blev det väldigt tyst och fram till och med 2012 gjorde han bara sporadiska framträdanden på scen och skiva. Men på sin födelsedag, den 8 januari 2013 släpptes hans första nya studioskiva på tio år. Den bar namnet The Next Day och alla vi som trodde han pensionerat sig blev glatt överraskade, inte bara över att det kom en skiva utan också för att den var så otroligt bra. Sen så, i fredags, tre år senare, på hans sextionioårsdag kom Blackstar. Ett album som är makalöst bra, ja kanske till och med hans bästa sedan 1980 års Scary Monsters. Ett album som flirtar med hans så kallade Berlinperiod (1977-79), på det klassisk Bowie på en lätt jazzbakgrund. Innovativt, nyskapande och med stor integritet. Ord som verkligen kan beskriva David Bowies hela karriär, första singeln kom 1964 vilket gör att hans karriär varade i hela femtiotvå år.

Jag har haft den stora glädjen att få uppleva honom live vid två tillfällen. Första gången var på Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987, andra gången var på Lollipopfestivalen i Stockholm tio år senare under sommaren 1997. Lika bra båda gångerna, en stor artist även på scen och ett proffs ut i fingerspetsarna.

Alla skrev om honom redan i fredags när nya skivan kom och idag är det ännu fler som vill hylla och tacka honom för allt han gjort och betytt. Rätteligen så, det är en stor förlust och som sagt tidigare, mycket svår att ta in.

David Bowie – tack för allt.

USA Road Trip 2015- Avslutningen

Ber om ursäkt för att avslutningen på vår roadtrip genom USA inte kommer förrän nu. Men tiden och kanske framförallt orken räckte inte riktigt till. Att göra så mycket hela tiden tar på krafterna mer än vad man kan tro och så fort man kommer tillbaka till hotellet så däckar man mer eller mindre.

I alla fall, lördagen den fjärde juli, eller USA:s självständighetsdag om man så vill började med att jag och Viktor i gryningen blev hämtade och transporterade ut till ett mindre flygfält i Las Vegas utkanter. Efter lite säkerhetsinstruktioner var det dags, upp i helikoptern för avfärd. Ingen av oss hade tidigare suttit i en helikopter, så bara det var spännande nog. Färden tog oss söderut, bort mot Hoover Dam, vilket bygge. Sen flög vi över öknen och snart såg vi mäktiga Coloradofloden över vilken piloten går ner och flyger över. Vi är helt plötsligt inne i delstaten Arizona och vi ser Grand Canyon, att det skulle vara mäktigt visste vi, men det är långt mer överväldigande än så. Helikoptern dyker nästan 300 meter ner i ravinerna så att vi har dess bergväggar på sidorna, otroligt häftigt, att åka berg och dalbana efter det här känns helt meningslöst!

Resten av dagen spenderades på att bara gå omkring och titta, depåstoppen blev många i den 45-gradiga värmen. Visserligen var vi inte ute så mycket mer än vad vi behövde, det gick bara inte, vi gick bara ut när vi bytte kasino/köpcenterområde. En sak är säker, det finns mycket att se i Las Vegas, men vi var alla överens om att tre dagar var alldeles lagom. 4th of July firades med jambalaya och lite öl på The Yard House, en restaurang med hela 160 olika sorters öl på fat!

Dagen efter tog vi en taxi ut till flygplatsen i Las Vegas, en flygplats som i stort sett ligger mitt i staden. Det var dags att flyga till New York, vid fyra på eftermiddagen anlände vi anrika The New Yorker Hotel och då hade vi också förflyttat oss tre timmar framåt i tiden samt anlänt till vår slutdestination. Jag har varit här förut, men på något sätt hade jag lyckats förtränga hur bullrigt och hur mycket folk det trängs här. Helt galet och i den enorma värmen blir det ganska så ansträngande. Men vi hade enormt väldigt, vi gjorde en del klassiker så som att besöka Liberty Island och frihetsgudinnan samt åkte upp till 86:e våningen i ett för dagens extremt svajande Empire State Building. Vi besökte även ground zero och tittade på minnesmärket efter 11 september, en imponerande syn, här står nu också färdigbyggda One World Trade Center som med sina 541 meter nu är New Yorks högsta byggnad.

