Blogg
Per Markus Risman
Kategori. Socialism

Släng ut amerikanerna och stoppa bostadsspekulationen

Idag kan vi läsa i Dagens Arena om hur utländska, ofta amerikanska, företag slår sig in på svensk bostadsmarknad. Inte genom att bygga fler bostäder utan genom att köpa upp befintligt bestånd, ofta i miljonprogrammen, för att sedan höja hyrorna med 40-50%. Skälet till varför de väljer svensk bostadsmarknad är enkelt: vi har bostadskris och då finns det en hacka att tjäna på desperata människor som enbart vill ha ett hem. Hänsynslösheten gör att man baxnar.

Sverige har idag 400 000 unga i bostadslöshet. Det är resultatet av en misslyckad bostadspolitik som sträcker sig över 20 år tillbaka där politiken successivt retirerat från bostadsmarknaden. Skälen till varför politikerna har gjort det är många: EU, privatiseringar, liberala maktskiften, feghet. Det intressanta är dock vad som fyllt politikernas tomrum, nämligen företagen. Och företagens intresse är inte att bygga bostäder utan att tjäna pengar. Om företagen tjänar pengar på att det är kronisk brist på bostäder kommer företagen se till att vi har kronisk brist på bostäder. Och här står vi då, med hundratusentals bostadslösa unga och en bostadsmarknad som är fundamentalt trasig för den vanlige svensken. Och att det finns pengar i den trasigheten ser vi nu när amerikanska bolag slår sig in.

Sedan 90-talet har en av fyra av allmännyttans lägenheter sålts ut till privata hyresvärdar. En av dessa är Starwood, enligt Dagens Arena, som ägs av amerikanska riskkapitalister och är en av Sveriges största ägare av hyresbostäder i miljonprogrammen. De tjänar mångmiljonbelopp på att köpa upp lägenheter, renovera ytorna i lägenheten men skjuta på renoveringar som stambyten, höja hyrorna kraftigt och efter ett tag sälja vidare till nästa riskkapitalist. De som hamnar i kläm är de unga, barnfamiljer, nyanlända och pensionärer som inte har råd med hyran och blir förpassade till samhällets periferi.

Dessa bolag pekar själva i deras affärsstrategier att den kraftiga befolkningsökningen i kombination med låg nybyggnationstakt är skälet till varför de vill etablera sig i Sverige. Vad som gör situationen än mer skrämmande är att dessa bolag sällan sätter sig över att investera miljoner i lobbyism för att värna sina vinster på bekostnad av vanligt folk. Vill vi verkligen ha bolag som tjänar pengar på bostadskrisen och låg nybyggnation, och som kan vara beredda att investera miljoner i att behålla den situationen, i Sverige?

Den här situationen har uppstått på grund av politiskt feghet. Vi behöver politiker som tar tillbaka bostadspolitiken i folkets ägo. Därför borde det rimliga vara att slänga ut dessa amerikanska miljardärsbolag, stoppa alla utförsäljningar i Sverige och att allmännyttan börjar bygga fler hyreslägenheter. Dessa bolag kan då gott och väl sälja tillbaka lägenheterna till allmännyttan så de faktiskt kommer svenska folket till gagn. Svenska politiker måste våga säga till amerikanerna att hänsynslösheten tar stopp här!

Arbetskraftsinvandring är farligt

Arbetskraftsinvandring är farligt.  Det går inte att undvika den diskussionen. Med det sagt måste inte arbetskraftsinvandring vara farligt, givetvis. Det kan också vara harmlöst, tillväxtdrivande och utvecklande i många fall. När den är reglerad, behovsanpassad och efter svenska arbetsmarknadens regler. Idag är den inte det. Därför är den farlig. Jag vet inte om det var det Socialdemokraterna ville åt när de la ut bilden med Löfvén och texten ”det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.” Jag tänker gissa att det inte var det. Jag tänker istället gissa att det var ett populistiskt utspel för att uppvakta sverigedemokrater inför valet. Tragiskt, för vi behöver en uppriktig diskussion om varför arbetskraftsinvandringen i Sverige är farlig för arbetarklassen.

