Blogg
Per Markus Risman

Släng ut amerikanerna och stoppa bostadsspekulationen

Idag kan vi läsa i Dagens Arena om hur utländska, ofta amerikanska, företag slår sig in på svensk bostadsmarknad. Inte genom att bygga fler bostäder utan genom att köpa upp befintligt bestånd, ofta i miljonprogrammen, för att sedan höja hyrorna med 40-50%. Skälet till varför de väljer svensk bostadsmarknad är enkelt: vi har bostadskris och då finns det en hacka att tjäna på desperata människor som enbart vill ha ett hem. Hänsynslösheten gör att man baxnar.

Sverige har idag 400 000 unga i bostadslöshet. Det är resultatet av en misslyckad bostadspolitik som sträcker sig över 20 år tillbaka där politiken successivt retirerat från bostadsmarknaden. Skälen till varför politikerna har gjort det är många: EU, privatiseringar, liberala maktskiften, feghet. Det intressanta är dock vad som fyllt politikernas tomrum, nämligen företagen. Och företagens intresse är inte att bygga bostäder utan att tjäna pengar. Om företagen tjänar pengar på att det är kronisk brist på bostäder kommer företagen se till att vi har kronisk brist på bostäder. Och här står vi då, med hundratusentals bostadslösa unga och en bostadsmarknad som är fundamentalt trasig för den vanlige svensken. Och att det finns pengar i den trasigheten ser vi nu när amerikanska bolag slår sig in.

Sedan 90-talet har en av fyra av allmännyttans lägenheter sålts ut till privata hyresvärdar. En av dessa är Starwood, enligt Dagens Arena, som ägs av amerikanska riskkapitalister och är en av Sveriges största ägare av hyresbostäder i miljonprogrammen. De tjänar mångmiljonbelopp på att köpa upp lägenheter, renovera ytorna i lägenheten men skjuta på renoveringar som stambyten, höja hyrorna kraftigt och efter ett tag sälja vidare till nästa riskkapitalist. De som hamnar i kläm är de unga, barnfamiljer, nyanlända och pensionärer som inte har råd med hyran och blir förpassade till samhällets periferi.

Dessa bolag pekar själva i deras affärsstrategier att den kraftiga befolkningsökningen i kombination med låg nybyggnationstakt är skälet till varför de vill etablera sig i Sverige. Vad som gör situationen än mer skrämmande är att dessa bolag sällan sätter sig över att investera miljoner i lobbyism för att värna sina vinster på bekostnad av vanligt folk. Vill vi verkligen ha bolag som tjänar pengar på bostadskrisen och låg nybyggnation, och som kan vara beredda att investera miljoner i att behålla den situationen, i Sverige?

Den här situationen har uppstått på grund av politiskt feghet. Vi behöver politiker som tar tillbaka bostadspolitiken i folkets ägo. Därför borde det rimliga vara att slänga ut dessa amerikanska miljardärsbolag, stoppa alla utförsäljningar i Sverige och att allmännyttan börjar bygga fler hyreslägenheter. Dessa bolag kan då gott och väl sälja tillbaka lägenheterna till allmännyttan så de faktiskt kommer svenska folket till gagn. Svenska politiker måste våga säga till amerikanerna att hänsynslösheten tar stopp här!

Arbetskraftsinvandring är farligt

Arbetskraftsinvandring är farligt.  Det går inte att undvika den diskussionen. Med det sagt måste inte arbetskraftsinvandring vara farligt, givetvis. Det kan också vara harmlöst, tillväxtdrivande och utvecklande i många fall. När den är reglerad, behovsanpassad och efter svenska arbetsmarknadens regler. Idag är den inte det. Därför är den farlig. Jag vet inte om det var det Socialdemokraterna ville åt när de la ut bilden med Löfvén och texten ”det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.” Jag tänker gissa att det inte var det. Jag tänker istället gissa att det var ett populistiskt utspel för att uppvakta sverigedemokrater inför valet. Tragiskt, för vi behöver en uppriktig diskussion om varför arbetskraftsinvandringen i Sverige är farlig för arbetarklassen.

