Blogg
Per Markus Risman
Kategori. Socialism

Vad förväntade arbetarrörelsen sig?

Idag valdes Donald Trump till mångas chock. I vad som förväntades bli en seger för Clinton segrade en högerextrem man, som har hånat funktionsnedsatta, anklagas för övergrepp av över ett dussin kvinnor, notoriskt homofobisk och som gjort det till sitt signum att hetsa mot latinos och muslimer. Och det är chockerande att en sådan man kan bli vald till president över världens mäktigaste land. Men ärligt: vad förväntade vi oss?

USA är ett djupt splittrat land. Många står utan välfärd, klassklyftorna är katastrofalt stora och många, av alla bakgrunder, känner sig svikna. Vad som enar dessa människor är att de är alla arbetare. Samtidigt har den amerikanska arbetarrörelsen stått utan svar på många av de problem som vanliga arbetare möter. När svar väl presenteras från den amerikanska vänstern, till exempel som i Bernie Sanders fall, så blir svaret obönhörligt. När svaren uteblir lämnas fritt fält till högerextrema som Donald Trump.

Känslan av splittring och ett samhälle som sviker en har skapat ett infekterat klimat i USA. Den infektionen har spätts på av medveten desinformation av olika alternativa medier som skapar rasistiska, homofobiska och sexistiska (etc.) stämningar. Så kallade nyhetsmedier har använt vanligt folks oro för att piska upp stämningen, samtidigt som vanliga nyhetsmedier inte har representerat vanliga människors oro och politiker har varit låsta i småaktigt och prestigefyllt tjafs. Låter det bekant? Det är för att Sverige är oroande nära den verkligheten också.

Även i Sverige känner sig folk på landsbygd och i förort svikna av välfärdssamhället. Folk är fast i arbetslöshet, vi har en akut bostadskris och välfärden lämnar många människor bakom. Samtidigt utnyttjar högerextrema medier denna känsla för att hävda att de representerar vanligt folk med sin ”rapportering”, när de egentligen bara sprider desinformation och hat. Det är i kölvattnet av denna desinformation, samhället som sviker och vänstern inaktuella svar på detta som de högerextrema kan växa, både i Sverige och USA, och således öppna upp för folk som Donald Trump. Det är arbetarrörelsen som förlorat valet. Inte Donald Trump som vunnit.

Istället för att formulera relevanta svar på folks problem ser vi i en arbetarrörelse idag som tappat kontakten. Den har blivit elitistisk, byråkratisk och feg. En sådan rörelse kan inte svara på välfärdens eller arbetsmarknadens problem. Den låses fast i tjafs i riksdagsdebatter med högern. Det är arbetarrörelsens uppdrag att formulera den politik som enar, som läker sår och lyfter människor. När vi inte gör det ställs arbetare mot arbetare för att de inte delar religion, ras, kön, sexualitet eller könsidentitet och rasismen, HBTQ-hatet och sexismen i samhället växer. När arbetarrörelsen inte för människor samman, splittrar högerextremism människor.

Om inte 17% för SD i opinionsmätningarna är varningsklocka nog för oss i vänstern, låt då Donald Trump vara det. När arbetarklassen inte förmår att formulera en politik som enar och svarar på vanliga människors behov, då väljer vanligt folk högerextrema. Så istället för att vara chockad kanske vi borde ställa oss frågan: när vi inte formulerar en vision för hela folket, vad förväntar vi oss – både i USA och här i Sverige?

Ur askan av Brexit kan vi bygga ett nytt Europa

I modern tid har två sorters Europa funnits. Ett Europa dominerat av isolationism och där varje land såg till sig själv och bara sig själv. Det Europa slutade i brand. Efter andra världskriget, och i synnerhet efter kalla kriget, har ett nytt Europa framträtt. Detta Europa domineras av den ekonomiska elitens allt mer globala intressen och handel. Även om detta Europa kanske inte slutar i brand har resultatet varit mindre demokrati och en folklig vrede mot makten som centraliserats i Bryssels stängda rum. I och med Brexit öppnar sig dock möjligheten för ett nytt Europa. Ett Europa vars karaktär inte är av den isolering och fiendskap som Europa var innan EU men ej heller vars karaktär byggs på profit före allt, utan istället har en karaktär av solidaritet, samhörighet och demokrati. Detta Europa måste vara det vi progressiva EU-motståndare talar om.