”[…] idag är vittnesmålen många om den rovdrift på utländsk arbetskraft som pågår i Sverige. Regeringen har skapat ett system där utländska arbetstagare hamnar i en orimlig beroendeställning till sina arbetsgivare och blir lätta offer för exploatering.” Så skriver sju fackförbund, däribland Byggnads och Hotell- och restaurang. Vad de vänder sig emot är den s.k. ”partsgemensamma” behovsprövning vid arbetskraftsinvandring avskaffades. Den tidigare regleringen höll arbetskraftsinvandringen på en hanterbar nivå. Den avskaffades dock av borgarna och Miljöpartiet i förmån för att låta företagaren bestämma om de har ett behov eller inte. Men problemet handlar inte bara om att dagens regler möjliggör ohämmad arbetskraftsinvandring från tredje land utanför EU. Även EU öppnar upp för arbetskraftsinvandring i och med den fria rörligheten. Idag är det vanligt att se polacker, rumäner m.fl. jobba i vägbyggen, konstruktion och annat. Ofta med orimliga villkor. Ofta svart. Ofta med låga löner. Sällan med kollektivavtal. Vad vi har är alltså en giftig cocktail av EU-regler och en avskaffad behovsprövning som möjliggör för företagare att ta hit arbetare för lägre löner och sämre villkor istället för att anställa arbetslösa i Sverige med bra lön och bra villkor.

Och att det är en giftig cocktail kan ingen ifrågasätta. Sverige har det mest avreglerade arbetskraftsinvandringssystemet av alla OECD-länder. Under 2017 kom över 15 000 arbetskraftsinvandrare till Sverige. 3 000 av dem var bärplockare och 1 500 av dem jobbar som någon form av kökspersonal. Samtidigt visar en rapport från LO att 44% av alla jobb som arbetskraftsinvandrare får inte kräver någon särskild yrkesutbildning. Utöver de arbetstillfällena är 10% inom omsorgsarbeten och 7% är inom byggbranschen. Bara en tredjedel kräver faktisk utbildning och särskild kvalifikation. Detta räknar inte in arbetskraftsinvandringen inom EU. Annan forskning visar att detta system riskerar lönedumpning att ske. Återigen är vi där: arbetskraftsinvandringen är farlig med rådande system. Istället för att föra in kvalificerade arbetare i Sverige som genererar fler arbeten kommer okvalificerade arbetare in, som jobbar för lägre lön och sämre villkor, lönedumpar för svenska arbetare samt tar jobb som annars kan gå till nyanlända, unga och långtidsarbetslösa.

”Nationalist” blir svaret på det här. Inte sällan från Socialdemokraternas juniora partner i regeringen MP, och från andra allehanda liberaler. Självfallet är det inte nationalism. Anklagelsen om nationalism från liberalerna i Miljöpartiet och Alliansen grundar sig i en ovilja att se vad rådande system leder till. Antingen drivs de av en naiv världsbild om att öppna gränser kommer lösa världens problem, en världsbild som hotas av de problem som dagens arbetskraftsinvandring faktiskt för med sig. Eller så drivs de av profithunger när de ser att de kan sänka löner och kostnader för arbete för att ro hem större vinster. Men att låta naiva världsbilder och profithunger stå i vägen för bra löner och jobb åt de som bor i Sverige tycker jag inte är rimligt. Trots att jag blir anklagad för att vara nationalist. Och jag tycker inte heller det är rimligt att bli anklagad att vara nationalist för att jag inte anser att thailändare och folk från andra länder ska utnyttjas i vad som ibland liknar mer slaveri än arbete på svensk arbetsmarknad. Att stoppa huvudet i sanden är inte ett alternativ.

Så tillbaka är vi vid Socialdemokraternas påstående. Ja, det är en ogenerad flört höger ut. Ja, det är olämpligt språk som insinuerar att det är invandrarnas fel och inte företagen som utnyttjar dem. Ja, det är angrepp som inte fokuserar på det bristfällande systemet och problemen vi har med EU. Men det finns en poäng. Det är orimligt att svenska företagare kan utnyttja tusentals av invandrare för arbete som arbetslösa här kan utföra – bara för att kunna sänka svenska löner och arbetsvillkor.

Sörj Kamprad bäst du vill – men glöm för fan inte hans synder

Igår när IKEA meddela att Ingvar Kamprad har avlidit var det som att Sverige tappa det. En ström av hyllningar flödade i sociala medier, hans unika affärsidé har lyfts till skyarna och det är nästan som att man får känslan att han är mer av en halvgud än människa. Och visst är hans arv imponerande. Men i denna ström av hyllningar har ett motstånd växt, mer grundad i sköra världsbilder och egon, mot att kritisera IKEA och Kamprad.

