Blogg
Stefan Polzer
En blogg av Stefan Polzer om musik och skivor

David Bowie 1947-2016

David Bowie är död, en nyhet som verkligen är svår att ta in, det känns helt overkligt!

I fredags, på sin sextionionde födelsedag släppte han nya albumet Blackstar. Ett album så vitalt och nyskapande att man inte ens längre funderade på om han var sjuk, man fick känslan av att han hade vunnit över sin sjukdom. Sen så vaknar man idag upp till nyheten att han inte längre finns med oss, detta efter att ha lyssnat på nya skivan långt över tio gånger under helgen. Som sagt, mycket svårt att ta in.

David Bowie är en artist som alltid har funnits där. Även om jag i ung ålder inte var något större fan eller köpte hans skivor så var det en artist som jag respekterade och vars musik man aldrig hade något dåligt att säga om. Det var egentligen först i början av nittiotalet som jag gav mig djupare in i hans musik och främst då skivorna släppta mellan 1969 och 1980. Album som The Man Who Sold the World, Hunky Dory, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Aladdin Sane, Diamond Dogs, Young Americans, Station to Station, Low, Heroes och Scary Monsters är alla favoriter. Odödliga klassiker som jag alltid kommer att återkomma till.

the-many-faces-of-david-bowie

Under åttiotalet nådde Bowie ut till en ännu större publik med låtar som Ashes to Ashes, Under Pressure, Cat People (Putting Out Fire), Let’s Dance, China Girl, Dancing in the Street och Absolute Beginners. Under åttiotalets sista år startade han det lite hårdare bandet Tin Machine, med vilka det kom två album, det sista 1991 innan han året efter gjorde en mycket stark comeback som soloartist med albumet Black Tie White Noise. Fram till 2003 gjordes ytterligare sex studioalbum, de tre sista av dessa; Hours, Heathen och Reality är Bowie tillbaka till storform och plattor jag tycker mycket om.

Sedan blev det väldigt tyst och fram till och med 2012 gjorde han bara sporadiska framträdanden på scen och skiva. Men på sin födelsedag, den 8 januari 2013 släpptes hans första nya studioskiva på tio år. Den bar namnet The Next Day och alla vi som trodde han pensionerat sig blev glatt överraskade, inte bara över att det kom en skiva utan också för att den var så otroligt bra. Sen så, i fredags, tre år senare, på hans sextionioårsdag kom Blackstar. Ett album som är makalöst bra, ja kanske till och med hans bästa sedan 1980 års Scary Monsters. Ett album som flirtar med hans så kallade Berlinperiod (1977-79), på det klassisk Bowie på en lätt jazzbakgrund. Innovativt, nyskapande och med stor integritet. Ord som verkligen kan beskriva David Bowies hela karriär, första singeln kom 1964 vilket gör att hans karriär varade i hela femtiotvå år.

Jag har haft den stora glädjen att få uppleva honom live vid två tillfällen. Första gången var på Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987, andra gången var på Lollipopfestivalen i Stockholm tio år senare under sommaren 1997. Lika bra båda gångerna, en stor artist även på scen och ett proffs ut i fingerspetsarna.

Alla skrev om honom redan i fredags när nya skivan kom och idag är det ännu fler som vill hylla och tacka honom för allt han gjort och betytt. Rätteligen så, det är en stor förlust och som sagt tidigare, mycket svår att ta in.

David Bowie – tack för allt.

Senaste inläggen.