Blogg
Per Markus Risman
Kategori. Vänsterpartiet

Nya ishallen är något att vara stolt över – fråga landslaget i ishockey!

”Den nybyggda ishallen är perfekt för oss”, säger förbundskaptenen för svenska paraishockeylandslaget, Erik Vikström. Att höra ishallen hyllas kanske känns konstigt. Det är ett projekt som fått svidande kritik från borgarna (trots att de rösta för den) och som mött kritik från folk och allehanda haverister på facebook. Att den nu hyllas är trevligt, ja till och med uppfriskande!

Vi i V har alltid stött bygget av hallen. Från första början var en av fördelarna jag såg just tillgängligheten. Inte bara handlade det om att andra sporter, så som konståkning, skulle få mer istid. Konstruktionerna i nya hallen möjliggör att personer med funktionsnedsättningar kan skatea. Det möjliggörs genom olika selar som påminner om de vi ser i badhuset. Nya byggregler, bättre dörrar och modernare omklädningsrum skapar också ökad tillgänglighet. Allt det är gott.

Att vi skapar tillgängliga och moderna träningslokaler är bra för Enköping. Det stärker vårt varumärke och kommer attrahera fler aktörer att anordna läger och aktiviteter i Enköping. Det driver besöksnäringen framåt och skapar jobb. Men tillgängliga lokaler skapar också ökad aktivitet bland medborgarna i Enköping. Det är bra för folkhälsan och kan långsiktigt sänka vissa kostnader. Det förbättrar alltså människors liv och lägger grunden frö en aktiv, hälsosam och stark kommun!

Att uppvärmningen för vårt paraishockeylandslag nu sker i den nya hallen är ett bevis på att vi i V hade rätt när vi ville satsa på den nya hallen. Det är en utdelning för att vi alltid sätter ökad tillgänglighet i fokus när vi sätter vår politik medan andra politiker hellre poserar och dumsnålar.

Den nya hallen möjliggör alltså inte bara för fler sporter att få tränings- och tävlingstid. Den möjliggör för fler människor att utöva sport. Ishockeylaget säger det själv! Därför tycker jag att vi i Enköping kan klappa oss på ryggen och konstatera att processen som ledde till ishockeyhallen visserligen kunde varit bättre – men slutprodukten är jävligt bra och väl värt pengarna!

Jämlikhetsdata – mer bojor av förföljelse än vingslag av jämlikhet

I slutet av förra veckan hade Vänsterpartiet kongress. Många bra beslut fattades både om politiken och valplattformen. Alla rapporter indikerar på tuffa, men sakliga och trevliga debatter. Värdigt ett socialist parti! Ett beslut är dock aningens speciellt – det om jämlikhetsdata. Nu vill partiet att staten ska samla data över din etnicitet, religion, sexualitet till och med om du väljer att bära trosor trots att du är man. Allt i den s.k. jämlikhetens namn.

Jämlikhetsdata går ut på att SCB ska samla in data om samtliga diskrimineringsgrunder. Statistik som kan spänna sig från allt ifrån hur många som t.ex. är judar till var alla bögar i Sverige bor eller vad inkomsten för funktionsnedsatta är kommer nu kunna samlas in av staten. Varför är det så fel? Vad är risken med det? Enkelt; det är personlig information. Med det kommer en risk att avslöja, identifiera och därigenom utsätta personer som på något sätt avviker från gängse norm i samhället. När vi samlar in den data möjliggör vi register över människor utifrån att de är romer, homosexuella, sikher eller något annat. En anmärkningsvärd risk.

Sverige har en historia under efterkrigstiden att inte samla in sådan data. Skälet är enkelt. Vi lärde oss av vad folk kan göra med den data. Dels av nazisttysklands hemska brott. Dels av våra egna snedsteg. Sverige har en historia av att sterilisera romer på grund av deras etnicitet, utradera den samiska identiteten och sterilisera funktionsnedsatta.