Utöver det blev det förstås en hel del shopping och en av dagarna tog jag tåget ut till anrika Princeton långt ute i New Jersey. En resa som tog två timmar, men jag vill lova att det var det värt, för målet var Princeton Record Exchange. En fantastisk skivaffär, enormt utbud och bra mycket billigare än inne på Manhattan, gjorde en hel del fynd här. Sista dagen ville vi bort från allt oväsen, så den spenderade vi nere i Greenwich Village, bästa stadsdelen i staden. Här försvinner skyskraporna, lugnet infinner sig och man får känslan av att befinna sig i en småstad. Här finns gott om butiker, restauranger och barer.

Resan tog oss till New York, Niagarafallen, södra Kanada, Lansing i Michigan, Grand Rapids, Chicago, San Francisco, Highway 1 med Carmel, Lompoc och obeskrivliga vyer. Vidare till Malibu, Venice Beach, Hollywood och Los Angeles. Route 66, Las Vegas, Grand Canyon och tillbaka till New York och Manhattan. Fyra veckor ”over there” är över och hela familjen är överens om att det här är häftigaste resan hittills. Vi har färdats genom tio olika delstater, väskorna är tunga, minnena är många och totalt inhandlades 91 stycken LP-skivor.

Väl hemma i lugnet igen så känns det faktiskt väldigt bra…

IMG_7313

USA Roadtrip 2015 Dag 15-18

Måndag morgon, AC-anläggningen har gått på högtryck hela natten, sömnen har varit helt okej.

Idag var det dags för en skivrunda i Los Angeles, som jag har väntat på detta. Mitt första mål var Amoeba på Sunset Boulevard, tveklöst världens största skivaffär! Jag hade bestämt mig för att gå dit, det gjorde jag också, bara det att i värmen tig det en och en halv timme! Så när jag till slut stod utanför så gick jag till ett café rakt över gatan för vätskepaus och för att kyla ner mig lite. Efter lite mer än tre timmar var jag klar med de begagnade LP-skivorna i pop/rock-avdelning. Jag hade 26 skivor under armen och var väldigt nöjd med vad jag hittat, så jag bestämde mig för att inte göra fler skivbutikbesök!

Sen tänkte jag att orkade jag gå hit kan jag lika gärna gå tillbaka, men när jag gått cirka tusen nummer längs Sunset rann svetten av mig, så jag vinkade till mig en taxi och bad honom köra mig till Rainbow Bar & Grill tvåtusen nummer längre bort. Det är här som Lemmy i Motörhead hänger varje dag om han är hemma i stan, hans stammishak och han bor typ ovanför. Men idag var han inte där, men de två ölen smakade välförtjänt gott. Knallade sen ner för backen till Santa Monica Boulevard där vårt hotell ligger. Möter upp resten av familjen nere vid poolen, de hade varit iväg på en sightseeingtur och var ganska nöjda med den.

Senare på kvällen gick vi till Barneys Beenery för att äta. Barneys finns på några ställen till, men detta är originalet och här har de legat sedan 1920! Jag åt de godaste ribs jag någonsin ätit, bbq-såsen var himmelsk. Det var så mycket mat att jag enbart åt kött, tillbehören och den bakade potatisen fick stå åt sidan medan jag bröt mot en av de sju dödssynderna.

Tisdag morgon innebar lite sovmorgon och sen pannkaksbrunch, herregud så mätt jag blev, och jag som efter gårdagskvällen trodde att jag aldrig skulle äta igen! Sen tog vi en taxi ut till Warner Bros. Studios där vi bokat biljetter till klockan 14.00. Turen som tog lite drygt två timmar var väldigt rolig och intressant, guiden var mycket proffsig och kunnig. Vi åkte runt i en golfbil modell större i en grupp om cirka tio personer, vilket var väldigt skönt. Gatorna som finns uppbyggda är imponerande och stora, den mängd filmer och TV-serier som spelats in här är ogreppbart. Serien Vänner som utspelar sig i New York är t.ex enbart inspelad här. Vi var runt i flera olika studior, roligast var nog där Ellen spelas in och prylförrådet där man samlat på sig allsköns prylar genom åren och som funkar som ett bibliotek där man lånar saker man behöver till just sin inspelning. Just nu firade man Batman genom 75 år med en stor utställning med dräkter, fordon och allt möjligt från filmer och TV-serier. Även en stor Harry Potter utställning fanns på plats. För att ge en bild av hur stort här är så finns här en egen bensinstation och även en brandstation. När det är högsäsong arbetar upp till 10 000 personer här! Taxi tillbaka till hotellet för mer poolhäng, senare promenerade vi runt uppe vid Hollywood och Sunset Boulevard igen och tittade på människor och i affärer. Uppe på ett av torgen spelade Jose Rizo’s Jazz on the Latin Side All Stars, svängde som fasen. Vi avslutade kvällen på en japansk restaurang, ungarna var trötta och avslutade med en film på hotellet medan jag och Katarina gjorde ett återbesök på Barney’s Beenery för en öl, eller om det blev två 😉