Att man inte får kritisera Kamprad märks i de oproportionerliga rekatiorna som Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick när han peka på hur Kamprad har kunnat bygga sitt företagsimperium genom att utnyttja låglönearbete i andra länder, och i vissa fall straffarbetare i länder som DDR. Att så är fallet är inte ens en åsikt – det är ett konstaterande av faktum. Men enbart för att denna halvgud för det liberala etablissemanget gått hädan är det som att han är befriad från kritik. Man får inte prata om hans nazistiska förflutna. Man får inte lyfta hans antifackliga tendenser i andra länder. Man får inte diskutera att IKEA utnyttjar arbetare i några av samtidens värsta diktaturer. Man får helt enkelt inte kritisera Kamprad och hans IKEA.

I viss mån förstår jag alla liberaler som blir upprörda när man kritiserar Kamprad. Han har ändå varit en folklig företags-guru som passar högerns berättelse om den självskapade kapitalisten perfekt. Han är protagonisten i berättelsen om den ensamma företagaren med en unik idé som krigar som staten för att skapa jobb och tillväxt. Att solka minnet av honom med hans fel och brister är att hota hela deras världsbild och ideologi – ja, det är att hota den svenska kapitalismens grundval. Men någonstans måste måttet vara rågat: vi kan ändå inte vara historierevisionister bara för att hedra en företagare med tvivelaktig historia!

Nej, trots att han är död är Kamprad inte en hjälte eller halvgud hur mycket högern än önskar att så är fallet. Han var en kapitalist. Och precis som så många andra kapitalister sökte han arbetare med låga löner och dåliga villkor för att maximera sina vinster. Så när vi nu sörjer Kamprads död, låt oss påminna oss om att han var människa, en kapitalist och det att innebar en hel del tvivelaktiga handlingar.

 

 

Jag kandiderar till riksdagen

Jag kandiderar till riksdagen för Vänsterpartiet. Jag gör det för att min generation är den första som fått det sämre än mina föräldrar. Vi står utan bostad, har otrygga jobb och välfärden sviker oss tillsammans med resten av samhället. Jag tror på ett annat samhälle – där vi prioriterar bostäder åt alla, trygga och välbetalda jobb och jämlikhet istället för att de rikaste ska bli rikare.

Idag ser vi ett samhälle där Nordea  får mer sympati när de lämnar Sverige för att de inte vill bidra till välfärden än unga som byter bostad fyra gånger på ett år på grund av en havererad bostadspolitik. Det menas vara ungas fel att de står utan bostad. Att de är för lata för att få ordentliga jobb. Idag måste folk själva välja bra sjukvård och omsorg i ett välfärdslotteri. Men så är det inte. Huruvida vi har jobb, bostäder och en välfärd som fungerar är resultat av den politik som förs och för vem den förs. Idag går vinst före välfärd. Eliten går före vanliga arbetare. Det är den politiken som har lett till att vi idag har bostadskris och välfärdskris. Precis som att politiken kan välja att prioritera sänkta skatter åt mångmiljon bolag och deras ägare, kan politiken välja att prioritera ett fungerande samhälle för folket. Istället för att sänka skatt tror jag att vi måste investera i våra medborgare, i bostäder åt alla och i en välfärd som fungerar. Bostäder, jobb och välfärd är trots allt basen för ett fungerande samhälle. En sådan politik är något varje svensk gynnas av.

För att möta det samhället som högern har skapat behöver vi socialism och feminism. Det handlar om att investera miljarder i välfärden för högre löner och fler anställda, att bygga ett nytt miljonprogram, sluta straffbeskatta hyresrätten, gå ut ur EU så svenska folkets behov kommer i första rum samt göra jämlikhet till ett överordnat mål i svensk politik. Det handlar om att bygga ett starkt samhälle.

När andra politiker sviker Sverige och ungdomsgenerationen vill jag bygga ett starkt samhälle för min generation och hela Sverige. Bostad och jobb ska vara en självklarhet, inte en lyx. Välfärd ska vara en rättighet, och inte en marknad för vinst. Samhället ska vara för alla, inte för de som har råd. Det är det starka samhället jag vet att Vänsterpartiet kan bygga.

Vad förväntade arbetarrörelsen sig?

Idag valdes Donald Trump till mångas chock. I vad som förväntades bli en seger för Clinton segrade en högerextrem man, som har hånat funktionsnedsatta, anklagas för övergrepp av över ett dussin kvinnor, notoriskt homofobisk och som gjort det till sitt signum att hetsa mot latinos och muslimer. Och det är chockerande att en sådan man kan bli vald till president över världens mäktigaste land. Men ärligt: vad förväntade vi oss?