”[…] idag är vittnesmålen många om den rovdrift på utländsk arbetskraft som pågår i Sverige. Regeringen har skapat ett system där utländska arbetstagare hamnar i en orimlig beroendeställning till sina arbetsgivare och blir lätta offer för exploatering.” Så skriver sju fackförbund, däribland Byggnads och Hotell- och restaurang. Vad de vänder sig emot är den s.k. ”partsgemensamma” behovsprövning vid arbetskraftsinvandring avskaffades. Den tidigare regleringen höll arbetskraftsinvandringen på en hanterbar nivå. Den avskaffades dock av borgarna och Miljöpartiet i förmån för att låta företagaren bestämma om de har ett behov eller inte. Men problemet handlar inte bara om att dagens regler möjliggör ohämmad arbetskraftsinvandring från tredje land utanför EU. Även EU öppnar upp för arbetskraftsinvandring i och med den fria rörligheten. Idag är det vanligt att se polacker, rumäner m.fl. jobba i vägbyggen, konstruktion och annat. Ofta med orimliga villkor. Ofta svart. Ofta med låga löner. Sällan med kollektivavtal. Vad vi har är alltså en giftig cocktail av EU-regler och en avskaffad behovsprövning som möjliggör för företagare att ta hit arbetare för lägre löner och sämre villkor istället för att anställa arbetslösa i Sverige med bra lön och bra villkor.

Och att det är en giftig cocktail kan ingen ifrågasätta. Sverige har det mest avreglerade arbetskraftsinvandringssystemet av alla OECD-länder. Under 2017 kom över 15 000 arbetskraftsinvandrare till Sverige. 3 000 av dem var bärplockare och 1 500 av dem jobbar som någon form av kökspersonal. Samtidigt visar en rapport från LO att 44% av alla jobb som arbetskraftsinvandrare får inte kräver någon särskild yrkesutbildning. Utöver de arbetstillfällena är 10% inom omsorgsarbeten och 7% är inom byggbranschen. Bara en tredjedel kräver faktisk utbildning och särskild kvalifikation. Detta räknar inte in arbetskraftsinvandringen inom EU. Annan forskning visar att detta system riskerar lönedumpning att ske. Återigen är vi där: arbetskraftsinvandringen är farlig med rådande system. Istället för att föra in kvalificerade arbetare i Sverige som genererar fler arbeten kommer okvalificerade arbetare in, som jobbar för lägre lön och sämre villkor, lönedumpar för svenska arbetare samt tar jobb som annars kan gå till nyanlända, unga och långtidsarbetslösa.

”Nationalist” blir svaret på det här. Inte sällan från Socialdemokraternas juniora partner i regeringen MP, och från andra allehanda liberaler. Självfallet är det inte nationalism. Anklagelsen om nationalism från liberalerna i Miljöpartiet och Alliansen grundar sig i en ovilja att se vad rådande system leder till. Antingen drivs de av en naiv världsbild om att öppna gränser kommer lösa världens problem, en världsbild som hotas av de problem som dagens arbetskraftsinvandring faktiskt för med sig. Eller så drivs de av profithunger när de ser att de kan sänka löner och kostnader för arbete för att ro hem större vinster. Men att låta naiva världsbilder och profithunger stå i vägen för bra löner och jobb åt de som bor i Sverige tycker jag inte är rimligt. Trots att jag blir anklagad för att vara nationalist. Och jag tycker inte heller det är rimligt att bli anklagad att vara nationalist för att jag inte anser att thailändare och folk från andra länder ska utnyttjas i vad som ibland liknar mer slaveri än arbete på svensk arbetsmarknad. Att stoppa huvudet i sanden är inte ett alternativ.