Så var det helt plötsligt onsdag och sista dagen i Los Angeles. Efter sovmorgon blev det en BLT till brunch och på det blev det ett längre besök vid poolen. Framåt eftermiddagen tog vi en taxi ner till Rodeo Drive, promenerade runt i Beverly Hills och tittade på alla flashiga butiker, bara det att man här kunde köpa en baddräkt för 80 000 dollar säger allt, helt sjukt. Middag blev det på Cheese Cake Factory, på originalrestaurangen också, för det var här i Beverly Hills det hela började.

Torsdag, hämtade ut en ny hyrbil och halv tio lämnade vi Los Angeles. Inte helt sant dock då staden är så stor att det tog dryga två timmar att ta sig ut ur den. Vi stannade längs vägen för brunch, minns dock inte vart. I höjd med Victorville lämnade vi motorvägen för att åka en sträcka på gamla original Route 66, mycket roligare. Längs vägen kunde man se spår av en svunnen tid i form av sedan länge övergivna bensinstationer och diners, såg surrealistiskt ut där de låg mitt i ökenlandskapet. Vi stannade på ett stort antik/loppisställe, riktigt häftiga prylar och personalen här var mycket trevlig och pratsam. Nästa stopp blev Bottle Neck Ranch, ett helt knasigt ställe där en man byggt en hel skog av järnskulpturer och gamla glasflaskor – obeskrivligt häftigt.

Nästa stopp blev Peggy Sue’s Café, en klassisk 50-talsdiner och en resa tillbaka i tiden och väldigt goda milkshakes. Sen stod vi på de sista tjugo milen till Las Vegas. Ingen av oss har varit här tidigare och så fort man fick ögonen på de centrala delarna infriades förväntningarna på hur galet överdriven och överdådig denna stad är. När man sen kom in på hotellet/casinot så förstår man att de som varit här inte med ord kan beskriva hur Vegas verkligen är. Vårt rum på Paris Las Vegas Hotel har en grym utsikt över poolområdet nedanför Eiffeltornet och Triumfbågen. Vi ser också Caesars Palace och Hotel Bellagio med sitt berömda fontänspel som skjuts igång ett antal gånger varje kväll. Efter middagen igår gick vi ut och tittade på det, imponerande uppvisning till tonerna av Lucy in the Sky With Diamonds.

Annars behöver man inte gå utomhus, hotellen och tillika casinona sitter ihop med gigantiska spelhallar, restauranger och butiker och allt annat du kan komma att tänka på. Uppbyggt som gator med husfasader och gatlyktor och taket är målat som en blå himmel med lite moln här och var. Föreställ dig Erikslund i Västerås gånger hundra, fast vackert. Vi avslutade kvällen på Sammy Hagars bar Cabo Wabo.

Nu är det fredag morgon och vi ligger vid poolen, det är 43 grader varmt. Imorgon är det 4th of July, skall bli roligt. Dessutom har vi bokat en helikoptertur till Grand Canyon…
image

USA Roadtrip 2015 – Dag 13 & 14

Lämnade Lompoc efter frukost för att färdas vidare söderut på vår sista dag på Highway 1. Bitvis helt makalöst vackert, men inte lika många stopp som tidigare dagar. Lunchstopp blev det i Malibu, här fanns det gott om turister och surfare. Till slut framme vid dagens slutstation, Venice Beach. Incheckning på hotellet följdes med långpromenad längs hela strandpromenaden bort mot Santa Monica Pier. Mycket underhållande, spektakulära människor som gör allt för att synas, den ene knasigare än den andre. Ett myllrande liv, helt galet! Kvällen avslutades i hotellbaren.