Säkerligen tänker många av er att det inte kommer ske igen. Och visst; inför vi det imorgon kommer vi nog inte börja jaga bögar eller fängsla muslimer. Självklart inte. Men blott att ha sådan data möjliggör att en framtida regim skulle kunna göra det. Med dagens extrema demagoger som reser sig från ingenstans i Frankrike, USA, Ungern och Polen ser vi politiska ledare är risken påtaglig. Om en sådan ledare reser sig i Sverige är vi ute på djupt vatten.

En än mer samtida risk att är registren skulle läcka. Tanken på vad som skulle hända om ryska hackers eller Nordisk Motståndsrörelse fick tag på information om vilka i samhället som är homosexuella eller var judar bor är bara det avskräckande nog. Även om det kanske känns otrolig så kan vi inte vara säkra nog.

Argumentet för jämlikhetsdata är att vi behöver information om människors levnadsstandard och liv utifrån variabler som sexualitet och etnicitet för att kunna skapa jämlikhet. Det stämmer visserligen. Men sådan data finns redan. Oberoende forskare har samlat sådan data i årtionde, och utifrån stränga regler om etik handhar informationen på ett ansvarsfullt sätt. Jag ser hellre att forskare som utgår från forskningsetik än tjänstemän som utgår från politiska beslut ansvarar för data om min sexualitet och min trosuppfattning.

Jämlikhetsdata i all sin ära. Men nej tack. När jag gör det ordet känner jag inte vingslagen av jämlikhet och solidaritet. Jag hör rasslet från bojor av utpekande och förföljelse. Mina kamrater menar väl; men de landar fel. Jämlikhetsdata är helt enkelt en för riskfylld väg när det finns bättre alternativ.

Sörj Kamprad bäst du vill – men glöm för fan inte hans synder

Igår när IKEA meddela att Ingvar Kamprad har avlidit var det som att Sverige tappa det. En ström av hyllningar flödade i sociala medier, hans unika affärsidé har lyfts till skyarna och det är nästan som att man får känslan att han är mer av en halvgud än människa. Och visst är hans arv imponerande. Men i denna ström av hyllningar har ett motstånd växt, mer grundad i sköra världsbilder och egon, mot att kritisera IKEA och Kamprad.

Att man inte får kritisera Kamprad märks i de oproportionerliga rekatiorna som Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick när han peka på hur Kamprad har kunnat bygga sitt företagsimperium genom att utnyttja låglönearbete i andra länder, och i vissa fall straffarbetare i länder som DDR. Att så är fallet är inte ens en åsikt – det är ett konstaterande av faktum. Men enbart för att denna halvgud för det liberala etablissemanget gått hädan är det som att han är befriad från kritik. Man får inte prata om hans nazistiska förflutna. Man får inte lyfta hans antifackliga tendenser i andra länder. Man får inte diskutera att IKEA utnyttjar arbetare i några av samtidens värsta diktaturer. Man får helt enkelt inte kritisera Kamprad och hans IKEA.

I viss mån förstår jag alla liberaler som blir upprörda när man kritiserar Kamprad. Han har ändå varit en folklig företags-guru som passar högerns berättelse om den självskapade kapitalisten perfekt. Han är protagonisten i berättelsen om den ensamma företagaren med en unik idé som krigar som staten för att skapa jobb och tillväxt. Att solka minnet av honom med hans fel och brister är att hota hela deras världsbild och ideologi – ja, det är att hota den svenska kapitalismens grundval. Men någonstans måste måttet vara rågat: vi kan ändå inte vara historierevisionister bara för att hedra en företagare med tvivelaktig historia!

Nej, trots att han är död är Kamprad inte en hjälte eller halvgud hur mycket högern än önskar att så är fallet. Han var en kapitalist. Och precis som så många andra kapitalister sökte han arbetare med låga löner och dåliga villkor för att maximera sina vinster. Så när vi nu sörjer Kamprads död, låt oss påminna oss om att han var människa, en kapitalist och det att innebar en hel del tvivelaktiga handlingar.

