Blogg
Per Markus Risman

Nya ishallen är något att vara stolt över – fråga landslaget i ishockey!

”Den nybyggda ishallen är perfekt för oss”, säger förbundskaptenen för svenska paraishockeylandslaget, Erik Vikström. Att höra ishallen hyllas kanske känns konstigt. Det är ett projekt som fått svidande kritik från borgarna (trots att de rösta för den) och som mött kritik från folk och allehanda haverister på facebook. Att den nu hyllas är trevligt, ja till och med uppfriskande!

Vi i V har alltid stött bygget av hallen. Från första början var en av fördelarna jag såg just tillgängligheten. Inte bara handlade det om att andra sporter, så som konståkning, skulle få mer istid. Konstruktionerna i nya hallen möjliggör att personer med funktionsnedsättningar kan skatea. Det möjliggörs genom olika selar som påminner om de vi ser i badhuset. Nya byggregler, bättre dörrar och modernare omklädningsrum skapar också ökad tillgänglighet. Allt det är gott.

Att vi skapar tillgängliga och moderna träningslokaler är bra för Enköping. Det stärker vårt varumärke och kommer attrahera fler aktörer att anordna läger och aktiviteter i Enköping. Det driver besöksnäringen framåt och skapar jobb. Men tillgängliga lokaler skapar också ökad aktivitet bland medborgarna i Enköping. Det är bra för folkhälsan och kan långsiktigt sänka vissa kostnader. Det förbättrar alltså människors liv och lägger grunden frö en aktiv, hälsosam och stark kommun!

Att uppvärmningen för vårt paraishockeylandslag nu sker i den nya hallen är ett bevis på att vi i V hade rätt när vi ville satsa på den nya hallen. Det är en utdelning för att vi alltid sätter ökad tillgänglighet i fokus när vi sätter vår politik medan andra politiker hellre poserar och dumsnålar.

Den nya hallen möjliggör alltså inte bara för fler sporter att få tränings- och tävlingstid. Den möjliggör för fler människor att utöva sport. Ishockeylaget säger det själv! Därför tycker jag att vi i Enköping kan klappa oss på ryggen och konstatera att processen som ledde till ishockeyhallen visserligen kunde varit bättre – men slutprodukten är jävligt bra och väl värt pengarna!

Jämlikhetsdata – mer bojor av förföljelse än vingslag av jämlikhet

I slutet av förra veckan hade Vänsterpartiet kongress. Många bra beslut fattades både om politiken och valplattformen. Alla rapporter indikerar på tuffa, men sakliga och trevliga debatter. Värdigt ett socialist parti! Ett beslut är dock aningens speciellt – det om jämlikhetsdata. Nu vill partiet att staten ska samla data över din etnicitet, religion, sexualitet till och med om du väljer att bära trosor trots att du är man. Allt i den s.k. jämlikhetens namn.

Jämlikhetsdata går ut på att SCB ska samla in data om samtliga diskrimineringsgrunder. Statistik som kan spänna sig från allt ifrån hur många som t.ex. är judar till var alla bögar i Sverige bor eller vad inkomsten för funktionsnedsatta är kommer nu kunna samlas in av staten. Varför är det så fel? Vad är risken med det? Enkelt; det är personlig information. Med det kommer en risk att avslöja, identifiera och därigenom utsätta personer som på något sätt avviker från gängse norm i samhället. När vi samlar in den data möjliggör vi register över människor utifrån att de är romer, homosexuella, sikher eller något annat. En anmärkningsvärd risk.

Sverige har en historia under efterkrigstiden att inte samla in sådan data. Skälet är enkelt. Vi lärde oss av vad folk kan göra med den data. Dels av nazisttysklands hemska brott. Dels av våra egna snedsteg. Sverige har en historia av att sterilisera romer på grund av deras etnicitet, utradera den samiska identiteten och sterilisera funktionsnedsatta.

Säkerligen tänker många av er att det inte kommer ske igen. Och visst; inför vi det imorgon kommer vi nog inte börja jaga bögar eller fängsla muslimer. Självklart inte. Men blott att ha sådan data möjliggör att en framtida regim skulle kunna göra det. Med dagens extrema demagoger som reser sig från ingenstans i Frankrike, USA, Ungern och Polen ser vi politiska ledare är risken påtaglig. Om en sådan ledare reser sig i Sverige är vi ute på djupt vatten.

En än mer samtida risk att är registren skulle läcka. Tanken på vad som skulle hända om ryska hackers eller Nordisk Motståndsrörelse fick tag på information om vilka i samhället som är homosexuella eller var judar bor är bara det avskräckande nog. Även om det kanske känns otrolig så kan vi inte vara säkra nog.

Argumentet för jämlikhetsdata är att vi behöver information om människors levnadsstandard och liv utifrån variabler som sexualitet och etnicitet för att kunna skapa jämlikhet. Det stämmer visserligen. Men sådan data finns redan. Oberoende forskare har samlat sådan data i årtionde, och utifrån stränga regler om etik handhar informationen på ett ansvarsfullt sätt. Jag ser hellre att forskare som utgår från forskningsetik än tjänstemän som utgår från politiska beslut ansvarar för data om min sexualitet och min trosuppfattning.

Jämlikhetsdata i all sin ära. Men nej tack. När jag gör det ordet känner jag inte vingslagen av jämlikhet och solidaritet. Jag hör rasslet från bojor av utpekande och förföljelse. Mina kamrater menar väl; men de landar fel. Jämlikhetsdata är helt enkelt en för riskfylld väg när det finns bättre alternativ.