Så tillbaka är vi vid Socialdemokraternas påstående. Ja, det är en ogenerad flört höger ut. Ja, det är olämpligt språk som insinuerar att det är invandrarnas fel och inte företagen som utnyttjar dem. Ja, det är angrepp som inte fokuserar på det bristfällande systemet och problemen vi har med EU. Men det finns en poäng. Det är orimligt att svenska företagare kan utnyttja tusentals av invandrare för arbete som arbetslösa här kan utföra – bara för att kunna sänka svenska löner och arbetsvillkor.

Fem personer som skulle göra ett bättre jobb än kungen

Jag är republikan. Det betyder att jag tror att vem som skall vara svenska folkets främsta och högsta representant i landet likväl som omvärlden är något som skall avgöras av folket. Inte av en familj. Därför ägnar jag stor tid åt att tänka hur ett sådant system skulle kunna funka. Kanske talmannen, som idag kan bli riksföreståndare, ska bli statschef eller kanske en president? Låt oss leka med tanken att vi får välja en president dock. Då finns det många spännande, kompetenta och roliga människor vi kan välja för att representera oss! Därför tänkte jag lista dem fem jag helst vill se efterträda kungen i ett demokratiskt valsystem.

  1. Maria Montazami. Realitystjärnan som charmat hela landet med hennes genuina, lite lätt borttappade och spontana sätt att vara. Enligt henne själv skickar hon redan julkort till halva Sverige. Bara det är ett plus i kanten! Och vem vill inte se henne sitta och charma Putin, Angela Merkel eller Drottning Elizabeth II? Med henne skulle vi få en riktig folklig ledare som hela svenska folket kan mysa med. Dessutom skulle hon bli ett bevis på att inte alla realitystjärnor som gått och blivit presidenter är rasister och dåliga!
  2. Pia Sundhage. En svensk sporthjälte som inte bara fotbollsfantasterna har koll på. Hon har tidigare gett Sverige bragder och skulle säkert med sina ledaregenskaper samt vana att coacha och vinna ge fler bragder till Sverige som president! Dessutom har hon tydliga ideal som rimmar väl med omvärldens bild av Sverige. Att hon är öppet homosexuell är också bra – det visar på svensk mångfald!
  3. Agnes Wold. När Hans Rosling gick hädan fyllde Agnes Wold snabbt det tomrummet han lämnade efter med bravur! Hon har snabbt blivit en frank sanningssägare som slaviskt följer fakta och rön. Och i tider av fake news, sannings relativism och desinformation skulle det vara skönt att ha en president som reder ut fakta. Och tänk vilken sensation om hon kunde reda ut frågetecknen för ledare som Trump! Agnes Wold är en stridbar professor som säkerligen skulle bli en stridbar president för Sveriges intressen.
  4. Gina Dirawi. Hon skulle vara de ungas kandidat! Ung, fräsch, karismatisk och rolig skulle hon bli en frisk fläkt i det annars så tråkiga och tjafsiga politiska Sverige samtidigt som hon skulle kunna visa att unga kan viss lyckas i politiken. Det är en viktig signal till alla de unga som idag inte litar på det politiska systemet. Och efter hennes insatser i SVT och Melodifestivalen vet vi att hon klarar att prestera under press och kan med säker hand leda Sverige genom viktiga processer – som att välja vår representant till Eurovision!
  5. Hans Rosling. Men vänta nu, ”är inte han död?” kanske du tänker. Ja det är han. Men kan Nordkorea välja en död president och vara en nekrokrati kan Sverige också! Hans Rosling representerar framtidsoptimism, ett humanitärt samhälle och ett bättre Sverige. Även från andra sidan gör hans budskap om ett samhälle som utvecklas positivt sig påmint. Han kanske inte har de bästa oddsen här, han är ju ändå död, men om vi ändå ska byta system så kan vi vara lite nytänkande! Är ändå inte döden bara en teknikalitet hos skatteverket?