 

 

Jag kandiderar till riksdagen

Jag kandiderar till riksdagen för Vänsterpartiet. Jag gör det för att min generation är den första som fått det sämre än mina föräldrar. Vi står utan bostad, har otrygga jobb och välfärden sviker oss tillsammans med resten av samhället. Jag tror på ett annat samhälle – där vi prioriterar bostäder åt alla, trygga och välbetalda jobb och jämlikhet istället för att de rikaste ska bli rikare.

Idag ser vi ett samhälle där Nordea  får mer sympati när de lämnar Sverige för att de inte vill bidra till välfärden än unga som byter bostad fyra gånger på ett år på grund av en havererad bostadspolitik. Det menas vara ungas fel att de står utan bostad. Att de är för lata för att få ordentliga jobb. Idag måste folk själva välja bra sjukvård och omsorg i ett välfärdslotteri. Men så är det inte. Huruvida vi har jobb, bostäder och en välfärd som fungerar är resultat av den politik som förs och för vem den förs. Idag går vinst före välfärd. Eliten går före vanliga arbetare. Det är den politiken som har lett till att vi idag har bostadskris och välfärdskris. Precis som att politiken kan välja att prioritera sänkta skatter åt mångmiljon bolag och deras ägare, kan politiken välja att prioritera ett fungerande samhälle för folket. Istället för att sänka skatt tror jag att vi måste investera i våra medborgare, i bostäder åt alla och i en välfärd som fungerar. Bostäder, jobb och välfärd är trots allt basen för ett fungerande samhälle. En sådan politik är något varje svensk gynnas av.

För att möta det samhället som högern har skapat behöver vi socialism och feminism. Det handlar om att investera miljarder i välfärden för högre löner och fler anställda, att bygga ett nytt miljonprogram, sluta straffbeskatta hyresrätten, gå ut ur EU så svenska folkets behov kommer i första rum samt göra jämlikhet till ett överordnat mål i svensk politik. Det handlar om att bygga ett starkt samhälle.

När andra politiker sviker Sverige och ungdomsgenerationen vill jag bygga ett starkt samhälle för min generation och hela Sverige. Bostad och jobb ska vara en självklarhet, inte en lyx. Välfärd ska vara en rättighet, och inte en marknad för vinst. Samhället ska vara för alla, inte för de som har råd. Det är det starka samhället jag vet att Vänsterpartiet kan bygga.

Jag är inte emot Aurora eller NATO

För ett par dagar sedan såg jag ett facebook-inlägg från några kamrater. ”Vänsterpartiet säger nej till Aurora och NATO.” För er som inte vet är Aurora en massiv militärövning som sker i Uppland nu som inkluderar flera NATO-länder. Många, inte minst Vänsterpartister, betraktar det som ett ogenerat närmande mot NATO. Men när jag läser mina kamraters ställningstagande av att säga nej till Aurora och NATO känner jag mest: usch fy, det här ställer jag inte upp på.

Jag är inte mot Aurora. Jag är inte ens emot NATO. Och jag är vansinnigt trött på alla de som är emot Aurora och NATO. Det är så arketypiskt vänsterpartistiskt att bara vara emot.

Jag är för en fredlig och säker värld. Det betyder att jag vill att Sverige ska vara alliansfritt i fred och neutralt i krig. Vår historia visar att när vi håller oss utanför krig räddar vi inte bara liv och kan mäkla fred, det garanterar att Sveriges industri och infrastruktur fungerar. Det i sin tur skapar jobb och välfärd. Att Sverige har varit neutralt under 1900-talet gjorde inte bara Sverige till en av världens största tillväxtländer under 50- och 60-talet, det var också det som gjorde Dag Hammarskjöld till generalsekreterare i FN. Genom neutralitet och fred har Sverige fått unika möjligheter. Inte bara till att skapa en världsunik välfärdsstat. Även att kunna gå in i konflikter för att skapa fred och vara en trovärdig röst runt om i världen för diplomati, fred och nedrustning.