Folk som Nigel Farage och Boris Johnsson i Storbritannien och Jimmy Åkesson i Sverige lever på en reaktionär dröm. Deras Europa är stängda gränser, nationalism och tillbaka till det glada 20-talet. Det är inte en hållbar värld, eller ett hållbart Europa. Det är däremot inte det enda alternativet till EU. Många av oss EU-motståndare har vänt oss mot EU för att vi ser att när allt mer makt läggs i kommissionens tjänstemäns händer, framtiden för nationer avgörs av finansministrar bakom lyckta dörrar och mänskliga rättigheter ignoreras av männen med makt i Bryssel så bidrar inte det heller till en hållbar värld, och inte för att vi gillar stängda gränser. Vår idé är inte ett EU av 28 stängda länder, utan ett Europa av 44 solidariska länder. Som EU är idag går det inte att skapa. Vi måste därför rasera det vi har för att bygga något nytt.

EU idag är en odemokratisk superstruktur. EUs relation med gemene man karakteriseras av en klyfta fylld med tjänstemannamakt, byråkrati och förhandlingar bakom stängda dörrar. Resultatet av det har blivit att EU har kunnat köra över regeringar och folkvalda beslut. Inte minst blev det tydligt i Greklands fall där EUs finansministrar mot folkets vilja tvingade fram nedskärningar. Samtidigt har EU skapat en kroniskt svag arbetarrörelse genom att möjliggöra företag att utnyttja billigare och icke-ansluten fackliga arbetare från Östeuropa. Inte minst har det blivit tydligt i Sverige med polacker som kör truck på våra vägar utan att vila i över 12 timmar. Samtidigt hindrar EU Sverige från att förbjuda bemanningsföretag. I Lissabonfördraget är varje medlemsstat tvingad till att föra en ekonomisk politik för privatisering och låga skatter för företag. Samtidigt reser EU murar mot flyktingar och betalar Erdogan i Turkiet för att med vapen upprätthålla murarna, alltmedan barn och kurder mördas av hans regim. På detta ignorerar EU mänskliga rättigheter i sina handelsavtal för att företagens profit är viktigare. Att påstå att EU lider av ett demokratiskt underskott är bara förnamnet. Problemen är massiva.

Att tro att en reaktionär och konservativ dröm kan lösa problemen är naivt. Högerns motståndare till EU har nämligen också intresse av att fortsätta se ökade klassklyftor och en svag arbetarrörelse så att löner kan sänkas. De har inget intresse av en solidarisk flyktingpolitik eller mänskliga rättigheter före profit. Bara vi socialister, feminister och antirasister har intresset av det.

Vi socialister, feminister och antirasister borde därför ta tillfället i akt nu och ta ledningen i den EU-skeptiska våg som kommer så den inte kidnappas av högerextrema män i kostym som utnyttjar folkets missnöje med EUs påtvingade nedskärningar, otrygga arbetsmarknad och ointresse för mänskliga rättigheter. Vi kan nämligen skapa ett progressivt EU-motstånd där vi talar om hur vi bygger ett starkare och socialt Europa. Vi kan prata om de två Europa som existerat i modern tid, och hur vi nu vill skapa ett tredje, solidariskt, medmänskligt Europa. Vår vision är ett Europa med fri rörlighet, där arbetare stärks samt får mer makt och där vi agerar för mänskliga rättigheter.

Jag hoppas därför att vi till vänster tar ledartröjan nu och bygger en progressiv folkrörelse. Gör vi det kan vi skapa en bättre värld som vi alla förtjänar, samtidigt som vi motar tillbaka de högerextrema och fascistiska krafter som växt i Europa och Sverige. Jag skulle till och med påstå att det är vår plikt att som samhällets riktigt radikala element att leda EU-motståndet. Vi har nämligen allt att vinna, och inget att förlora.