USA är ett djupt splittrat land. Många står utan välfärd, klassklyftorna är katastrofalt stora och många, av alla bakgrunder, känner sig svikna. Vad som enar dessa människor är att de är alla arbetare. Samtidigt har den amerikanska arbetarrörelsen stått utan svar på många av de problem som vanliga arbetare möter. När svar väl presenteras från den amerikanska vänstern, till exempel som i Bernie Sanders fall, så blir svaret obönhörligt. När svaren uteblir lämnas fritt fält till högerextrema som Donald Trump.

Känslan av splittring och ett samhälle som sviker en har skapat ett infekterat klimat i USA. Den infektionen har spätts på av medveten desinformation av olika alternativa medier som skapar rasistiska, homofobiska och sexistiska (etc.) stämningar. Så kallade nyhetsmedier har använt vanligt folks oro för att piska upp stämningen, samtidigt som vanliga nyhetsmedier inte har representerat vanliga människors oro och politiker har varit låsta i småaktigt och prestigefyllt tjafs. Låter det bekant? Det är för att Sverige är oroande nära den verkligheten också.

Även i Sverige känner sig folk på landsbygd och i förort svikna av välfärdssamhället. Folk är fast i arbetslöshet, vi har en akut bostadskris och välfärden lämnar många människor bakom. Samtidigt utnyttjar högerextrema medier denna känsla för att hävda att de representerar vanligt folk med sin ”rapportering”, när de egentligen bara sprider desinformation och hat. Det är i kölvattnet av denna desinformation, samhället som sviker och vänstern inaktuella svar på detta som de högerextrema kan växa, både i Sverige och USA, och således öppna upp för folk som Donald Trump. Det är arbetarrörelsen som förlorat valet. Inte Donald Trump som vunnit.

Istället för att formulera relevanta svar på folks problem ser vi i en arbetarrörelse idag som tappat kontakten. Den har blivit elitistisk, byråkratisk och feg. En sådan rörelse kan inte svara på välfärdens eller arbetsmarknadens problem. Den låses fast i tjafs i riksdagsdebatter med högern. Det är arbetarrörelsens uppdrag att formulera den politik som enar, som läker sår och lyfter människor. När vi inte gör det ställs arbetare mot arbetare för att de inte delar religion, ras, kön, sexualitet eller könsidentitet och rasismen, HBTQ-hatet och sexismen i samhället växer. När arbetarrörelsen inte för människor samman, splittrar högerextremism människor.

Om inte 17% för SD i opinionsmätningarna är varningsklocka nog för oss i vänstern, låt då Donald Trump vara det. När arbetarklassen inte förmår att formulera en politik som enar och svarar på vanliga människors behov, då väljer vanligt folk högerextrema. Så istället för att vara chockad kanske vi borde ställa oss frågan: när vi inte formulerar en vision för hela folket, vad förväntar vi oss – både i USA och här i Sverige?

Ur askan av Brexit kan vi bygga ett nytt Europa

I modern tid har två sorters Europa funnits. Ett Europa dominerat av isolationism och där varje land såg till sig själv och bara sig själv. Det Europa slutade i brand. Efter andra världskriget, och i synnerhet efter kalla kriget, har ett nytt Europa framträtt. Detta Europa domineras av den ekonomiska elitens allt mer globala intressen och handel. Även om detta Europa kanske inte slutar i brand har resultatet varit mindre demokrati och en folklig vrede mot makten som centraliserats i Bryssels stängda rum. I och med Brexit öppnar sig dock möjligheten för ett nytt Europa. Ett Europa vars karaktär inte är av den isolering och fiendskap som Europa var innan EU men ej heller vars karaktär byggs på profit före allt, utan istället har en karaktär av solidaritet, samhörighet och demokrati. Detta Europa måste vara det vi progressiva EU-motståndare talar om.

Folk som Nigel Farage och Boris Johnsson i Storbritannien och Jimmy Åkesson i Sverige lever på en reaktionär dröm. Deras Europa är stängda gränser, nationalism och tillbaka till det glada 20-talet. Det är inte en hållbar värld, eller ett hållbart Europa. Det är däremot inte det enda alternativet till EU. Många av oss EU-motståndare har vänt oss mot EU för att vi ser att när allt mer makt läggs i kommissionens tjänstemäns händer, framtiden för nationer avgörs av finansministrar bakom lyckta dörrar och mänskliga rättigheter ignoreras av männen med makt i Bryssel så bidrar inte det heller till en hållbar värld, och inte för att vi gillar stängda gränser. Vår idé är inte ett EU av 28 stängda länder, utan ett Europa av 44 solidariska länder. Som EU är idag går det inte att skapa. Vi måste därför rasera det vi har för att bygga något nytt.