Så nej, jag säger inte nej till Aurora eller NATO. Jag säger ja till ett suveränt Sverige, ett säkert Östersjön och en fredlig omvärld. Och det borde inte vara så svårt för andra socialister att säga samma sak. Trots allt är principerna om nationellt självbestämmande, fred och samarbete gamla principer för vänsterrörelsens utrikespolitik. Så kanske det är dags att vi till vänster börja prata om det istället för att bara vara emot. Trots allt, vad är alternativet till NATO och Aurora? Är inte det nationellt självbestämmande och fred?

Därför kandiderar jag i Kyrkovalet

För fyra år sedan röstade jag för första gången. Det var i kyrkovalet 2013. Redan då var jag övertygad om att vi behövde ett samhälle där solidaritet, medmänsklighet och välfärd stod i fokus. Jag röstade därför då på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Samma skäl som fick mig att rösta på ViSK då motivera mig att nu kandidera för ViSK i Kyrkovalet. Jag vill se ett mer solidariskt samhälle, där medmänsklighet och välfärd står i fokus. Och utan tvivel måste det också innefatta Svenska Kyrkan. Det handlar om att kyrkan ska vara en folkkyrka och att värna det kristna budskapet.

De senaste åren har samhället gjort flera viktiga framsteg. Feminismens positioner har flyttats fram och HBTQ-personer har fått stärkta rättigheter b.la. genom samkönade äktenskap. Dessa segrar innefattar inte bara, utan beror också i stor mån på Svenska Kyrkan. Kyrkan har varit en progressiv aktör i samhället, för solidaritet och med mänsklighet, och det måste fortsätta. Svenska kyrkan är idag en av de viktigaste aktörerna för flyktingar och migranters rättigheter i samhället. Kyrkan är också otroligt viktig för integrationen. Det är arbeten Svenska kyrkan måste fortsätta med, om vi vill ha ett solidariskt samhälle. Trots det finns det många idag som är emot det, och vill att Svenska kyrkan ska stänga sina dörrar för de i behov. Jag ser hellre en kyrka som tar sitt ansvar, bidrar till integration och värnar de i samhället som ingen annan värnar. Precis som Jesus i evangeliet gjorde.

De här konservativa krafterna vill också att präster ska få diskriminera. Det handlar om att präster ska få säga nej till att samkönade ska få gifta sig i kyrkan. De kallar det för samvetsfrihet för präster. Men precis som att en präst inte ska få säga nej till att begrava personer på grund av deras kön eller hudfärg ska inte en präst få lov att säga nej till äktenskap på grund av människors sexualitet. Samvetsfrihet, precis som att rör barnmorskors plikt att genomföra abort om de ska jobba som barnmorskor, ska även gälla präster.

Men kyrkans ansvar är större än människan idag. Kyrkorna står för ett otroligt stort kulturarv. Oavsett människors tro eller förhållande till kyrkan ska det vara öppet. Vackra kyrkor representerar en del av Sveriges historia, och den skall värnas.

Att jag kandiderar för ViSK handlar om att jag vill ha en kyrka som värnar människan, försvara samkönade äktenskap och garanterar att kulturarvet är tillgängligt för hela samhället. ViSK är den enda nomineringsgruppen som vill göra det. Kyrkan ska vara öppen för alla, och kyrkan skall ta sitt ansvar för att även samhället är det. Det är inte bara en central del i en folkkyrka, det är en central del i det kristna budskapet.

 

En budget för ungas framtid, jämställdhet och hållbarhet

Idag debatterar kommunfullmäktige Enköpings budget. Det är tydliga politiska skiljelinjer mellan de olika partierna och det tydligaste alternativet för ett solidariskt Enköping är vi i Vänsterpartiet Enköping. Vi har lagt en budget som prioriterar social hållbarhet, jämlikhet och ungas framtid.