 

Bernie Sanders – vänsterpopulisten men inte socialisten

The Bern känns av. Entusiasmen inför den demokratiske primärsvalskandidaten Bernie Sanders är minst sagt påtaglig. I USA har han fortfarande ett starkt gräsrotsstöd trots besvikelsen efter supertisdagens resultat och han framhävs ofta som den enda som kan gå emot Donald Trump eller Ted Cruz i presidentvalet och vinna. Vad som dock är kanske mest anmärkningsvärd med denna entusiasm, The Bern, är inte hur den har skakat om demokraternas primärval, utan att den verkar vara betydligt starkare på andra sidan Atlanten i Europa. Runt om i Europa, och inte minst i Sverige, får nu Sanders stöd av många. Anmärkningsvärda är bland annat Jonas Sjöstedt. The Bern är stark – så stark att socialisterna som stödjer Bernie Sanders verkar ha glömt en sak: Sanders är inte socialismen hopp i Amerika, han är inte ens socialist!

Nu regerar nog många. Han kallar sig för socialist, kanske några av er ropar medan andra (panikslaget) påkallar att han minsann tagit sig an Wallstreet! Och visst, det stämmer och är några av sakerna till varför Sanders är en så spännande och omskakande kandidat. Men det gör han inte till socialist. Många kritiserar Wall Streets makt i USA och det är inget konstigt. Att Sanders inte fått bidrag av dem gör han ungefär lika unik som Donald Trump (som till största del självfinansierat sin kampanj). Vidare innebär Sanders konfontration med Wall Street inte att han gör upp med deras makt, han vill blott begränsar den. Och visst, Sanders har krävt ett single-payer system för den amerikanska välfärden, men det säger egentligen ingenting. Det säger bara att staten betalar välfärden men inte att det är universell sjukvård och välfärd. Många kan fortfarande falla utanför och privata aktörer kan fortfarande göra enorma vinster, som de gör idag i USA och i Sverige.

Vidare har vi problemet att Sanders har stått oförmögen att ge ett trovärdigt, icke-imperialistiskt, socialistiskt alternativ till USAs imperialistiska utrikespolitik. Han vill visserligen begränsa bombningarna, men han är fortfarande inte emot att använda drönare eller skicka soldater ut i krig, något han redan tidigare stött. President Sanders skulle precis som alla andra presidenter sedan andra världskrigets slut har barns blod på sina händer. Det är inte socialism. Vidare har han visat sig oförmögen att presentera ett antirasistiskt alternativ till Hillary Clinton vilket också märks i att de som röstar på honom huvudsakligen är vita, högskoleutbildade amerikaner. Han allierar sig också med liberaler samt står till höger i vapenfrågor. Vidare har Sanders inte på något sätt pratat om ekonomisk demokrati. Han har sträckt sig så långt som att prata om företagens girighet och inkomstklyftor men har gjort starkt motstånd mot att staten i USA skall äga någon form av företag, oavsett om det är välfärd eller produktion.

Ja Sanders är spännande men han är inte arbetarklassens hopp. Han är inte ett tecken på socialismens oundvikliga frammarsch av den enkla anledning att Sanders inte är socialist. Enskild socialistisk politik gör en inte en socialist. En snäll kategorisering av honom är snarare att han är socialdemokrat, men en mer sanningsenlig kategorisering är att han är vänsterpopulist. Han är det för att han har kopplat in på samma missnöje med det amerikanska systemet som Donald Trump, han slår blott på andra strängar, vilket märks i att Trump och Sanders attraherar ungefär samma väljarbas. Hans politik handlar mer om att kanalisera folks ilska mot ett Wall Street än att faktiskt förändra systemet. Visserligen är det bra, men det gör inte hans rörelse till den revolution som så många pratar om.

Vem är då socialismens hopp? Den enda socialistiska kandidaten som kan få någon form av anmärkningsvärt stöd är The Greens kandidaten Jill Stein Trots att partinamnet knappast signaler socialist är det hon som både har tuffare politik mot Wall street, vill förstatliga och ha universell sjukvård samt har en trovärdig miljöpolitik. Men att hon skulle ha en chans att vinna är astronomisk liten. Det visar också på att det som händer i USA inte är uttryck för en samhällsomvandling, utan bara är ett uttryck för ett ljummet missnöje som olika populister nu drar nytta av. Hade det handlat om en arbetarklassens organisering för total omdaning av samhället hade det varit Jill Stein den riktiga socialisten (och feministen!) som varit på tapeten.

