Blogg
Per Markus Risman
Författare. Per Markus Risman

Jag är inte emot Aurora eller NATO

För ett par dagar sedan såg jag ett facebook-inlägg från några kamrater. ”Vänsterpartiet säger nej till Aurora och NATO.” För er som inte vet är Aurora en massiv militärövning som sker i Uppland nu som inkluderar flera NATO-länder. Många, inte minst Vänsterpartister, betraktar det som ett ogenerat närmande mot NATO. Men när jag läser mina kamraters ställningstagande av att säga nej till Aurora och NATO känner jag mest: usch fy, det här ställer jag inte upp på.

Jag är inte mot Aurora. Jag är inte ens emot NATO. Och jag är vansinnigt trött på alla de som är emot Aurora och NATO. Det är så arketypiskt vänsterpartistiskt att bara vara emot.

Jag är för en fredlig och säker värld. Det betyder att jag vill att Sverige ska vara alliansfritt i fred och neutralt i krig. Vår historia visar att när vi håller oss utanför krig räddar vi inte bara liv och kan mäkla fred, det garanterar att Sveriges industri och infrastruktur fungerar. Det i sin tur skapar jobb och välfärd. Att Sverige har varit neutralt under 1900-talet gjorde inte bara Sverige till en av världens största tillväxtländer under 50- och 60-talet, det var också det som gjorde Dag Hammarskjöld till generalsekreterare i FN. Genom neutralitet och fred har Sverige fått unika möjligheter. Inte bara till att skapa en världsunik välfärdsstat. Även att kunna gå in i konflikter för att skapa fred och vara en trovärdig röst runt om i världen för diplomati, fred och nedrustning.

Så nej, jag säger inte nej till Aurora eller NATO. Jag säger ja till ett suveränt Sverige, ett säkert Östersjön och en fredlig omvärld. Och det borde inte vara så svårt för andra socialister att säga samma sak. Trots allt är principerna om nationellt självbestämmande, fred och samarbete gamla principer för vänsterrörelsens utrikespolitik. Så kanske det är dags att vi till vänster börja prata om det istället för att bara vara emot. Trots allt, vad är alternativet till NATO och Aurora? Är inte det nationellt självbestämmande och fred?

Därför kandiderar jag i Kyrkovalet

För fyra år sedan röstade jag för första gången. Det var i kyrkovalet 2013. Redan då var jag övertygad om att vi behövde ett samhälle där solidaritet, medmänsklighet och välfärd stod i fokus. Jag röstade därför då på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Samma skäl som fick mig att rösta på ViSK då motivera mig att nu kandidera för ViSK i Kyrkovalet. Jag vill se ett mer solidariskt samhälle, där medmänsklighet och välfärd står i fokus. Och utan tvivel måste det också innefatta Svenska Kyrkan. Det handlar om att kyrkan ska vara en folkkyrka och att värna det kristna budskapet.

De senaste åren har samhället gjort flera viktiga framsteg. Feminismens positioner har flyttats fram och HBTQ-personer har fått stärkta rättigheter b.la. genom samkönade äktenskap. Dessa segrar innefattar inte bara, utan beror också i stor mån på Svenska Kyrkan. Kyrkan har varit en progressiv aktör i samhället, för solidaritet och med mänsklighet, och det måste fortsätta. Svenska kyrkan är idag en av de viktigaste aktörerna för flyktingar och migranters rättigheter i samhället. Kyrkan är också otroligt viktig för integrationen. Det är arbeten Svenska kyrkan måste fortsätta med, om vi vill ha ett solidariskt samhälle. Trots det finns det många idag som är emot det, och vill att Svenska kyrkan ska stänga sina dörrar för de i behov. Jag ser hellre en kyrka som tar sitt ansvar, bidrar till integration och värnar de i samhället som ingen annan värnar. Precis som Jesus i evangeliet gjorde.

De här konservativa krafterna vill också att präster ska få diskriminera. Det handlar om att präster ska få säga nej till att samkönade ska få gifta sig i kyrkan. De kallar det för samvetsfrihet för präster. Men precis som att en präst inte ska få säga nej till att begrava personer på grund av deras kön eller hudfärg ska inte en präst få lov att säga nej till äktenskap på grund av människors sexualitet. Samvetsfrihet, precis som att rör barnmorskors plikt att genomföra abort om de ska jobba som barnmorskor, ska även gälla präster.