Våra investeringar behövs. Kommunen är idag en travesti när det kommer till jämställdhet. Tre gånger så många kvinnliga anställda är fast i långtids sjukskrivning än män. Kommunen saknar styrmedel för att motverka att sen av fyra kvinnor är otrygga i sitt bostadsområde. Kvinnojouren är fortsatt underbemannad. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög och det tar för lång tid för nyanlända att hamna i arbete. Samtidigt är skolan fortsatt underbemannad och äldrevården fortsätts vara utsatt för riskkapitalisternas vinstgirighet i Enköping. Fritidsgårdarna tvingas att fortsätta minska sina öppettider och lämnar därigenom många barn och unga utan en social samvaro. Mycket mer finns att nämna, listan med problem är lång. För att lösa dessa problem behövs en solidarisk politik för social hållbarhet, jämlikhet och ungas framtid.

De investeringar vi gör i den sociala investerings fonden, instiftande av ett jämställdhetsutskott, satsningar på att skapa jobb åt ungdomar och nyanlända i besöksnäringen, ökade tider för fritidshem, fler sjuksköterskor ute på skolorna, hbtq-certifiering av skolan, mer resurser för kvinno- och tjejjouren för att motverka mäns våld mot kvinnor och slopade delade turer samt fler anställda i äldre våren motverkar är den solidariska politiken vi behöver. Det skapar social hållbarhet genom tidigare insats. Det främjar jämställdhet och jämlikhet genom att ge politiska styrmedel för att följa upp ojämställdheten, motverka mäns våld mot kvinnor samt göra klasskillnader mindre relevanta i kommunens service. Det skapar en bättre framtid för unga genom att ge unga en stabil vardag idag och skapa jobbmöjligheter när besöksnäringen börjar växa.

Våra satsningar kostar, men vi höjer inte skatten. Däremot sparar vi långsiktigt. Att hindra en elev att hamna i utanförskap sparar oss 14 miljoner kronor under elevens livstid. Investeringen i det barnets liv behöver inte ens kosta 100 000 kr. Det är att ta ansvar.

Vår budget skapar alltså ett starkare och solidarisk Enköping. Det är för oss i Vänsterpartiet en bra kommun. Därför är jag stolt över den budgeten vinnlägger för det känns bra att tillhöra det parti som tar ansvar för en sociala hållbarheten, jämställdheten och ungas framtid.

Folket har nu makten över stattomten!

På måndagens kommunfullmäktige fattades beslutet att ge folket makten över vad som skall hända i stattomten. Detta gjordes i och med att det är nu allmännyttan (läs: dig som Enköpingsbo) som nu äger stattomten, genom att kommunen köper upp tomten. Ett efterlängtat beslut. Men, det gjordes än tydligare genom att vi i Vänsterpartiet drev igenom att kommunen nu ska påbörja en omfattande dialog med medborgarna om vad som skall anläggas i gropen som sedan skall villkora beslutet.

Enköping skall nu köpa stattomten för 11 miljoner kronor från Peab. Det är bra på många sätt. Peab har länge ägt stattomten och kontinuerligt misskött den, samtidigt som de försökt driva igenom vansinnes förslag om högvåningshus i en pittoresk stadskärna. Under alla de varv som Peab och tidigare styren drivit frågan har bara en tom grop gett centrum ett skamfilat utseende. Många har med allt rätt varit upprörda över detta. Nu åtgärdas dock detta genom köpet, vilket ger oss tillsammans möjligheten att ta ägandeskap över centrumutvecklingen.

Att vi tar ägandeskap över centrumutvecklingen är bra. Det betyder att vi kan styra den så att fler befinner sig i centrum, vilket gynnar småhandeln. Vidare kan det också ge besöksnäringen ett lyft i Enköping vilket kan skapa fler jobb, inte minst för unga och nyanlända. Det centrala är dock att folket nu bestämmer över centrum utvecklingen.

Viktigast är dock att kommunfullmäktige sagt tack vare Vänsterpartiet att folkets vilja nu skall stå i centrum. Inte på något sätt kan beslutet som fattas av kommunen om vad som skall finnas i gropen bli ett elfenbensbeslut. Vi politiker har nu åtagit oss att lyssna på medborgarna, och det måste innebära ansvaret att agera efter medborgarnas vilja.