The Bern känns i hela Sverige. Och det är inte särskilt bra. Att den svenska (och europeiska) vänstern misslyckats att skärskåda Sanders vänsterpopulism för vad det är och inte kan skilja på en intressant rörelse och en socialistisk är beklagligt. Det är ett uttryck för bristande ideologisk analys och bristande förståelse för vad en socialistisk rörelse är. Vi måste sluta hylla Sanders och kunna kritisera han för vad han står för; imperialistisk politik och låta storföretagen fortsatt sköta sig själva. Det är inte politiken som en socialistisk kandidat. Därför är det besynnerligt att Sveriges socialister stödjer Bernie Sanders.

Okritisk rapportering om socialistiska Venezuela

Venezuela går igenom en turbulent tid. I DN och SVT har de rapporterats om hur president Muduro har gripit oppositionskritiker så som Caracas borgmästare Antonio Ledezma. Samtidigt rapporterats om ekonomiskt kollaps och en allt mer pressad regim. Däremot har medias rapportering om detta varit aningens ensidig.

Att politiker, oavsett skäl, grips är alltid kontroversiellt och med rätta. Även om folkvalda aldrig ska stå över lag och ordning så ska en alltid vara kritisk när de grips. Däremot så är DNs och SVTs rapportering aningens okritisk. Antonio Lebezma är nämligen ingen demokrativurmare. Under sin tid som guvernör för samma region så drabbade polisen som stod under hans kontroll samman med de fattiga med otroligt blodigt resultat. Lebezma har även stött den militärkupp som genomfördes 2002 och som grep den folkvalde ledaren, Hugo Chavez.

Samtidigt har högerprofiler som Lebezma och kongressledamoten Maria Corina Machado underblåst de kravaller som bröt ut efter regimkritiska protester, vissa kravaller så grova att de har kallats för ”lågintensiva krig.” Detta i syfte för att avsätta Muduro. Även detta har inte rapporterats.

Mycket av detta samt övriga av den oppositionella högerns stöd till militärkuppen ligger till grund för det allt mer polariserade Venezuela. Och det är i detta polariserade Venezuela som ännu mer saker händer. Bland annat så har företag i Venezuela hållit tillbaka basvaror för att försöka pressa upp priser, och skapa folkligt missnöje.

Att okritiskt mena att högern i Venezuela är utan synd är en felaktigt historiesyn och ett förhållningssätt som saknar förankring i verkligheten. Det är att aktivt frånse stora delar av höger oppositionens stöd till militärkuppen 2002, men även USAs stöd av denna kupp samt andra organisationer för att undergräva den folkvalda, socialistiska regeringen från USA.

Att media som DN och SVT har frånsett detta är tydligt hur ofta Svensk media köper höger berättelser. Givetvis ska oppositionen lyssnas på, men det betyder inte att vi ska ta deras historia för sanning. Även högern i Venezuela har, som konstaterat ovan, en våldsam historia och tydlig agenda – att störta den socialistiska regimen och försvara Venezuelas arbetarrörelse.

 

Syriza och högerpopulister – om regeringsbildningen i Grekland

Idag har något historiskt hänt. I Grekland har vänsterradikala partiet Syriza vunnit valet och bildat regeringen. Grekland blir nu hela Europas fokus, när Syriza med premiärminister Alexander Tsipras ska leda Grekland, samt åta sig det svåra uppdraget att bygga upp Grekland igen samtidigt som han ska tackla EU och Euro-ländernas krav på åtstramning.

Många av oss i vänstern firade. Jag personligen blev väldigt glad för Grekland och arbetarkampens skull över Syrizas seger. Men glädjen förbyttes snart till en konfundering när Syriza annonserade att de skulle regera med nationalistiska, EU-skeptiska och konservativa Oberoende Greker, ett parti som är emot samkönade äktenskap, vill fortsätta bygga murar kring Grekland och EU mot de som flyr samt vill bygga utbildningssystemet i Grekland på kristendomen. En lätt reaktionär högerpolitik som nu ska samsas med en avsevärt mycket mer progressiv socialistisk politik.