Men kyrkans ansvar är större än människan idag. Kyrkorna står för ett otroligt stort kulturarv. Oavsett människors tro eller förhållande till kyrkan ska det vara öppet. Vackra kyrkor representerar en del av Sveriges historia, och den skall värnas.

Att jag kandiderar för ViSK handlar om att jag vill ha en kyrka som värnar människan, försvara samkönade äktenskap och garanterar att kulturarvet är tillgängligt för hela samhället. ViSK är den enda nomineringsgruppen som vill göra det. Kyrkan ska vara öppen för alla, och kyrkan skall ta sitt ansvar för att även samhället är det. Det är inte bara en central del i en folkkyrka, det är en central del i det kristna budskapet.

 

Kommunfullmäktigeordförande får inte kalla ledamöter för nedsättande smeknamn


Ibland händer det att män inte beter sig särskilt okej mot kvinnor. Det händer, dessvärre, även i kommunfullmäktige. Idag kom ett praktexempel på just sådant beteende. Det hela utspelade sig när Monica Hallgren, Centerpartist, nyttjade sin rätt att ställa frågor till nämndordföranden och blev kallad ”flitiga Lisa” av kommunfullmäktiges ordförande Rolf Carlsson, socialdemokrat.

Det hela kan tyckas trivialt men jag tycker inte att det är det. Våra ledamöter i kommunfullmäktige är valda för att bedriva politik. Att fullmäktiges ordförande, han som skall opartiskt leda mötet, ger smeknamn och förminskar arbetet som kvinnor gör i fullmäktige på det viset, istället för att bemöta dem som bemyndigade ledamöter, är väldigt olämpligt. Det är att förminska tankarna och energin som ligger bakom deras engagemang. Det är som att Carlsson hade kallat henne för ”lilla gumman”.

Jag förväntar mig att fullmäktiges ordförande opartiskt skall leda mötet. Därför reagerar jag på det här. Att det är en ogenerad härskarteknik riktat mot en kvinnlig ledamot i opposition gör det bara värre. Det här är inte bara ett brott mot ordförandes roll, det är ett uttryck för sexism. Jag hoppas att Hallgren fortsätter ställa sina kloka frågor och att Carlsson inser sitt fel och ber om ursäkt. Framförallt till Hallgren, men också till hela fullmäktige vars förtroende han har missbrukat.

Sex på arbetstid? Javisst!

För ett tag sedan lades ett förslag i Övertorneå om att friskvårdstimman för kommunanställda ska få läggas på sex. Motionen har bemötts av skratt, till och med hån, av många och det är förståeligt; det är ju ändå en aningens ekivok motion. Jag kan dock inte hjälpa att känna: vilken eminent idé – det borde vi ha i Enköping också!

Sex har många bevisade fördelar. Regelbundet sex reducerar stress, det stärker immunförsvaret och sänker blodtrycket. Det finns alltså solklara fördelar med att ha sex. Då är frågan givetvis varför kommunen ska låta anställda ha sex på arbetstid.

Om fler skulle ha sex skulle antagligen folkhälsan se bättre ut. Det råder det inget tvivel om. Men faktum är att om fler av våra anställda fick ha sex skulle vi ha gladare anställda, mindre stressade personal och därigenom mindre sjukskrivning. Det är väldigt viktigt när en tänker på att sjukskrivningen inom många yrken bland kommunens anställda går upp och stressen inom välfärdsyrken är, som allmänt känt, hög. Mer sex löser inte dessa problem. De riktiga lösningarna handlar om bemanning och arbetsbörda. Men mer sex kan göra problemen lindrigare och kanske lösa det för några anställda.

Jag tänker också på svårigheten vissa kan ha att få ihop sitt sexliv. Dels tänker jag på småbarnsföräldrar som står upp över öronen med köttbullar, trött barn och godnattsagor när de är hemma från jobbet. Det är inte konstigt att man har sex i mindre grad då. Jag tänker också på de som jobbar i skift och därför har svårt att synka schemat med varandra. Otvivelaktigt är det många förhållanden som tagit stryk för att vardagslivet har kommit emellan sexet. Det är inte bara dåligt för de anställdas välmående och folkhälsan i kommunen, det är även dåligt för förhållanden. Om då kommunen med denna lätta reform skulle kunna ge några par möjlighet att få igång sitt sexliv igen; varför inte?