Med så många spännande människor vi kan välja känner jag att vi i alla fall borde köra hårt. Med ett demokratiskt system att välja statschef kan vi själva välja vem vi vill ska representera oss och vad den personen ska stå för. Det är en uppfriskande jämfört med dagens etikettbundna, åsiktslösa och lite lätt gråa kungahus vi har. Och inget säger att en vald statschef måste vara en av våra mellanmjölks politiker. Det kan lika gärna vara diplomater, författare, forskare eller andra människors med rätt uppsättning kompetenser att vara en enande figur som representerar oss i omvärlden. Därför säger jag: republik nu!

Håll käften din jävla snöflinga det är bara lite sång

För ett par dagar sedan kom nyheten att SVT inte ska sända studentsångerna från Lund. Tråkigt så klart! Men om du frågar flera borgare är det praktiskt taget ett konstitutionsbrott. En borgerlig debattör menar att ”det är ju som om SVT medvetet försöker provocera borgerliga människor.” En moderat riksdagsledamot känd för sina haverier på twitter undrar lite menande ”vilka studenter kommer ni sända istället?” Och en författare som är riksdagskandidat för M talar om ”flotta ovanifrånperspektiv”. Givetvis ackompanjeras detta av näthögerns skriverier om islamisering, kulturmarxistiska infiltrationer och feminisering av SVT och Sverige.

Var hur besviken du vill. Jag är i alla fall besviken. Men låt oss säga som det är: svenska höger har gått ifrån principiella högerpolitiker som Arvid Lindman, Bengt Westerberg och Thorbjörn Fälldin förankrade i konservatism, liberalism eller en kombination av de två till en samling lättkränkta, gnälliga snöflingor. Så fort något går emot dem, Aktuellt rapporterar kritiskt eller till och med ett program ändras så utbrister högern i en kakofoni om deras ”traditioner”, hur ”upprörda” de är och hur viktig nostalgi är. Tydligen är det hela samhällets och public service jobb att tassa på tå så att dessa debattörer, riksdagsledamöter och proffstyckare inte blir kränkta!

Vi såg samma sak med böneutropsdebatten. Böneutrop, en fråga som regleras på lokalnivå och idag tar upp tre minuter en gång i veckan på någon småort, blev en gigantisk fråga för högern. Det skrevs spaltmetrar om denna fråga, tusentals med tweets författades och överallt såg vi upprörda högerpersoner som inte klarade av att deras helgade offentliga utrymme stördes av ett böneutrop tre minuter i veckan.

Tycka vad man vill i dessa frågor. Men en sak måste man förstå: det är trivialiteter. I en situation där 400 000 ungdomar är bostadslösa, 700 000 människor saknar trygga anställningar och 320 000 fattigpensionärer lever i Sverige så undrar jag hur dessa människor kan slösa tid och medieutrymme för att få utlopp. Dessa proffstyckare, riksdagsledamöter och mediemän med sina flotta löner borde tamefan ha viktigare saker för sig än att utnyttja värdefull medietid för att diskutera deras indignation över tv-tablån. När pensionärer inte har råd att leva värdigt och ungdomar hindras från att flytta hemifrån och få den utbildning de vill ha på grund av bostadskrisen så är ett teveprogram en skitfråga.

Dagens borgerlighet är unika snöflingor, som kräver att allt i offentligheten skall vara efter deras behag. De klarar inte av att ett program försvinner. De klarar inte av böneutrop i någon mellanstor svensk mellanmjölks kommun. De klarar inte av att något inte följer deras idéer och blir kränkta över det. Och kränkt får du vara. Problemet är bara att de använder medieutrymme att ventilera sina kränkta känslor när vi borde använde det medieutrymmet att diskutera bostadskrisen och fattigpensionärernas situation. Så här är mitt tips till svensk borgerlighet: hållkäften era jävla snöflingor och skrik i en kudde istället det är bara lite sång!