I Svensk kontext skulle det vara som att Vänsterpartiet vann svenska valet bara för att sedan börja regera med Sverigedemokraterna. En sådan ohelig allians är helt otänkbar för oss.

Vad vi måste komma ihåg i detta är att Greklands politiska landskap är radikalt annorlunda gentemot det svenska. Medan vi i Sverige har närmast tradition av minoritetsregeringar så har Grekland raka motsatsen. Greklands regering behöver alltid ha en majoritet av parlamentet med sig, medan en svensk regering bara inte behöver en majoritet mot sig. Det betyder att Syriza inte hade ett val när det kom till att plocka upp ett till parti i regeringen. Frågan var bara vilket.

Tsipras var innan valet tydlig, han ville regera med Greklands kommunistparti (KKE) om Syriza inte fick egen majoritet. Greklands kommunistparti är dock ett sekteristiskt parti, som förutom via sin goda förankring i facket, har varit distanserad från det som har hänt i Grekland på senaste tiden, vilket Syriza inte varit. För KKE var det otänkbart att sätta sig i en regeirng med Syriza, som de uppfattar som ett revisionistiskt och småborgerligt parti.

Samtidigt som denna dörr var stäng skulle Tspiras på tre dagar hitta en ny samarbetspartner. Det enda partiet som hade proklamerat ett intresse var EU-positiva och liberala Floden. Detta parti stod dock till förfogande med krav på att Grekland skulle behålla euron samt en EU-positiv politik vilket skulle innebära att flera av nedskärningarna och åtstramningarna som gjorts skulle bli kvar. Det andra alternativet var Oberoende Greker.

Oberoende Greker är, tillskillnad från Floden, högst kritiska till nedskärningspolitiken och EU. Detta är centralt för att förstå hur Syriza har resonerat. I Oberoende Greker låg det antagligen för Syriza det minst sämsta alternativet – alternativet som kunde säkra en majoritet som innebär satsningar på välfärden.

Vidare ska vi komma ihåg att Oberoende Greker är ett väldigt litet parti, och troligtvis endast kommer få två poster i regeringen som försvarsminister och sjöfartsminister. Detta kan förhoppningsvis leda till att Oberoende greker blir så marginaliserad att Syriza får igenom sina frågor samt de frågor Oberoende Greker och Syriza har gemensamt, samt blockerar Oberoende Grekers viktigaste frågor.

Jag kan inte hävda att jag tycker att allt detta dock gör Syrizas agerade rättfärdigat. Jag kan varken kritisera eller hylla, glädjas eller sörja över Syrizas agerande. Jag får helt enkelt lov att förlita mig på hoppet att Syriza får igenom sina frågor och att Oberoende Greker får en otroligt marginaliserad roll i regeringen. Men det får framtidens utvisa.

Om mitt nya uppdrag

Här i dagarna tillträdde jag som vänsterns representant i Upplevelsenämnde i egenskap av ersättare. Jag är exalterad över att tillträda mitt första offentliga förtroende uppdrag, och få vara en del av arbetet i upplevelsenämnde – antingen som konstruktiv motpart eller robust vänsteropposition.

Jag har stora förhoppningar på uppdraget i Upplevelsenämnden. Dels för att den styrande minoriteten har visat upp goda ambitioner nu i början av deras regering, genom att t.ex. vilja sänka kostnaden på kulturskolan, men också för att folket som ska sitta i nämnden är bra. Nämndens ordförande Jesper Englundh (S) är någon jag känner sen tidigare som konstruktiv politiker som är lätt att föra dialog med. Socialdemokraterna också andra bra ledamöter som Dabin Zarar (den enda under 20 i kommunfullmäktige nu) och Mats O Karlsson. Moderaternas Eva-Mi Einvall är en annan jag ser framemot att sitta med, då jag känner henne som en konstruktiv, ödmjuk och ambitiös politiker som jag säkert inte kommer hålla med alltid, men som jag absolut kan ha en bra diskussion och dialog med.