Frågan är kanske ekivok och många tycker nog att det inte är en sak för oss politiker att hantera. Men när fördelarna är så solklara tycker jag motsatsen. Det är bra för kommunen som helhet, det är bra för familjerna i kommunen och det är bra för de anställda. Och dessutom, varför ska inte vi politiker få ägna oss åt något så roligt som sex? Därför utbringar jag ett rungande ja för sex på arbetstid!

De obekväma frågorna om kulturhus i stattomten

I dagens Enköpings Posten kan vi läsa om de troliga planerna att bygga ett kulturhus i stattomten. Sådana tankar har funnits länge. Nystart Enköpings kommunalråd Anders Wikman har vid flera tillfällen tämligen ogenerat och ibland till och med rätt krasst propagerat för den idéen, med liten hänsyn till verklighetens krav. Vi vet givetvis inte om EP:s rapportering stämmer men om det gör det finns det några ömmande perspektiv som måste bejakas för ett Kulturhus i stattomten är långt ifrån optimalt.

Stattomten är idag för liten för att kunna innehålla kulturskola, konsertlokal, utställningslokal, bibliotek, förvaltningskontor och föreningslokaler som idag är planen-ish att Kulturhuset skall innehålla; i syfte att maximera synergieffekter och vara kostnadseffektiva. Undantaget skulle vara om Kulturhuset blev tiovåningar, en höjdnivå kommunfullmäktige redan sagt nej till. Om vi ska ha Kulturhuset i stattomten finns det egentligen bara två alternativ på vägar framåt. 1) Vi får ett tiovåningshus, eller 2) Kulturhuset splittras. Det är vad styret måste välja mellan.

Om styret vill ha ett tiovåningshus blir de skyldiga ett svar om varför de har svängt i frågan. Jag personligen känner att ett tiovåningshus i stadskärnan oavsett är apart vem som än bygger det och inte önskvärt på något sätt. Ett kulturhus skulle inte per automatik respektera Enköpings särprägel och känsla mer än ett bostadshus. Men, ett sådant hus skulle kunna innehålla hela Kulturhuset i centrum och det är onekligen bra.

Om styret vill att Kulturhuset skall splittras blir man återigen skyldig svar; den här gången två svar. Den första frågan Socialdemokraterna och Nystart Enköping måste företa sig att svara på är varför de nu, efter 20 år, överger planen på att samla kulturverksamheter under ett tak för att skapa bättre förutsättningar för samarbete, synergieffekter och kostnadeffektivisera. Det andra svaret skyldig är vilken verksamhet som skall brytas ut och därav förlora effekterna av att vara under ett och samma tak. Är det Kulturskolan som skall vara kvar i sina undermåliga lokaler? Eller kommer vi stå med två nybyggen för Upplevelsenämndens kulturverksamhet?

Frågetecknen är omfattande men faktum är att svaren på dessa frågor knappast kommer bli tacksamma. Att förlägga det nya Kulturhuset, hur modernt och roligt än känns, i centrum är helt enkelt långt ifrån det ansvarsfull eller det optimala.

För mig är det viktiga att vi ger de anställda en dräglig arbetsmiljö, samlar kulturverksamheter under ett tak och ger kulturlivet att tillsammans med Enköping kommun möjligheter att växa. Kulturhuset måste innehålla både möjligheter för spetsverksamhet och bred verksamhet för alla av kommunens medborgare. Stattomten står inför stora utmaningar för att kunna uppfylla det och det gör mig väldigt orolig. Därför måste S och NE svara på frågorna så att vi får ett bra kulturhus och så att det inte blir en snedprioritering för framtiden!

M och Smedlund fattiga på visioner för simhallen

I dagens EP kunde vi läsa att Moderaternas Ingvar Smedlund ifrågasätter budgeten för bygget av en ny simhall. Förvisso är det viktig att beslut om budgetar hålls, men det slår mig att allt Moderaterna lyfter simhallsfrågan är kritik och ekonomi – aldrig visioner.