Jämställdhet, bostadspolitik och våldet

Igår var det 8:e mars, den internationella kvinnodagen. Det är en dag för att uppmärksamma de segrar vi vunnit för jämställdhet, och viktigare: de segrar vi har kvar att vinna. Det är en dag då vi diskuterar sexuellt våld, lika lön för lika arbete och andra viktiga jämställdhetsfrågor. En fråga som dock hamnar i skymundan i jämställdhetsdebatt är bostadsfrågan.

”Är bostadsfrågan en jämställdhetsfråga?” tänker du kanske nu. ”Givetvis”, svarar jag. Framförallt är bostadskrisen en jämställdhetsfråga. Bristen på huvudsakligen hyresrätter som vanligt folk har råd med slår mot kvinnor dubbelt hårt. Inte bara står de utan trygga kontrakt eller bostad, krisen förstärker de strukturer i samhället som gör kvinnor utsatta. Bostadskrisen är den våldsamme mannens och de sexuella trakasseriernas bästa vän.

För det första slår det mot kvinnorna som idag bor i ett hem där de blir slagna, våldtagna och förtryckta. Majoriteten av alla våldsbrott mot kvinnor begås i hemmet och en kvinnas hem är den farligaste platsen för henne. Ponera då att en kvinna som blir slagen av sin far eller make vill ta sig därifrån. Var ska hon bo i dagens bostadskris? Visst, hon kan bo hos vänner eller söka skydd hos en kvinnojour men faktum är att det inte alltid är ett alternativ. I bästa fall är det en kortsiktig lösning Samtidigt är inte alltid den ägda marknaden ett alternativ heller. Utan andra ställen att bo på knyts en kvinna till den våldsamme mannen, och blir fången i sitt egna hem.

För det andra öppnar bostadsbristen upp en osäker, oreglerad bostadsmarknad. Idag tvingas framförallt unga tjejer söka sig till andra- och tredjehandskontrakt, eller vara inneboende, när de får sin första bostad. Alla har vi läst uppdateringarna i sociala medier och artiklarna om unga tjejer som får erbjudande om bostäder i utbyte mot sex, som inte vågar gå själva på visningar för att de kan bli våldtagna eller som inneboende blir utsatta för trakasserier. Tack vare bostadskrisen får män en helt ny arena att trakassera kvinnor på. Samtidigt är det väldigt svårt att bevisa diskriminering och trakasserier i den arenan. Bostadskrisen gör unga tjejer till lovliga byten för män att förgripa sig på.

Den misslyckade bostadspolitiken öppnar upp för våld, förtryckt och trakasserier av kvinnor och tjejer. Det är dags att förstå att lösa bostadskrisen handlar lika mycket om att lösa mäns våld mot kvinnor som att tillhandahålla trygga hem åt alla. En ambitiös feministiskt politik måste alltså innebär en ambitiös bostadspolitik. Det vi behöver är små hyresrätter folk har råd att bo i, kortare bostadsköer och en reglerad och trygg andrahandsmarknad. Ingen ska bli fången i ett våldsamt hem på grund av bostadskris och ingen ska vara rädd för trakasserier när de söker bostad och flyttar hemmifrån.

 

Nya ishallen är något att vara stolt över – fråga landslaget i ishockey!

”Den nybyggda ishallen är perfekt för oss”, säger förbundskaptenen för svenska paraishockeylandslaget, Erik Vikström. Att höra ishallen hyllas kanske känns konstigt. Det är ett projekt som fått svidande kritik från borgarna (trots att de rösta för den) och som mött kritik från folk och allehanda haverister på facebook. Att den nu hyllas är trevligt, ja till och med uppfriskande!