Lätt sovmorgon och sen brunch nere på promenaden, precis bredvid Muscle Beach. Sen trixade vi oss in till hotellet i West Hollywood, här skall vi stanna i fyra nätter. Efter några timmar vid och i poolen, för varmt är det, vandrade vi förbi alla klassiska ställen längs med Sunset Boulevard. Efter lite sushi och en öl tog vi oss högre upp till Hollywood Boulevard, tror vi såg i stort sett varenda stjärna på Walk of Fame. Mycket att titta på, men fötterna värker, så det blev taxi tillbaka till hotellet. Men nu har vi orienterat oss i området, en kall öl på det tack…

USA Roadtrip 2015 – Dag 11 & 12

Promenaden, eller scary walk som man kan kalla den, som jag tog igår torsdag morgon gör jag gärna inte om. Medan resten av familjen packade ihop gick jag till Hertz för att hämta ut en ny hyrbil. Det var vägen dit som fick hjärtat att pumpa på lite extra, vissa delar var vad jag i alla fall skulle kalla för ett ghetto. Stora gäng som stod och hängde och öppet dealade, prostituerade och utslagna som låg eller satt både här och var. Glad var jag när jag väl satt i bilen, stolt var jag också när jag helt utan GPS rattade genom San Franciscos trafik fram till vårt hotell.
image
Först styrde vi mot Golden Gate Bridge, väl värt ett besök – vacker, stor och majestätisk är den. Sen vände vi söderut på Highway 1, efter ett par timmar stannade vi i Half Moon Bay och åkte ner till hamnen och parkerade vid en på måfå vald restaurang. Bingo, det visade sig även vara ett lokalt bryggeri som hette just Half Moon Bay Brewery! Det blev en underbart somrig och välsmakande IPA till en minst lika god krabbsoppa. Vidare längs havskanten och till Carmel, i denna societetsstad bor bland andra Clint Eastwood, han var under en period även borgmästare i staden. Kvällen avslutades med en promenad i den mycket pittoreska och lite sagolika stan samt med ett besök på en italiensk restaurang.

Idag började vi med att åka tio minuter bort till Monterey för ett besök på akvariet där som klassas som nummer ett i världen. Väl värt pengarna, akvarietankarna är helt enorma och fyllda med hajar, gigantiska tonfiskar och en massa annat. Det och maneterna och havsuttrarna vann, helt fantastisk och vi besökte de avdelningarna mer än en gång. Monterey Bay som området heter var mycket mysigt och innan avfärd tog vi en lunch på Monterey Bay Brewing Company. Snabbt stopp efter det för att fylla bensintanken för att sen rulla vidare längs Highway 1. Sträckan mellan Monterey och San Luis Obispo är den absolut häftigaste och vackraste, jag vet inte hur många stopp vi gjorde längs denna knappt trettio mil långa sträcka. Men det häftigaste stoppet var i alla fall vid San Simeon där man på stranden kunde titta på sjöelefanter, så enormt stora och coola, en del väger hela två ton. Här fanns även sjölejon och havsuttrar, ett helt underbart ställe. Nu befinner vi oss mitt i vindistriktet och i staden Lompoc, har precis ätit och klockan är lite efter tio på kvällen och jag känner att John Blund är i antågande.

USA Roadtrip 2015 – Dag 9 & 10

Tisdag morgon, vaknar upp i San Franciscos centrala delar, bara något stenkast från Union Square. Efter frukost traskar vi iväg, vädret är härligt, inte så mycket dis som det kan vara och ganska varmt. I vindarna är det dock svalt, typiskt väder för Bay Area.

Första stopp är Isotope Comic Book Store, Viktor är den som handlar. Vi går vidare på Haight Street och snart befinner vi oss i Haight-Ashbury, klassisk hippiemark och det känns nästan som om inget förändrats sedan slutet av 60-talet! Det kryllar av uteliggare, övervintrade hippies (unga som gamla), hundar och på det en hel del rätt knasiga människor. Droger förekommer här ganska öppet och det ligger en rökig söt doft i luften lite här och var. Många av husen är dock renoverade och unga hipsters på karriärstegen tar över mer och mer.