Det är nu upp till bevis om kommunen kan inkludera alla grupper i denna dialog. Viktigt är det att unga hörs i dialogen för det är vi som kommer stå med vad som än anläggs eller byggs i stattomten längst. Vår demokratiska tilltro kan påverkas fundamentalt av hur kommunen genomför medborgardialogen.

Därför är jag glad att vi nu köper stattomten. Kommunen tar nu inte bara ansvar för centrumutvecklingen och jobbskapande, utan även demokrati. Det är ett positivt steg för Enköpings kommun som minst sagt bådar gott!

 

Det blir inget Kulturhus Joar

Det blir inte ett Kulturhus Joar. Det beslutet fattades igår på Upplevelsenämndens möte av en enig nämnd. Upprinnelsen till det är att prognosen för kostnaden av Kulturhus Joar var så pass felaktigt att när vi väl hade fått ett förslag från upphandlingen landade kostnaden på mer än dubbla av prognosens uppskattade kostnad. Därför ansåg hela nämnden, mig inklusive, att vi behövde ta ett steg tillbaka och omvärdera vår position.

Mycket går att säga om den kassa upphandling som genomfördes, om vikten av att ha ett kulturhus och mycket annat men jag tror att det viktigaste som behövs sägas är att det är en riktigt jävlig situation vi befinner oss i. Att skicka denna fråga på ytterligare en runda för utredning är i milda ord tråkigt och ett misslyckande. Den situation vi nu befinner oss i borde vi egentligen inte befinna oss i. Och hade det varit så att kommunen inte redan står inför dyra och stora investeringar och byggen som simhallen, Munksundeshallen och Bachohallen (för att nämna några ) så hade jag nog tyckt att vi skulle tryckt vidare med Kulturhus Joar eftersom det behövs! Men nu är situationen så i Enköping att vi inte har den möjligheten.

Anledningen till att jag och Vänsterpartiet vill se ett Kulturhus är för att vi vill se ett starkt Enköping som växer. Vi tror att en sådan kommun måste bygga på jämlikhet och erbjuda ett bra liv för alla medborgare. Och där spelar kulturen roll. Kultur skapar samhörighet, river gränser och erbjuder en bra fritid men intressanta aktivteter. Enköpings medborgare ska inte primärt behöva åka till Uppsala eller Stockholm för att få det. Men en sådan tillväxt måste ske ansvarsfullt och hållbart. Att gå vidare med ett projekt som Kulturhus Joar som är nästintill obscent dyrt och tro att kommunen inte kommer ta stryk på grund av det är inte bara direkt naivt, det är oansvarigt och ett intellektuellt haveri. Ska vi ha det starka Enköping som erbjuder en meningsfull fritid och ett kvalitativ liv måste den utvecklingen vara hållbar och ansvarsfull, och Kulturhuset Joar är inte hållbart just nu!

Därför börjar nu projektet av att hitta en ny plats för ett kulturhus får låt det vara tydligt – vi behöver ett nytt kulturhus. Ungefär hela Upplevelseförvaltningen, från biblioteket till staben till kulturskolan, behöver nya lokaler att arbeta i. Vidare befinner sig Enköping i situationen att kravet på och behoven ifrån kultur- och konstlivet ser radikalt annorlunda ut än vad det gjorde för 10 till 20 år sedan. Ett kulturhus är att möta dessa krav och behov och föra Enköpings kultur- och konstliv till nästa nivå genom att sammanföra verksamheter och skapa synergieffekter och erbjuda mer ändamålsenliga och moderna lokaler med plats för alla.

För mig är det viktigt att den nya platsen innehåller både bibliotek, förvaltning, konsertsal och kulturskola. Att inte kombinera dessa är att besegra syftet med kulturhuset. Det är även önskvärt försöka skapa utrymme för konstutställningar och ha lokaler för föreningar av olika slag. Kan vi kombinera detta kan vi få ett modernt kulturhus som kommer ge en enorm push för kulturlivet och vara en del av bygget för det starka Enköping.