Något som tynger mig är det faktum att jag måste sitta med SDs ledamot, Kerstin Frantzén. Jag vet inte hurdan hon är. Jag hoppas hon är trevlig. Jag hoppas ännu mer på att hon är tyst. Det är även tråkigt att MP inte har platser då jag tror att kultur, idrott och fritid är områden vi är väldigt samstämmiga på. Tillsammans hade vi utgjort en bra vänsteropposition som hade kunnat vara en blåslampa för högre ambition hos S+NE regeringen i kommunen.

Arbetet i upplevelsenämnden kommer att vara tufft. Vi har ärvt många käpphästar från förra mandatperioden så som bowlingen, kulturskolan, badhuset och bachohallen. För mig kommer det vara viktigt att ha ett socialistiskt, feministiskt och funkisvänligt perspektiv här. Det betyder att lokalerna och verksamheten ska utformas på det sätt att vi inte exkluderar någon. Konståkningsklubben måste få bra tider precis som alla hockeyklubbar måste få det, bowlingen måste behållas för de äldre och funktionsnedsatta, taxorna och avgifterna måste vara så att alla har råd och lokalerna måste vara trygga för alla oavsett funktionalitet eller kön.

Men det finns också andra viktiga frågor. Hur fritidsverksamheten ska tillgängliggöras för landsbygden, och inte bara Enköpingsstad, är en viktig fråga. Detta var en fråga som var viktig för oss i Vänsterpartiet i valet. Bättre kvalité på fritidsverksamheten, genom mer resurser och fler anställda så att verksamheten kan expandera, är också viktigt, inte minst ur ett preventivt syfte utan också för att det är viktigt för barn och unga som inte kan vara hemma. Att lösa ungdomsrådsfrågan är också något vi måste ta tag i snart. Det är en fråga som är viktigt för mig personligen.

Jag förväntar mig inget annat än hårt arbete. Inte bara för att vi har många tuffa frågor att lösa, utan också för att vi i V kommer utgöra den enda feministiska och socialistiska oppositionen och därav de enda som kan presentera sådana lösningar. Men, jag förväntar mig också en konstruktiv ledning och höger opposition och att vi kan försöka nå samförstånd i stora frågor, samt samarbeta väl med varandra.

Ferguson – svart klasskamp

I skrivande stund så pågår det kravaller, eller snarare uppror, i Ferguson. Gnistan för upproret var när Michael Brown sköts ihjäl av en polis i USA, trots att han var obeväpnad och inte utgjorde ett hot. I media pratas det mycket om rasprofilering och diskriminering som grunden för upproret. Däremot finns det en klar och tydlig ådra av klasskamp över detta, då den svarta arbetarklassen huvudsakligen har fått ta konsekvensen av den senaste tidens nedskärningar och ökade klassklyftor.

Innan 2008 så låg arbetslösheten i USA på under 5% men på bara ett år så ökade arbetslösheten till nästan 10% p.ga. den finansiella kris som utlöstes i USA. Idag ligger arbetslösheten på strax över 5%. Samtidigt kan vi se att antalet arbetslösa bland svarta är dubbelt så hög än bland vita. I kombination med ökad arbetslöshet så ser vi att den slår extra hårt mot svarta i USA och leder till ökad utsatthet.

Samtidigt resulterade den finansiella krisen i att flera inom den offentliga sektorn avskedades. Detta slog mot svarta då de i högre grad är, och var, anställda inom den offentliga sektorn än vad vita är. Detta samtidigt som vita företagsägare blev utlösta av staten.

Samtidigt så ligger medianinkomsten i en svart familj under medianinkomsten i en vit familj med mer än 1/3. 71% av alla afro-amerikaner har blivit kontaktad av inkasso medan endast hälften av alla vita har det, detta trots att de har ungefär lika återbetalningsgrad och hastighet.

Men det finns också mer, grövre om du så vill, skillnader mellan vita och svarta framförallt rörande förmögenhet. Många fler svarta amerikanska hushåll är s.k. ”liquid asset poor” (likvida tillgångs fattiga) vilket betyder att de inte har pengar eller möjlighet att få fram pengar för att täcka basala behov. Faktum är skillnaden mellan vita och svarta är så stor så den genomsnittliga rikedomen mellan bland vita är 100 gånger så stor än bland svarta.