Skivaffärerna är många, den första jag handlar i är Recycled Records, den andra är Rasputin som har tre affärer i stan. Efter det dags för lunch, det blev indiskt, gott. Så, äntligen dags för skivbesök deluxe på Amoeba, en skivaffär nästan lika stor som Coop i Enköping. Jag fick behärska mig och hålla nere mitt besök till cirka två timmar. Resultatet blev sexton LP-skivor, en del av dem var för mig riktiga fynd.

Vi gick sen vidare i området och vi passerade idel kända adresser där artister som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jefferson Airplane och många andra bodde för snart femtio år sedan, häftigt. Vi gick sedan in en bit i Golden Gate Park och vi gjorde även ett besök på The Conservatory of Flowers, skönt och avstressande. Efter det vinkade vi in en taxi som tog oss ner till Fisherman’s Wharf. Torrt i strupen och första bästa bar, The Pub, fick sig ett besök och en Apocalypse IPA från 10 Barrell Brewery rann ner med stor njutning. Vi vandrade längs med pirerna, vi och alla andra turister, på Pir 39 stannade vi på Swiss Louise för middag. Jag åt en red snapper, en fisk jag inte ätit tidigare, mycket bra var den, fräsch och den riktigt smälte i munnen. En kortare promenad efter det och vi var rejält trötta, taxi hem till hotellet och god natt.

Onsdagen började med en liten men välbehövlig sovmorgon och sen frukost innan vi promenerade bort till området runt Union Square. Tjejerna skulle handla kläder så vi splittrade på oss. Vi grabbar besökte ytterligare en Rasputin skivbutik och besökte även ett serietidningsmuseum. Vi möttes sen upp för lunch, det blev ett besök på Sushi Boat. Efter det tog vi den klassiska spårvagnen (cable car) från Union, vi hoppade av i närheten av Lombard Street. Det var en mödosam vandring upp, men klart värt det då det verkligen är en häftig gata. Ni vet den där som går sick sack ner för backen i full blomsterprakt.

Då vi var i närheten av Fisherman’s Wharf så gjorde vi ännu ett besök. Men först en vätskepaus, för mig blev det en Orange Wheat från Hangar 24 Brewey, satt bra efter den promenaden.

Efter några stopp i diverse butiker gick vi och tittade på de vilda sjölejonen som låg och solade på bryggorna nere vid pir 39. Mycket underhållande djur och vi blev kvar där ett bra tag. Vi tog beslutet att spara på krafterna och tog därför en taxi uppför backarna tillbaka till Union Square. Trevlig taxichaufför, vi pratade klassisk hårdrock hela vägen. Dags för kvällsmat, vi styrde kosan upp på åttonde våningen i Macys-varuhuset och till klassiska The Cheesecake Factory. Maten var inte alls tokig, men ljudvolymen var på tok för hög. Efter lite mer shopping och en kort promenad till hotellet skriver jag detta medan resten av familjen gör sig i ordning för natten.

Imorgon lämnar vi San Francisco..

USA Roadtrip 2015 – Dag 6 och 7

Vaknar upp i Chicago, kanns ratt sa haftigt faktiskt. Det blev lite sovmorgon, men vi ger oss ganska snabbt ut for lite brunch, in pa en liten diner for bacon och agg med mera. Sen sa splittrar vi pa oss, det ar ju anda farsdag, i alla fall har i USA och jag tycker att jag har fortjanat lite egentid 🙂 De andra ger sig ivag pa en shoppingrunda, jag med fast jag tar mig med hjalp av tunnelbanan lite langre ut fran centrala delarna. Tar bla linjen till Division, dar besoker jag legendariska butiken Dusty Groove, koper en del skivor, snygg och valordnad butik. Beger mig sen bort mot Shuga Records, mycket skivor, dock samre kvalite pa innehallet och aven ganska dyrt. Det ar varmt, stannar pa Standard Bar & Grill for en ol fran bryggeriet Three Floyds, en brown ale med namnet Robert the Bruce, en brun ale med mycket smak. Tar en till nar jag anda ar dar, det blir en Anti-Hero IPA fran Revolution Brewing, de gor fantastisk ol och ar ocksa ett Chicago-baserat brygerri. Svalkande och med mycket smak, tar mig sen lite langre ner pa gatan till Reckless Records, samma agare som till de som finns i London, men har ar det klasskillnad – mycket bra butik och jag koper en hel del och fyndar ratt sa bra.