Från första början har Moderaterna varit på defensiven i den här frågan. Redan under förra perioden när M styrde gjordes fler än fem svängningar i frågan på grund av att Moderaterna aldrig lyckades producera en vision och enhetlig idé om vad simhallen skulle innehålla, än mindre vara. Nu, när de sitter i opposition, har de lyxen att istället bara kunna opponera sig mot förslag och själva aldrig behöva leverera de modiga idéerna. Ändå faller det platt när de så tydligt saknar egen substans.

Det är inte ett kännetecken för en bra opposition att bara vara emot. En bra opposition skapar motförslag, alternativa visioner. Att bara kritisera platser eller budgetar är inte visioner utan får snarare karaktären att man med myrsteg vill sidokliva in framtiden. Varken fram eller tillbaka, och helst inte för snabbt blir mantrat.

Om simhallens budget håller kan bara framtiden visa. Än så länge föreligger en lång process. I slutänden är det dock inte frågan om olika budgetar som kommer besvara om den nya simhallen var värd vad det kostade, det är visionerna som förverkligas. Och där står Moderaterna och Smedlund tämligen fattiga.

Vad förväntade arbetarrörelsen sig?

Idag valdes Donald Trump till mångas chock. I vad som förväntades bli en seger för Clinton segrade en högerextrem man, som har hånat funktionsnedsatta, anklagas för övergrepp av över ett dussin kvinnor, notoriskt homofobisk och som gjort det till sitt signum att hetsa mot latinos och muslimer. Och det är chockerande att en sådan man kan bli vald till president över världens mäktigaste land. Men ärligt: vad förväntade vi oss?

USA är ett djupt splittrat land. Många står utan välfärd, klassklyftorna är katastrofalt stora och många, av alla bakgrunder, känner sig svikna. Vad som enar dessa människor är att de är alla arbetare. Samtidigt har den amerikanska arbetarrörelsen stått utan svar på många av de problem som vanliga arbetare möter. När svar väl presenteras från den amerikanska vänstern, till exempel som i Bernie Sanders fall, så blir svaret obönhörligt. När svaren uteblir lämnas fritt fält till högerextrema som Donald Trump.

Känslan av splittring och ett samhälle som sviker en har skapat ett infekterat klimat i USA. Den infektionen har spätts på av medveten desinformation av olika alternativa medier som skapar rasistiska, homofobiska och sexistiska (etc.) stämningar. Så kallade nyhetsmedier har använt vanligt folks oro för att piska upp stämningen, samtidigt som vanliga nyhetsmedier inte har representerat vanliga människors oro och politiker har varit låsta i småaktigt och prestigefyllt tjafs. Låter det bekant? Det är för att Sverige är oroande nära den verkligheten också.

Även i Sverige känner sig folk på landsbygd och i förort svikna av välfärdssamhället. Folk är fast i arbetslöshet, vi har en akut bostadskris och välfärden lämnar många människor bakom. Samtidigt utnyttjar högerextrema medier denna känsla för att hävda att de representerar vanligt folk med sin ”rapportering”, när de egentligen bara sprider desinformation och hat. Det är i kölvattnet av denna desinformation, samhället som sviker och vänstern inaktuella svar på detta som de högerextrema kan växa, både i Sverige och USA, och således öppna upp för folk som Donald Trump. Det är arbetarrörelsen som förlorat valet. Inte Donald Trump som vunnit.

Istället för att formulera relevanta svar på folks problem ser vi i en arbetarrörelse idag som tappat kontakten. Den har blivit elitistisk, byråkratisk och feg. En sådan rörelse kan inte svara på välfärdens eller arbetsmarknadens problem. Den låses fast i tjafs i riksdagsdebatter med högern. Det är arbetarrörelsens uppdrag att formulera den politik som enar, som läker sår och lyfter människor. När vi inte gör det ställs arbetare mot arbetare för att de inte delar religion, ras, kön, sexualitet eller könsidentitet och rasismen, HBTQ-hatet och sexismen i samhället växer. När arbetarrörelsen inte för människor samman, splittrar högerextremism människor.

Om inte 17% för SD i opinionsmätningarna är varningsklocka nog för oss i vänstern, låt då Donald Trump vara det. När arbetarklassen inte förmår att formulera en politik som enar och svarar på vanliga människors behov, då väljer vanligt folk högerextrema. Så istället för att vara chockad kanske vi borde ställa oss frågan: när vi inte formulerar en vision för hela folket, vad förväntar vi oss – både i USA och här i Sverige?