EU idag är en odemokratisk superstruktur. EUs relation med gemene man karakteriseras av en klyfta fylld med tjänstemannamakt, byråkrati och förhandlingar bakom stängda dörrar. Resultatet av det har blivit att EU har kunnat köra över regeringar och folkvalda beslut. Inte minst blev det tydligt i Greklands fall där EUs finansministrar mot folkets vilja tvingade fram nedskärningar. Samtidigt har EU skapat en kroniskt svag arbetarrörelse genom att möjliggöra företag att utnyttja billigare och icke-ansluten fackliga arbetare från Östeuropa. Inte minst har det blivit tydligt i Sverige med polacker som kör truck på våra vägar utan att vila i över 12 timmar. Samtidigt hindrar EU Sverige från att förbjuda bemanningsföretag. I Lissabonfördraget är varje medlemsstat tvingad till att föra en ekonomisk politik för privatisering och låga skatter för företag. Samtidigt reser EU murar mot flyktingar och betalar Erdogan i Turkiet för att med vapen upprätthålla murarna, alltmedan barn och kurder mördas av hans regim. På detta ignorerar EU mänskliga rättigheter i sina handelsavtal för att företagens profit är viktigare. Att påstå att EU lider av ett demokratiskt underskott är bara förnamnet. Problemen är massiva.

Att tro att en reaktionär och konservativ dröm kan lösa problemen är naivt. Högerns motståndare till EU har nämligen också intresse av att fortsätta se ökade klassklyftor och en svag arbetarrörelse så att löner kan sänkas. De har inget intresse av en solidarisk flyktingpolitik eller mänskliga rättigheter före profit. Bara vi socialister, feminister och antirasister har intresset av det.

Vi socialister, feminister och antirasister borde därför ta tillfället i akt nu och ta ledningen i den EU-skeptiska våg som kommer så den inte kidnappas av högerextrema män i kostym som utnyttjar folkets missnöje med EUs påtvingade nedskärningar, otrygga arbetsmarknad och ointresse för mänskliga rättigheter. Vi kan nämligen skapa ett progressivt EU-motstånd där vi talar om hur vi bygger ett starkare och socialt Europa. Vi kan prata om de två Europa som existerat i modern tid, och hur vi nu vill skapa ett tredje, solidariskt, medmänskligt Europa. Vår vision är ett Europa med fri rörlighet, där arbetare stärks samt får mer makt och där vi agerar för mänskliga rättigheter.

Jag hoppas därför att vi till vänster tar ledartröjan nu och bygger en progressiv folkrörelse. Gör vi det kan vi skapa en bättre värld som vi alla förtjänar, samtidigt som vi motar tillbaka de högerextrema och fascistiska krafter som växt i Europa och Sverige. Jag skulle till och med påstå att det är vår plikt att som samhällets riktigt radikala element att leda EU-motståndet. Vi har nämligen allt att vinna, och inget att förlora.

 

Bernie Sanders – vänsterpopulisten men inte socialisten

The Bern känns av. Entusiasmen inför den demokratiske primärsvalskandidaten Bernie Sanders är minst sagt påtaglig. I USA har han fortfarande ett starkt gräsrotsstöd trots besvikelsen efter supertisdagens resultat och han framhävs ofta som den enda som kan gå emot Donald Trump eller Ted Cruz i presidentvalet och vinna. Vad som dock är kanske mest anmärkningsvärd med denna entusiasm, The Bern, är inte hur den har skakat om demokraternas primärval, utan att den verkar vara betydligt starkare på andra sidan Atlanten i Europa. Runt om i Europa, och inte minst i Sverige, får nu Sanders stöd av många. Anmärkningsvärda är bland annat Jonas Sjöstedt. The Bern är stark – så stark att socialisterna som stödjer Bernie Sanders verkar ha glömt en sak: Sanders är inte socialismen hopp i Amerika, han är inte ens socialist!

