Blogg
Per Markus Risman

Allt jag ser är transfobi

I en krönika på aftonbladet skriver Åsa Linderborg om transfobin i vänster- och feministrörelsen. Diskussionen, som främst tar avstamp i uttalanden som Kajsa Ekis Ekman gjort, har under den senaste tiden rört upp många känslor, på båda sidor, och rasat i bloggar och på twitter.

Att många feminister och vänsteraktivister tar avstånd från Kajsa Ekis Ekman är rimligt. Hennes medvetna felköning av transpersoner samt extremt lama ursäkt och följaktiga angrepp på transaktivister, där hon avfärdar kritik som härskartekniker, är under all kritik. Speciellt när en tänker på att hon är en företrädare för vänsterrörelsen i Sverige. För någonstans tror jag att det är det vi måste tänka på här; det handlar om en företrädare för en bred rörelse och vilka som är våra företrädare säger något om oss.

Jag tror vi måste våga sätta krav på våra företrädare. Det är de som sätter agendan för oss väldigt ofta, ger idéer spridningar och tar debatten för oss. Att sätta krav på en högre moraliskt standard är inget orimligt. Tvärtom, det är självklart. Det handlar givetvis inte bara om Ekis Ekman, det handlar om alla våra företrädare. Det betyder inte hellre att vi ska vara obevekligt dogmatiska och vara totalt onådiga inför felsteg. Att folk gör fel är (tyvärr) något normalt, men när det följs av icke-ursäkter och angrepp på ens kritiker så har vi problem.

Mot mångas kritik av Ekis Ekman här många kontrat med att hon är en utmärkt företrädare som har extremt bra åsikter om annat. Och ja, det stämmer att hon är en skicklig retoriker i både tal och skrift samt en person med lysande intellekt. Ingen försöker ta Ekis Ekmans meriter ifrån henne. Men, vi försöker inte heller förminska hennes transfobi och exkludering, vilket hennes stödjare gör. Men vidare kan vi också undra vad för sorts rörelse det är när det bästa vi kan få fram rent intellektuellt är en transfob.

Men vad denna diskussion kanske främst har utvecklats till är en diskussion om den inneboende transfobin i vänsterrörelsen och feminism, samt hur utbredd och accepterad den är. För inte en sekund tror jag att vi hade tolererat om Daniel Suhonen hade i sin senaste bok skrivit extremt sexistiska saker om kvinnor i den socialdemokratiska rörelsen eller om Göran Greider i sina krönikor hade börjat anklaga rasifierade debattörer som pratar om rasismen i arbetarrörelsen för att syssla med härskartekniker. Men av någon anledning är transfobin undantaget i detta som bekräftar regeln.

Att så många försvarar på ett sådant passionerat och aggressivt sätt försvarat Ekis Ekman och den generella transfobin avslöjar något mörkt, ruttet och vedervärdigt med våran rörelse. Den avslöjar nämnda undantag, den avslöjar ett förtryck och en blindhet. I vår rörelse är transpersoner, deras liv och trygghet inte lika mycket värda. Det är i alla fall den enda förklaringen jag kan finna till att kritiken mot Ekis Ekman m.fl. jämförs med stalinism eller att folk blockar på twitter för att en kritiserar transfobi.

Vi måste ta tag i detta. Det är inte rimligt att vi offrar lysande aktivister och debattörer för en krönikor som vägrar ta ansvar för sina cis-privilegium. Det är inte heller rimligt att våran rörelse fortsätter vara en inskränkt, exkluderande och cissexistiskt sådan, allt för att försvara några få ledande figurer. Jag vill hellre se en öppen rörelse, med högt i tak, men utan att vi tolererar strukturellt förtryck. Just nu ser jag inte en sådan. Just nu ser jag bara massa transfobi.

Senaste inläggen.