Visst är SD mörkbruna Frantzén

”Mörkbrun politik är ingenting som vi står för inom SD, det gör mig upprörd när Risman uttrycker sig så där om oss.” Så svara Lars Frantzén (SD) mig i Enköpings-Posten när jag i en debatt om deras välfärdsnedskärningar har en mörkbrun politik. Ett farsartat svar som i bästa fall är bara ren och skär okunskap om hans eget parti och deras politik och som inte går att ta på allvar.

Det är svårt att inte se det mörkbruna i partiet. Trots allt så har deras partiledare sagt att de vill avskaffa religionsfriheten, riksdagsledamöter sagt att de vill inskränka pressfriheten, vice talmannen för SD har sagt att judar och samer inte är Svenskar samt att homosexualitet är samma sak som pedofili, lokalpolitiker uppmanat till mord mot flyktingar – ja listan kan göras lång. Faktum är att när listan är klar så saknas inte ens skinnskallarna eller nazistkopplingarna för SD, det står deras riksdagsledamöterna Björn Söder och Oscar Sjöstedt för. Om inte det vittnar om mörkbrun agenda så vet jag inte vad.

Krokodiltårar gråter Lars Frantzén när han försöker förneka SD:s mörkbruna historia, politik och samtid. Synnerligt stora blir krokodiltårarna när man tänker på att Frantzén själv, samma dag som hans försvar i EP publicerades, stod i talarstolen och menade att de som flyr inte alls var flyktingar utan kom hit för att ta våra pengar. Ett uttalande tydligt rotat i ett konspiratoriskt och mörkbrunt tankesätt som vänder ett blint öga mot att folk flyr från Syrien för att 15 000 barn redan har mördats och att sextio miljoner är på flykt och att över 90% av dessa flyktingar befinner sig utanför Europa.

Att SD är mörkbruna ligger inte nödvändigtvis i att de vill stoppa invandringen eller något sådant. Det ligger i deras samhällssyn. Det är en samhällssyn där det är okej att sprida lögner om en grupp för att skapa hets mot dem, där media som inte skriver positivt om dem skall tystas eller där vissa skall stängas ute ur samhället för de inte är svenska nog. Det finns en konflikt mellan människor på grund av deras kultur och härkomst, men också mellan folk på grund av deras sexualitet eller könsidentitet. Det är ett urgammalt kännetecken på vad som är mörkbrun politik. Och SD bevisar att de står för denna konflikt i nästintill varje möjlighet de får. Och det är inte bara lokala politiker som Frantzén som bevisar det, politiker upp till deras riksdagsledamöter och partiledare bevisar det. Därför kallade jag SD för mörkbruna och därför kan jag inte ta Frantzéns krokodiltårar på allvar.

En budget för ungas framtid, jämställdhet och hållbarhet

Idag debatterar kommunfullmäktige Enköpings budget. Det är tydliga politiska skiljelinjer mellan de olika partierna och det tydligaste alternativet för ett solidariskt Enköping är vi i Vänsterpartiet Enköping. Vi har lagt en budget som prioriterar social hållbarhet, jämlikhet och ungas framtid.

Våra investeringar behövs. Kommunen är idag en travesti när det kommer till jämställdhet. Tre gånger så många kvinnliga anställda är fast i långtids sjukskrivning än män. Kommunen saknar styrmedel för att motverka att sen av fyra kvinnor är otrygga i sitt bostadsområde. Kvinnojouren är fortsatt underbemannad. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög och det tar för lång tid för nyanlända att hamna i arbete. Samtidigt är skolan fortsatt underbemannad och äldrevården fortsätts vara utsatt för riskkapitalisternas vinstgirighet i Enköping. Fritidsgårdarna tvingas att fortsätta minska sina öppettider och lämnar därigenom många barn och unga utan en social samvaro. Mycket mer finns att nämna, listan med problem är lång. För att lösa dessa problem behövs en solidarisk politik för social hållbarhet, jämlikhet och ungas framtid.