Nu regerar nog många. Han kallar sig för socialist, kanske några av er ropar medan andra (panikslaget) påkallar att han minsann tagit sig an Wallstreet! Och visst, det stämmer och är några av sakerna till varför Sanders är en så spännande och omskakande kandidat. Men det gör han inte till socialist. Många kritiserar Wall Streets makt i USA och det är inget konstigt. Att Sanders inte fått bidrag av dem gör han ungefär lika unik som Donald Trump (som till största del självfinansierat sin kampanj). Vidare innebär Sanders konfontration med Wall Street inte att han gör upp med deras makt, han vill blott begränsar den. Och visst, Sanders har krävt ett single-payer system för den amerikanska välfärden, men det säger egentligen ingenting. Det säger bara att staten betalar välfärden men inte att det är universell sjukvård och välfärd. Många kan fortfarande falla utanför och privata aktörer kan fortfarande göra enorma vinster, som de gör idag i USA och i Sverige.

Vidare har vi problemet att Sanders har stått oförmögen att ge ett trovärdigt, icke-imperialistiskt, socialistiskt alternativ till USAs imperialistiska utrikespolitik. Han vill visserligen begränsa bombningarna, men han är fortfarande inte emot att använda drönare eller skicka soldater ut i krig, något han redan tidigare stött. President Sanders skulle precis som alla andra presidenter sedan andra världskrigets slut har barns blod på sina händer. Det är inte socialism. Vidare har han visat sig oförmögen att presentera ett antirasistiskt alternativ till Hillary Clinton vilket också märks i att de som röstar på honom huvudsakligen är vita, högskoleutbildade amerikaner. Han allierar sig också med liberaler samt står till höger i vapenfrågor. Vidare har Sanders inte på något sätt pratat om ekonomisk demokrati. Han har sträckt sig så långt som att prata om företagens girighet och inkomstklyftor men har gjort starkt motstånd mot att staten i USA skall äga någon form av företag, oavsett om det är välfärd eller produktion.

Ja Sanders är spännande men han är inte arbetarklassens hopp. Han är inte ett tecken på socialismens oundvikliga frammarsch av den enkla anledning att Sanders inte är socialist. Enskild socialistisk politik gör en inte en socialist. En snäll kategorisering av honom är snarare att han är socialdemokrat, men en mer sanningsenlig kategorisering är att han är vänsterpopulist. Han är det för att han har kopplat in på samma missnöje med det amerikanska systemet som Donald Trump, han slår blott på andra strängar, vilket märks i att Trump och Sanders attraherar ungefär samma väljarbas. Hans politik handlar mer om att kanalisera folks ilska mot ett Wall Street än att faktiskt förändra systemet. Visserligen är det bra, men det gör inte hans rörelse till den revolution som så många pratar om.

Vem är då socialismens hopp? Den enda socialistiska kandidaten som kan få någon form av anmärkningsvärt stöd är The Greens kandidaten Jill Stein Trots att partinamnet knappast signaler socialist är det hon som både har tuffare politik mot Wall street, vill förstatliga och ha universell sjukvård samt har en trovärdig miljöpolitik. Men att hon skulle ha en chans att vinna är astronomisk liten. Det visar också på att det som händer i USA inte är uttryck för en samhällsomvandling, utan bara är ett uttryck för ett ljummet missnöje som olika populister nu drar nytta av. Hade det handlat om en arbetarklassens organisering för total omdaning av samhället hade det varit Jill Stein den riktiga socialisten (och feministen!) som varit på tapeten.

The Bern känns i hela Sverige. Och det är inte särskilt bra. Att den svenska (och europeiska) vänstern misslyckats att skärskåda Sanders vänsterpopulism för vad det är och inte kan skilja på en intressant rörelse och en socialistisk är beklagligt. Det är ett uttryck för bristande ideologisk analys och bristande förståelse för vad en socialistisk rörelse är. Vi måste sluta hylla Sanders och kunna kritisera han för vad han står för; imperialistisk politik och låta storföretagen fortsatt sköta sig själva. Det är inte politiken som en socialistisk kandidat. Därför är det besynnerligt att Sveriges socialister stödjer Bernie Sanders.

Okritisk rapportering om socialistiska Venezuela

Venezuela går igenom en turbulent tid. I DN och SVT har de rapporterats om hur president Muduro har gripit oppositionskritiker så som Caracas borgmästare Antonio Ledezma. Samtidigt rapporterats om ekonomiskt kollaps och en allt mer pressad regim. Däremot har medias rapportering om detta varit aningens ensidig.