Vi i V har alltid stött bygget av hallen. Från första början var en av fördelarna jag såg just tillgängligheten. Inte bara handlade det om att andra sporter, så som konståkning, skulle få mer istid. Konstruktionerna i nya hallen möjliggör att personer med funktionsnedsättningar kan skatea. Det möjliggörs genom olika selar som påminner om de vi ser i badhuset. Nya byggregler, bättre dörrar och modernare omklädningsrum skapar också ökad tillgänglighet. Allt det är gott.

Att vi skapar tillgängliga och moderna träningslokaler är bra för Enköping. Det stärker vårt varumärke och kommer attrahera fler aktörer att anordna läger och aktiviteter i Enköping. Det driver besöksnäringen framåt och skapar jobb. Men tillgängliga lokaler skapar också ökad aktivitet bland medborgarna i Enköping. Det är bra för folkhälsan och kan långsiktigt sänka vissa kostnader. Det förbättrar alltså människors liv och lägger grunden frö en aktiv, hälsosam och stark kommun!

Att uppvärmningen för vårt paraishockeylandslag nu sker i den nya hallen är ett bevis på att vi i V hade rätt när vi ville satsa på den nya hallen. Det är en utdelning för att vi alltid sätter ökad tillgänglighet i fokus när vi sätter vår politik medan andra politiker hellre poserar och dumsnålar.

Den nya hallen möjliggör alltså inte bara för fler sporter att få tränings- och tävlingstid. Den möjliggör för fler människor att utöva sport. Ishockeylaget säger det själv! Därför tycker jag att vi i Enköping kan klappa oss på ryggen och konstatera att processen som ledde till ishockeyhallen visserligen kunde varit bättre – men slutprodukten är jävligt bra och väl värt pengarna!

Jämlikhetsdata – mer bojor av förföljelse än vingslag av jämlikhet

I slutet av förra veckan hade Vänsterpartiet kongress. Många bra beslut fattades både om politiken och valplattformen. Alla rapporter indikerar på tuffa, men sakliga och trevliga debatter. Värdigt ett socialist parti! Ett beslut är dock aningens speciellt – det om jämlikhetsdata. Nu vill partiet att staten ska samla data över din etnicitet, religion, sexualitet till och med om du väljer att bära trosor trots att du är man. Allt i den s.k. jämlikhetens namn.

Jämlikhetsdata går ut på att SCB ska samla in data om samtliga diskrimineringsgrunder. Statistik som kan spänna sig från allt ifrån hur många som t.ex. är judar till var alla bögar i Sverige bor eller vad inkomsten för funktionsnedsatta är kommer nu kunna samlas in av staten. Varför är det så fel? Vad är risken med det? Enkelt; det är personlig information. Med det kommer en risk att avslöja, identifiera och därigenom utsätta personer som på något sätt avviker från gängse norm i samhället. När vi samlar in den data möjliggör vi register över människor utifrån att de är romer, homosexuella, sikher eller något annat. En anmärkningsvärd risk.

Sverige har en historia under efterkrigstiden att inte samla in sådan data. Skälet är enkelt. Vi lärde oss av vad folk kan göra med den data. Dels av nazisttysklands hemska brott. Dels av våra egna snedsteg. Sverige har en historia av att sterilisera romer på grund av deras etnicitet, utradera den samiska identiteten och sterilisera funktionsnedsatta.

Säkerligen tänker många av er att det inte kommer ske igen. Och visst; inför vi det imorgon kommer vi nog inte börja jaga bögar eller fängsla muslimer. Självklart inte. Men blott att ha sådan data möjliggör att en framtida regim skulle kunna göra det. Med dagens extrema demagoger som reser sig från ingenstans i Frankrike, USA, Ungern och Polen ser vi politiska ledare är risken påtaglig. Om en sådan ledare reser sig i Sverige är vi ute på djupt vatten.

En än mer samtida risk att är registren skulle läcka. Tanken på vad som skulle hända om ryska hackers eller Nordisk Motståndsrörelse fick tag på information om vilka i samhället som är homosexuella eller var judar bor är bara det avskräckande nog. Även om det kanske känns otrolig så kan vi inte vara säkra nog.