De investeringar vi gör i den sociala investerings fonden, instiftande av ett jämställdhetsutskott, satsningar på att skapa jobb åt ungdomar och nyanlända i besöksnäringen, ökade tider för fritidshem, fler sjuksköterskor ute på skolorna, hbtq-certifiering av skolan, mer resurser för kvinno- och tjejjouren för att motverka mäns våld mot kvinnor och slopade delade turer samt fler anställda i äldre våren motverkar är den solidariska politiken vi behöver. Det skapar social hållbarhet genom tidigare insats. Det främjar jämställdhet och jämlikhet genom att ge politiska styrmedel för att följa upp ojämställdheten, motverka mäns våld mot kvinnor samt göra klasskillnader mindre relevanta i kommunens service. Det skapar en bättre framtid för unga genom att ge unga en stabil vardag idag och skapa jobbmöjligheter när besöksnäringen börjar växa.

Våra satsningar kostar, men vi höjer inte skatten. Däremot sparar vi långsiktigt. Att hindra en elev att hamna i utanförskap sparar oss 14 miljoner kronor under elevens livstid. Investeringen i det barnets liv behöver inte ens kosta 100 000 kr. Det är att ta ansvar.

Vår budget skapar alltså ett starkare och solidarisk Enköping. Det är för oss i Vänsterpartiet en bra kommun. Därför är jag stolt över den budgeten vinnlägger för det känns bra att tillhöra det parti som tar ansvar för en sociala hållbarheten, jämställdheten och ungas framtid.

En sekulär skola måste värna elevens rätt att be

I dagarna rapporterades det att Westerlundska Gymnasiet, kommunens enda gymnasium, har infört ett böneförbud. Detta har anmälts till diskrimineringsombudsmannen av skolverket. Detta har i sin tur vålat en stor debatt i sociala medier och klyft kommentatorsfälten i två. Som socialistiskt politiker kan jag inte låta bli att ha en åsikt. Som praktiserande kristen kan jag verkligen inte låta bli att ha en åsikt.

Låt mig sammanfatta min utgångspunkt väldigt enkelt: som socialist och feminist tror jag på det sekulära samhället. Ett sekulärt samhälle innebär att religion eller människors trosuppfattningar inte är en statsangelägenhet, och att det offentliga inte är partisk för en viss religion. Det här kan te sig som självklart för många men det är värt att säga i denna fråga.

Det sekulära utgår från mänskliga rättigheter. Det handlar alltså om tron att alla människor, oavsett religion, har ett egenvärde och förståelsen för att alla människor således har en rätt att få ge lika mycket plats åt sin religion i det offentliga. När fallet inte är så kompromissas vissas människors existensrum i det offentliga, och vissa människor blir i effekt mer än andra. Det är vägen för intolerans och förtryck.

Om vi värnar det sekulära är det därför högst relevant att försvara rätten för elever att praktisera sin religion eller trosuppfattning i skolan. Givetvis betyder inte det att elever skall ha förtur till klassrum över undervisning. Det betyder också att jag sympatiserar att man i religiösa riter inte får tända ljus i skolan. Det finns en brandfara. Men att få be till sin gud är en självklarhet. En offentlig institution som skolan kan inte, ska inte och bör inte hindra utövandet av en religion. Det är ett övergrepp mot människors religionsfrihet och mänskliga rättigheter vilket bryter mot hela grunden för den sekulära staten. Den sekulära staten skall inte göra annat än att värna varje människas möjlighet att ge uttryck för sin tro för den sekulära staten skall inte göra annat än att värna mänskliga rättigheter.

Som kristen kan jag vittna om att religion är något mer än en fritidssyssla. Det är en identitetsmarkör, det säger något om vem jag är, mina värderingar och var jag kommer ifrån. Som alla identitetsmarkörer för det mening genom saker jag gör. För många av oss kristna är bönen det främsta uttrycket för vår kristnaidentitet. Att då kompromissa skolans utrymme för bön blir att kompromissa min identitet och gör att några blir mer inom skolans domän. Den sekulära staten gör alltså ett ingrepp i min religion och religiösa sedvänja, något som går emot FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Den sekulära skolan blir inte mer sekulär och slutar värna mänskliga rättigheter. Därför stödjer jag helhjärtat varje elev och lärares rätt att be på skolan och få tillgång till lokaler för det.

Senaste inläggen.