Att politiker, oavsett skäl, grips är alltid kontroversiellt och med rätta. Även om folkvalda aldrig ska stå över lag och ordning så ska en alltid vara kritisk när de grips. Däremot så är DNs och SVTs rapportering aningens okritisk. Antonio Lebezma är nämligen ingen demokrativurmare. Under sin tid som guvernör för samma region så drabbade polisen som stod under hans kontroll samman med de fattiga med otroligt blodigt resultat. Lebezma har även stött den militärkupp som genomfördes 2002 och som grep den folkvalde ledaren, Hugo Chavez.

Samtidigt har högerprofiler som Lebezma och kongressledamoten Maria Corina Machado underblåst de kravaller som bröt ut efter regimkritiska protester, vissa kravaller så grova att de har kallats för ”lågintensiva krig.” Detta i syfte för att avsätta Muduro. Även detta har inte rapporterats.

Mycket av detta samt övriga av den oppositionella högerns stöd till militärkuppen ligger till grund för det allt mer polariserade Venezuela. Och det är i detta polariserade Venezuela som ännu mer saker händer. Bland annat så har företag i Venezuela hållit tillbaka basvaror för att försöka pressa upp priser, och skapa folkligt missnöje.

Att okritiskt mena att högern i Venezuela är utan synd är en felaktigt historiesyn och ett förhållningssätt som saknar förankring i verkligheten. Det är att aktivt frånse stora delar av höger oppositionens stöd till militärkuppen 2002, men även USAs stöd av denna kupp samt andra organisationer för att undergräva den folkvalda, socialistiska regeringen från USA.

Att media som DN och SVT har frånsett detta är tydligt hur ofta Svensk media köper höger berättelser. Givetvis ska oppositionen lyssnas på, men det betyder inte att vi ska ta deras historia för sanning. Även högern i Venezuela har, som konstaterat ovan, en våldsam historia och tydlig agenda – att störta den socialistiska regimen och försvara Venezuelas arbetarrörelse.

 

Syriza och högerpopulister – om regeringsbildningen i Grekland

Idag har något historiskt hänt. I Grekland har vänsterradikala partiet Syriza vunnit valet och bildat regeringen. Grekland blir nu hela Europas fokus, när Syriza med premiärminister Alexander Tsipras ska leda Grekland, samt åta sig det svåra uppdraget att bygga upp Grekland igen samtidigt som han ska tackla EU och Euro-ländernas krav på åtstramning.

Många av oss i vänstern firade. Jag personligen blev väldigt glad för Grekland och arbetarkampens skull över Syrizas seger. Men glädjen förbyttes snart till en konfundering när Syriza annonserade att de skulle regera med nationalistiska, EU-skeptiska och konservativa Oberoende Greker, ett parti som är emot samkönade äktenskap, vill fortsätta bygga murar kring Grekland och EU mot de som flyr samt vill bygga utbildningssystemet i Grekland på kristendomen. En lätt reaktionär högerpolitik som nu ska samsas med en avsevärt mycket mer progressiv socialistisk politik.

I Svensk kontext skulle det vara som att Vänsterpartiet vann svenska valet bara för att sedan börja regera med Sverigedemokraterna. En sådan ohelig allians är helt otänkbar för oss.

Vad vi måste komma ihåg i detta är att Greklands politiska landskap är radikalt annorlunda gentemot det svenska. Medan vi i Sverige har närmast tradition av minoritetsregeringar så har Grekland raka motsatsen. Greklands regering behöver alltid ha en majoritet av parlamentet med sig, medan en svensk regering bara inte behöver en majoritet mot sig. Det betyder att Syriza inte hade ett val när det kom till att plocka upp ett till parti i regeringen. Frågan var bara vilket.

Tsipras var innan valet tydlig, han ville regera med Greklands kommunistparti (KKE) om Syriza inte fick egen majoritet. Greklands kommunistparti är dock ett sekteristiskt parti, som förutom via sin goda förankring i facket, har varit distanserad från det som har hänt i Grekland på senaste tiden, vilket Syriza inte varit. För KKE var det otänkbart att sätta sig i en regeirng med Syriza, som de uppfattar som ett revisionistiskt och småborgerligt parti.

Samtidigt som denna dörr var stäng skulle Tspiras på tre dagar hitta en ny samarbetspartner. Det enda partiet som hade proklamerat ett intresse var EU-positiva och liberala Floden. Detta parti stod dock till förfogande med krav på att Grekland skulle behålla euron samt en EU-positiv politik vilket skulle innebära att flera av nedskärningarna och åtstramningarna som gjorts skulle bli kvar. Det andra alternativet var Oberoende Greker.