Också på husmarknaden finns det en stor skillnad. Medan över 70% av de vita hushållen äger sina bostäder så är äger bara 40% av de svarta hushållen sina bostäder. Också konsekvensen av att bostadsbubbland sprack slog extra hårt mot den svarta arbetarklassen. Innan 2008 så var de i avsevärt mycket högre grad svarta som fick subprimelån (lån som gavs till individer med lägre kreditvänlighet och utan att kolla upp återbetalningsförmåga) vilket resulterade att efter att bostadsbubblan brast så var det i högre grad svarta som förlorade sina bostäder och fick sänkt kredittrovärdighet. Däremot förlorade inte bankerna pengar på dessa affärer, då de visste att oavsett om de betalade tillbaka så fick bankerna alltid bostäderna.

Vad vi ser är ett grovt rasistiskt system i nära samverkan med kapitalet där svarta arbetare används i högre grad som lågbetalt arbete men också utnyttjas för att öka profiten. Medan den företrädesvis vita överklassen kom undan från de värsta slagen av krisen så straffades den företrädesvis svarta arbetarklassen. Detta i kombination med redan existerad förtryck som ett arv från slaveriet och rassegrationen skapade ett otroligt prekär och utsatt situation för den svarta arbetarklassen.

Däremot finns det flera aspekter där svarta är utsatta. Skillnader kan också hittas inom välfärden, nämligen tillgången till och kvalitén på vård. Enligt undersökningar så får svarta i nästan en tredjedel av fallen sämre vård än vita. Och i ungefär en tredje del av fallen så hade svarta sämre tillgång till vård än vita. Detta samtidigt som 89% av de fattiga har sämre tillgång än förmögna och då ska vi komma ihåg att svarta är överrepresenterade bland fattiga.

Samtidigt finns det en skillnad mellan vita och svarta i hur försäkrade de är där vita i högre grad än svarta är försäkrade och därmed har högre tillgång till vård.

Vad vi ser här är alltså ett långtgående strukturellt förtryck inom arbetsmarknad, förmögenhet, bostad, tillgång till vård och kvalitén på vård. I högre grad exploateras svarta på den amerikanska arbetsmarknaden, i högre grad tillhör svarta arbetarklassen och underklassen medan vita i högre grad tillhör överklassen och i högre grad så står svarta utan välfärd och kvalitativ vård. Det är klart klassförtryck sprunget ur kapitalismen. Att därför inte hävda att det är klasskamp som händer i Ferguson är verklighetsfrånvänt.

Men, klasskampen är inte utan en rasmässigt medvetenhet, tvärtom. Det är en i högsta grad antirasistisk klasskamp som sker, där svarta arbetare reser sig mot den vita överklassen som gynnas av systemet. För sätt all tidigare nämnda klass- och rasförtryck i relation med den polis brutalitet som de svarta arbetarna utsätts för på gatan, i kollektivtrafiken på andra offentliga ställen av polisen så blir det inte konstigt att polisbrutalitet blir en källa till revolt för Ferguson, men också massvis med andra av revolter som skett.

Vi måste se att den arbetarklass som blir rasifierad blir exploaterad inte bara p.ga. sin klasstillhörighet utan också p.ga. sin ras. Vi måste också erkänna att de som exploaterar den rasifierade arbetarklassen inte bara har möjlighet att göra så p.ga. sin klass utan också p.ga. att de är företrädesvis vita. På detta har det lagts ett system av rasprofilering, ökad utsatthet p.ga. att sin ”ras” och ökad utanförskap av exakt samma anledning. Det har helt enkelt lagts ett förtryckande, pacificerande system byggd på ras som pelare för att kunna möjliggöra denna exploatering och fördela makt till vita och den vita överklassen.

Händelserna i Ferguson är antirasitisk klasskamp och antikapitalistisk antirasistisk kamp. Det är en revolt mot kapitalism, men också mot white supermacy, den rasmaktsordning som gynnar vita och missgynnar rasifierade. Det är en kamp som står med ena foten i slaveriets och rassegrationens arv och med andra foten i kapitalismens profitsökande och exploatering av arbetarklassen.

Senaste inläggen.