imageimage

Moter upp familjen pa hotellet, efter ett tag tar vi oss ner till restaurangen Exchequer dar vi faktiskt bokat bord. Det ar Al Capones gamla favoritrestaurang, pizzorna dar ar varldsberomda sa jag tar en som heter The Mob (forstas), finns i fyra olika storlekar, jag tar den nast minsta och jag orkar inte ens ata upp den! Men josses sa god och en Goose Island IPA till det, jag ar ratt nojd med det.

image

Efter det blir det en kvallspromenad, mycket haftig, vi gar upp mot Trump Tower dar skyskraporna star pa rad, saval nya som gamla. Vi gar sen langs med flodstranden bort mot varat hotell, en harlig promenad och mycket att titta pa. Just ja ha ha ha vi stannade ocksa pa en pub som heter Tilted Kilt som annonseras som en skotsk pub. Vi gar in och satter oss i baren, observera att barnen ar med, 13 och 14 ar gamla. Nar bartendern kommer sa visar det sig att baren ar typ som ett Hooters dar topparna ar sma, dock inte innehallet i dem och kortare kiltar har jag aldrig sett. Blev bara en dryck var dar, men roligt hade vi och det ar definitivt nagot som vi kommer att minnas.

image

Sen ar vi helt slut, sa sangen ar nasta mal och morgonen efter tar vi taget ut till flyplatsen OHare, ett storre antal timmar senare och med tva timmars tidsskillnad landar vi i San Francisco. Vid bagageutlamningen kommer allas resvaskor, utom min! Jag hor mitt namn ropas ut i hogtalarna och jag beger mig till informationsdisken dar jag for veta att min vaska ar pa villovagar. De sager att de skickar den till mitt hotell senare pa kvallen. Vi tar en taxi in till hotellet, efter en promenad och lite mat dackar vi for natten.

 

Nu ar klockan halvnio pa morgonen och jag sitter och skriver detta nere i hotelllobbyn, darfor saknas det prickar dar prickar behovs over alla A och O. Ber om ursakt for det, dessvarre har min vaska inte dykt upp annu. Kanns inte sa bra, det ligger 22 LP-skivor i den bland annat! Ja ja inte mycket jag kan gora annat an att hoppas pa det basta. Nu efter frukost skall vi promenera bort mot Haight-Ashbury och sen ta oss ut mot Golden Gate, sen far vi se…

USA Roadtrip 2015 – Dag 6

Vaknar tidigt, brände mig lite lätt i solen när vi var och badade igår och det gör lite ont när jag rör mig i sängen. Men det gör inte så mycket, jag gillar att vara igång tidigt. Efter frukost packar vi in grejerna i bilen igen och rullar vidare. Jag gillar verkligen Lansing och hoppas att jag någon gång kommer att återvända.

Jag gillar också att köra bil här i USA, visst det blir lite rörigt ibland och en och annan felåkning har gjorts, men det har hittills gått bra. Åttafiliga Highways är också spännande, de gillar verkligen sina bilar här!

Jag gillar också alla de classic rock radios som man kan ratta in, riktigt kul att få höra band som Styx, Kansas, Rush, Foreigner, 38 Special, Survivor, Boston och Journey med flera – det hör liksom till bilåkningen i USA på något sätt.

Vi startade i Michigan, åkte genom Indiana där vi passerade genom staden Gary, som Michael Jackson och hans familj kom ifrån. Framåt seneftermiddagen var vi i Illinois och USA’s tredje största stad Chicago. Vi bor på ett av stadens mest anrika hotell The Congress Plaza. Här bodde bland andra Al Capone och hotellet går även under namnet Hotel of the Presidents då så många av dem (presidenter alltså) bott här genom åren.

Det blev en tidig kväll som avslutades med lite pasta, imorgon är det dags för lite sightseeing och shopping.

Senaste inläggen.