Argumentet för jämlikhetsdata är att vi behöver information om människors levnadsstandard och liv utifrån variabler som sexualitet och etnicitet för att kunna skapa jämlikhet. Det stämmer visserligen. Men sådan data finns redan. Oberoende forskare har samlat sådan data i årtionde, och utifrån stränga regler om etik handhar informationen på ett ansvarsfullt sätt. Jag ser hellre att forskare som utgår från forskningsetik än tjänstemän som utgår från politiska beslut ansvarar för data om min sexualitet och min trosuppfattning.

Jämlikhetsdata i all sin ära. Men nej tack. När jag gör det ordet känner jag inte vingslagen av jämlikhet och solidaritet. Jag hör rasslet från bojor av utpekande och förföljelse. Mina kamrater menar väl; men de landar fel. Jämlikhetsdata är helt enkelt en för riskfylld väg när det finns bättre alternativ.

Sörj Kamprad bäst du vill – men glöm för fan inte hans synder

Igår när IKEA meddela att Ingvar Kamprad har avlidit var det som att Sverige tappa det. En ström av hyllningar flödade i sociala medier, hans unika affärsidé har lyfts till skyarna och det är nästan som att man får känslan att han är mer av en halvgud än människa. Och visst är hans arv imponerande. Men i denna ström av hyllningar har ett motstånd växt, mer grundad i sköra världsbilder och egon, mot att kritisera IKEA och Kamprad.

Att man inte får kritisera Kamprad märks i de oproportionerliga rekatiorna som Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick när han peka på hur Kamprad har kunnat bygga sitt företagsimperium genom att utnyttja låglönearbete i andra länder, och i vissa fall straffarbetare i länder som DDR. Att så är fallet är inte ens en åsikt – det är ett konstaterande av faktum. Men enbart för att denna halvgud för det liberala etablissemanget gått hädan är det som att han är befriad från kritik. Man får inte prata om hans nazistiska förflutna. Man får inte lyfta hans antifackliga tendenser i andra länder. Man får inte diskutera att IKEA utnyttjar arbetare i några av samtidens värsta diktaturer. Man får helt enkelt inte kritisera Kamprad och hans IKEA.

I viss mån förstår jag alla liberaler som blir upprörda när man kritiserar Kamprad. Han har ändå varit en folklig företags-guru som passar högerns berättelse om den självskapade kapitalisten perfekt. Han är protagonisten i berättelsen om den ensamma företagaren med en unik idé som krigar som staten för att skapa jobb och tillväxt. Att solka minnet av honom med hans fel och brister är att hota hela deras världsbild och ideologi – ja, det är att hota den svenska kapitalismens grundval. Men någonstans måste måttet vara rågat: vi kan ändå inte vara historierevisionister bara för att hedra en företagare med tvivelaktig historia!

Nej, trots att han är död är Kamprad inte en hjälte eller halvgud hur mycket högern än önskar att så är fallet. Han var en kapitalist. Och precis som så många andra kapitalister sökte han arbetare med låga löner och dåliga villkor för att maximera sina vinster. Så när vi nu sörjer Kamprads död, låt oss påminna oss om att han var människa, en kapitalist och det att innebar en hel del tvivelaktiga handlingar.

 

 

Jag kandiderar till riksdagen

Jag kandiderar till riksdagen för Vänsterpartiet. Jag gör det för att min generation är den första som fått det sämre än mina föräldrar. Vi står utan bostad, har otrygga jobb och välfärden sviker oss tillsammans med resten av samhället. Jag tror på ett annat samhälle – där vi prioriterar bostäder åt alla, trygga och välbetalda jobb och jämlikhet istället för att de rikaste ska bli rikare.