Oberoende Greker är, tillskillnad från Floden, högst kritiska till nedskärningspolitiken och EU. Detta är centralt för att förstå hur Syriza har resonerat. I Oberoende Greker låg det antagligen för Syriza det minst sämsta alternativet – alternativet som kunde säkra en majoritet som innebär satsningar på välfärden.

Vidare ska vi komma ihåg att Oberoende Greker är ett väldigt litet parti, och troligtvis endast kommer få två poster i regeringen som försvarsminister och sjöfartsminister. Detta kan förhoppningsvis leda till att Oberoende greker blir så marginaliserad att Syriza får igenom sina frågor samt de frågor Oberoende Greker och Syriza har gemensamt, samt blockerar Oberoende Grekers viktigaste frågor.

Jag kan inte hävda att jag tycker att allt detta dock gör Syrizas agerade rättfärdigat. Jag kan varken kritisera eller hylla, glädjas eller sörja över Syrizas agerande. Jag får helt enkelt lov att förlita mig på hoppet att Syriza får igenom sina frågor och att Oberoende Greker får en otroligt marginaliserad roll i regeringen. Men det får framtidens utvisa.

Om mitt nya uppdrag

Här i dagarna tillträdde jag som vänsterns representant i Upplevelsenämnde i egenskap av ersättare. Jag är exalterad över att tillträda mitt första offentliga förtroende uppdrag, och få vara en del av arbetet i upplevelsenämnde – antingen som konstruktiv motpart eller robust vänsteropposition.

Jag har stora förhoppningar på uppdraget i Upplevelsenämnden. Dels för att den styrande minoriteten har visat upp goda ambitioner nu i början av deras regering, genom att t.ex. vilja sänka kostnaden på kulturskolan, men också för att folket som ska sitta i nämnden är bra. Nämndens ordförande Jesper Englundh (S) är någon jag känner sen tidigare som konstruktiv politiker som är lätt att föra dialog med. Socialdemokraterna också andra bra ledamöter som Dabin Zarar (den enda under 20 i kommunfullmäktige nu) och Mats O Karlsson. Moderaternas Eva-Mi Einvall är en annan jag ser framemot att sitta med, då jag känner henne som en konstruktiv, ödmjuk och ambitiös politiker som jag säkert inte kommer hålla med alltid, men som jag absolut kan ha en bra diskussion och dialog med.

Något som tynger mig är det faktum att jag måste sitta med SDs ledamot, Kerstin Frantzén. Jag vet inte hurdan hon är. Jag hoppas hon är trevlig. Jag hoppas ännu mer på att hon är tyst. Det är även tråkigt att MP inte har platser då jag tror att kultur, idrott och fritid är områden vi är väldigt samstämmiga på. Tillsammans hade vi utgjort en bra vänsteropposition som hade kunnat vara en blåslampa för högre ambition hos S+NE regeringen i kommunen.

Arbetet i upplevelsenämnden kommer att vara tufft. Vi har ärvt många käpphästar från förra mandatperioden så som bowlingen, kulturskolan, badhuset och bachohallen. För mig kommer det vara viktigt att ha ett socialistiskt, feministiskt och funkisvänligt perspektiv här. Det betyder att lokalerna och verksamheten ska utformas på det sätt att vi inte exkluderar någon. Konståkningsklubben måste få bra tider precis som alla hockeyklubbar måste få det, bowlingen måste behållas för de äldre och funktionsnedsatta, taxorna och avgifterna måste vara så att alla har råd och lokalerna måste vara trygga för alla oavsett funktionalitet eller kön.

Men det finns också andra viktiga frågor. Hur fritidsverksamheten ska tillgängliggöras för landsbygden, och inte bara Enköpingsstad, är en viktig fråga. Detta var en fråga som var viktig för oss i Vänsterpartiet i valet. Bättre kvalité på fritidsverksamheten, genom mer resurser och fler anställda så att verksamheten kan expandera, är också viktigt, inte minst ur ett preventivt syfte utan också för att det är viktigt för barn och unga som inte kan vara hemma. Att lösa ungdomsrådsfrågan är också något vi måste ta tag i snart. Det är en fråga som är viktigt för mig personligen.

Jag förväntar mig inget annat än hårt arbete. Inte bara för att vi har många tuffa frågor att lösa, utan också för att vi i V kommer utgöra den enda feministiska och socialistiska oppositionen och därav de enda som kan presentera sådana lösningar. Men, jag förväntar mig också en konstruktiv ledning och höger opposition och att vi kan försöka nå samförstånd i stora frågor, samt samarbeta väl med varandra.

Senaste inläggen.