Blogg
Stefan Polzer
En blogg av Stefan Polzer om musik och skivor

Nya skivor…

Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit på ett tag, men all tid har gått åt till förberedelser inför 2014 års Record Store Day. Den gick av stapeln igår och vi på Enköpings Skivbörs var naturligtvis med, kan inte säga annat än att det var en dundersuccé. Enköping är verkligen en musikstad och alla skivfreaks gick man ur huse igår för att vara med att fira alla de skivbutiker som alltjämt faktiskt finns kvar där ute, inklusive Enköpings Skivbörs – tack alla 🙂

 
Dags att summera de album som sett dagens ljus hittills i år, ja de som jag personligen tycker är värda att nämnas alltså!

 

Magnum – Escape From the Shadow Garden
Bara omslaget, signerat Rodney Matthews, gör att man attraheras av skivan och att förväntningarna omedelbart blir ganska höga. Sedan tillbakakomsten med 2002 års Breath of Life har man gått ifrån klarhet till klarhet, något som kanske fick sin topp i och med förra albumet On the 13th Day. Men ännu en gång har gitarristen Tony Clarkin komponerat äventyrliga och pompösa rockstycken med fantastiska gitarriff, texterna är också bra och Bob Catley sjunger som alltid bra. Han är dock rossligare än tidigare, men han levererar med den äran och är man 66 år och har spelat in och turnerat i snart 45 av dem så tycker jag att det är helt okej. Såg dem live för två veckor sedan och även där håller de hög klass, Magnum levererar alltid!

 

Mike Oldfield – Man on the Rocks
Ett album det pratats om länge då det tidigt utannonserades som en renodlad rockplatta, detta är väl inte helt sant! Visst det rockas på rätt bra stundtals, men i botten är det Oldfield’s mer typiska poplåtar man hör. Här finns inga instrumentala låtar alls och alla låtar har samma sångare, för sjunger gör unge Luke Spiller från bandet The Struts. Han har en rivig och rockig röst, en typ av röst som inte har hörts på en Oldfield platta sedan Roger Chapman sjöng Shadow on the Wall på Crises från 1983. Plattan har fått utstå en hel del kritik, dels för sången och dels för att det inte finns några längre instrumentala låtar samt för att plattan är för popig. Obefogad kritik säger jag, för efter ett antal lyssningar växer skivan sig allt starkare och man hör de geniala melodierna och gitarrspelet är snudd på omänskligt bra, allt med Oldfield’s personliga klang.

 

A.C.T – Circus Pandemonium
Efter åtta år kom äntligen ett nytt album från skånska A.C.T, deras femte sedan debuten 1999. Det är väl värt väntan för plattan är i stort sett uppe där med mästerverket Last Epic från 2003! Inget annat band låter som de gör då de har en helt unik stil, i grunden hittar man band som 10cc, City Boy, ELO och Saga, föreställ dig sen att man lägger på lite gitarr och tyngd från t.ex. Dream Theater så är du i närheten i alla fall. De är briljanta musiker och sångare och bandets keyboardist Jerry Sahlin är en gudabenådad låtskrivare. Såg dem live för någon månad sedan och även där äger de som vanligt. Vad du än gör, missa inte A.C.T!

 

Asia – Gravitas
Fjärde plattan sedan John Wetton och Geoff Downes återförenades med plattan Phoenix 2008, den når dock inte riktigt upp till förra plattan XXX och dess kvalitéer. Men bra är den om än kanske aningens för soft och tillbakalutad. Gitarristen Steve Howe’s avhopp blev inte alls det avbräck jag befarat, vilket jag i och för sig hade lite på känn efter förra årets spelning på Sweden Rock då nye gitarristen Sam Coulson debuterade med bandet. I övrigt är trummisen Carl Palmer med som vanligt och det som bjuds är ett klassiskt Asia-sound.

 

Ian Anderson – Homo Erraticus
Ian Anderson är Jethro Tull och även om uppsättningen musiker är ny låter det som ingenting annat än just Jethro Tull. Inte så konstigt kanske med tanke på att plattan är en fortsättning på 2012 års fortsättning på 1972 års Tull-platta Thick as a Brick – hängde ni med? Det är bra och soundet är bekant, ändå känns det lite grand som om någonting saknas! Tror dock att plattan har en stor potential att växa till sig lite med tiden…

 

The True Bypass – No Hero Sound
Thomas Isberg från Enköping med sitt The True Bypass följer upp 2002 års självbetitlade debut, på tiden kan man säga, men så kan det bli när annat i livet kommer emellan. Musiken är vacker, melankolisk och ibland snudd på naken, men samtidigt fylld av liv och rymd. Ljudbilden är kal, ärlig och ger en känsla av att vara inspelad live i en stor minimalistiskt möblerad stensal. Skivan upplevs bäst i lurar, först då upptäcker man alla nyanser och briljanta textrader. Tycker verkligen att ni skall ge den här skivan en chans, många gjorde det igår när han spelade live under Record Store Day på Enköpings Skivbörs. Där finns skivan i lager, kom in och lyssna eller styr mot http://se.thetruebypass.com/

 
Vad gäller kommande plattor 2014 så ser jag fram emot nya alster med IQ, Foxy Shazam, Echo & the Bunnymen, Tori Amos, Pineapple Thief, Pendragon, Pallas och en hel del annat som jag för tillfället inte kan komma ihåg…

Senaste inläggen.