Idag ser vi ett samhälle där Nordea  får mer sympati när de lämnar Sverige för att de inte vill bidra till välfärden än unga som byter bostad fyra gånger på ett år på grund av en havererad bostadspolitik. Det menas vara ungas fel att de står utan bostad. Att de är för lata för att få ordentliga jobb. Idag måste folk själva välja bra sjukvård och omsorg i ett välfärdslotteri. Men så är det inte. Huruvida vi har jobb, bostäder och en välfärd som fungerar är resultat av den politik som förs och för vem den förs. Idag går vinst före välfärd. Eliten går före vanliga arbetare. Det är den politiken som har lett till att vi idag har bostadskris och välfärdskris. Precis som att politiken kan välja att prioritera sänkta skatter åt mångmiljon bolag och deras ägare, kan politiken välja att prioritera ett fungerande samhälle för folket. Istället för att sänka skatt tror jag att vi måste investera i våra medborgare, i bostäder åt alla och i en välfärd som fungerar. Bostäder, jobb och välfärd är trots allt basen för ett fungerande samhälle. En sådan politik är något varje svensk gynnas av.

För att möta det samhället som högern har skapat behöver vi socialism och feminism. Det handlar om att investera miljarder i välfärden för högre löner och fler anställda, att bygga ett nytt miljonprogram, sluta straffbeskatta hyresrätten, gå ut ur EU så svenska folkets behov kommer i första rum samt göra jämlikhet till ett överordnat mål i svensk politik. Det handlar om att bygga ett starkt samhälle.

När andra politiker sviker Sverige och ungdomsgenerationen vill jag bygga ett starkt samhälle för min generation och hela Sverige. Bostad och jobb ska vara en självklarhet, inte en lyx. Välfärd ska vara en rättighet, och inte en marknad för vinst. Samhället ska vara för alla, inte för de som har råd. Det är det starka samhället jag vet att Vänsterpartiet kan bygga.

Jag är inte emot Aurora eller NATO

För ett par dagar sedan såg jag ett facebook-inlägg från några kamrater. ”Vänsterpartiet säger nej till Aurora och NATO.” För er som inte vet är Aurora en massiv militärövning som sker i Uppland nu som inkluderar flera NATO-länder. Många, inte minst Vänsterpartister, betraktar det som ett ogenerat närmande mot NATO. Men när jag läser mina kamraters ställningstagande av att säga nej till Aurora och NATO känner jag mest: usch fy, det här ställer jag inte upp på.

Jag är inte mot Aurora. Jag är inte ens emot NATO. Och jag är vansinnigt trött på alla de som är emot Aurora och NATO. Det är så arketypiskt vänsterpartistiskt att bara vara emot.

Jag är för en fredlig och säker värld. Det betyder att jag vill att Sverige ska vara alliansfritt i fred och neutralt i krig. Vår historia visar att när vi håller oss utanför krig räddar vi inte bara liv och kan mäkla fred, det garanterar att Sveriges industri och infrastruktur fungerar. Det i sin tur skapar jobb och välfärd. Att Sverige har varit neutralt under 1900-talet gjorde inte bara Sverige till en av världens största tillväxtländer under 50- och 60-talet, det var också det som gjorde Dag Hammarskjöld till generalsekreterare i FN. Genom neutralitet och fred har Sverige fått unika möjligheter. Inte bara till att skapa en världsunik välfärdsstat. Även att kunna gå in i konflikter för att skapa fred och vara en trovärdig röst runt om i världen för diplomati, fred och nedrustning.

Så nej, jag säger inte nej till Aurora eller NATO. Jag säger ja till ett suveränt Sverige, ett säkert Östersjön och en fredlig omvärld. Och det borde inte vara så svårt för andra socialister att säga samma sak. Trots allt är principerna om nationellt självbestämmande, fred och samarbete gamla principer för vänsterrörelsens utrikespolitik. Så kanske det är dags att vi till vänster börja prata om det istället för att bara vara emot. Trots allt, vad är alternativet till NATO och Aurora? Är inte det nationellt självbestämmande och fred?

Senaste inläggen.