Samtidigt öppnar stoppet för Kulturhuset Joar flera angelägna men svåra frågor som vi behöver svara på. Frågor som vad som kommer hända med Joar Blå, vad som händer med den stora salen i Joar Blå och om vi kommer få en ny stor konsertsal samt hur vi snabbast skall tillmötesgå de anställdas behov på rimliga lokaler måste besvaras. Det kommer innebära en tuff politiskt process som säkerligen kommer vålla konflikter.

Nu ligger ett nytt projekt framför oss och även om situationen är högst olycklig så är den vad det är. Det går inte att ändra på Enköpings investeringsbehov. Det går inte att ändra på kostnaden för Kulturhus Joar. Däremot går det att ta den nya situationen för vad det är, blicka framåt, inleda en öppen och bra dialog som inte bara resulterar i ett nytt kulturhus utan det bästa jäkla kulturhuset som går att föreställa sig! Det är genom en sådan process och det nya kulturhuset som det kommer resultera i som vi kommer få en kommun som erbjuder en meningsfull fritid till våra medborgare och skapar ett starkt Enköping!

 

Reflektioner från samtal med medborgare

För ett par dagar sedan hade jag min första medborgardialog någonsin. Det var med kulturföreningar rörande det kulturpolitiska programmet som nu plockas fram i kommunen. Det finns mycket som kan sägas om den medborgardialogen och ungefär bara gott. Inte bara var det roligt att få göra något nytt, det var också lärorikt. Och det är tack vare att medborgardialogen var så bra och att jag lärde mig mycket som jag tar med mig tre punkter från dialogen som vi politiker kan fixa och som skulle innebära en drastisk förbättrad situation för kulturlivet, kulturutövare och medborgarna i den här kommunen.

Det första är reformerat bidragsystem. Detta var något som efterfrågades och det som framhävdes var att ett system som bättre var anpassat efter kulturföreningars behov skulle möjliggöra fler föreningar att göra mer saker. Det skulle innebära fler konserter, mer konstvisningar och ökat utbud för barn och ungdomar att ta del av. Otvivelaktigt en lätt sak som kan göras och som inte ens nödvändigtvis skulle innebära en ökad kostnad. Däremot skulle ett reformerat system med ett ökat bidrag ge ännu större effekt.

Det andra är ett lokalproblem. Detta handlar om lokaler som möjliggör alltifrån möten till konserter eller visningar. Här framhävdes det att kommunen borde äga sina egna lokaler, något jag verkligen håller med om, och att kulturlivet straffas när vi säljer ut kommunens lokaler. Här framträder Vänsterpartiets vallöfte om allaktivitetshus i kransorterna men något som också framhärdades var ett medborgarhus i stan där konsertsalar finns. Det låter spännande och kulturhuset Joar som strax skall dras igång är väldigt aktuellt här.

En tredje sak som verkar behövas är en föreningslots som dels kan underlätta nätverkande mellan föreningar, tillgängliggöra olika former av bidrag från riks- och EU-nivå genom att informera om dem och hur en söker de samt stödja föreningar med kunskap och råd i deras engagemang. En föreningslots skulle göra en reell skillnad för kulturföreningarna i kommunen och skapa fler hållbara föreningar som ger Enköpings invånare ett bättre kulturliv.

Efter medborgardialogen känner jag mig optimistisk för framtiden. Det finns ett otroligt engagemang och driv i dess föreningar som kommer berika Enköping på så många sätt, genom ett rikare kulturliv, ökad integration och ett mer vitalt föreningsliv. Men det faller på oss politiker att underlätta detta, bygga en infrastruktur som fungerar för kulturen och föreningar och ha idel öra för föreningarnas behov. Gör vi detta vet jag att kulturen kan få en mer framträdande roll i Enköping, skapa ett bättre liv för Enköpings invånare och bli ett driv för tillväxt.

Senaste inläggen.