Sörj Kamprad bäst du vill – men glöm för fan inte hans synder

Igår när IKEA meddela att Ingvar Kamprad har avlidit var det som att Sverige tappa det. En ström av hyllningar flödade i sociala medier, hans unika affärsidé har lyfts till skyarna och det är nästan som att man får känslan att han är mer av en halvgud än människa. Och visst är hans arv imponerande. Men i denna ström av hyllningar har ett motstånd växt, mer grundad i sköra världsbilder och egon, mot att kritisera IKEA och Kamprad.

Att man inte får kritisera Kamprad märks i de oproportionerliga rekatiorna som Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick när han peka på hur Kamprad har kunnat bygga sitt företagsimperium genom att utnyttja låglönearbete i andra länder, och i vissa fall straffarbetare i länder som DDR. Att så är fallet är inte ens en åsikt – det är ett konstaterande av faktum. Men enbart för att denna halvgud för det liberala etablissemanget gått hädan är det som att han är befriad från kritik. Man får inte prata om hans nazistiska förflutna. Man får inte lyfta hans antifackliga tendenser i andra länder. Man får inte diskutera att IKEA utnyttjar arbetare i några av samtidens värsta diktaturer. Man får helt enkelt inte kritisera Kamprad och hans IKEA.

I viss mån förstår jag alla liberaler som blir upprörda när man kritiserar Kamprad. Han har ändå varit en folklig företags-guru som passar högerns berättelse om den självskapade kapitalisten perfekt. Han är protagonisten i berättelsen om den ensamma företagaren med en unik idé som krigar som staten för att skapa jobb och tillväxt. Att solka minnet av honom med hans fel och brister är att hota hela deras världsbild och ideologi – ja, det är att hota den svenska kapitalismens grundval. Men någonstans måste måttet vara rågat: vi kan ändå inte vara historierevisionister bara för att hedra en företagare med tvivelaktig historia!

Nej, trots att han är död är Kamprad inte en hjälte eller halvgud hur mycket högern än önskar att så är fallet. Han var en kapitalist. Och precis som så många andra kapitalister sökte han arbetare med låga löner och dåliga villkor för att maximera sina vinster. Så när vi nu sörjer Kamprads död, låt oss påminna oss om att han var människa, en kapitalist och det att innebar en hel del tvivelaktiga handlingar.

 

 

Jag kandiderar till riksdagen

Jag kandiderar till riksdagen för Vänsterpartiet. Jag gör det för att min generation är den första som fått det sämre än mina föräldrar. Vi står utan bostad, har otrygga jobb och välfärden sviker oss tillsammans med resten av samhället. Jag tror på ett annat samhälle – där vi prioriterar bostäder åt alla, trygga och välbetalda jobb och jämlikhet istället för att de rikaste ska bli rikare.

Idag ser vi ett samhälle där Nordea  får mer sympati när de lämnar Sverige för att de inte vill bidra till välfärden än unga som byter bostad fyra gånger på ett år på grund av en havererad bostadspolitik. Det menas vara ungas fel att de står utan bostad. Att de är för lata för att få ordentliga jobb. Idag måste folk själva välja bra sjukvård och omsorg i ett välfärdslotteri. Men så är det inte. Huruvida vi har jobb, bostäder och en välfärd som fungerar är resultat av den politik som förs och för vem den förs. Idag går vinst före välfärd. Eliten går före vanliga arbetare. Det är den politiken som har lett till att vi idag har bostadskris och välfärdskris. Precis som att politiken kan välja att prioritera sänkta skatter åt mångmiljon bolag och deras ägare, kan politiken välja att prioritera ett fungerande samhälle för folket. Istället för att sänka skatt tror jag att vi måste investera i våra medborgare, i bostäder åt alla och i en välfärd som fungerar. Bostäder, jobb och välfärd är trots allt basen för ett fungerande samhälle. En sådan politik är något varje svensk gynnas av.

För att möta det samhället som högern har skapat behöver vi socialism och feminism. Det handlar om att investera miljarder i välfärden för högre löner och fler anställda, att bygga ett nytt miljonprogram, sluta straffbeskatta hyresrätten, gå ut ur EU så svenska folkets behov kommer i första rum samt göra jämlikhet till ett överordnat mål i svensk politik. Det handlar om att bygga ett starkt samhälle.

När andra politiker sviker Sverige och ungdomsgenerationen vill jag bygga ett starkt samhälle för min generation och hela Sverige. Bostad och jobb ska vara en självklarhet, inte en lyx. Välfärd ska vara en rättighet, och inte en marknad för vinst. Samhället ska vara för alla, inte för de som har råd. Det är det starka samhället jag vet att Vänsterpartiet kan bygga.

Jag är inte emot Aurora eller NATO

För ett par dagar sedan såg jag ett facebook-inlägg från några kamrater. ”Vänsterpartiet säger nej till Aurora och NATO.” För er som inte vet är Aurora en massiv militärövning som sker i Uppland nu som inkluderar flera NATO-länder. Många, inte minst Vänsterpartister, betraktar det som ett ogenerat närmande mot NATO. Men när jag läser mina kamraters ställningstagande av att säga nej till Aurora och NATO känner jag mest: usch fy, det här ställer jag inte upp på.

Jag är inte mot Aurora. Jag är inte ens emot NATO. Och jag är vansinnigt trött på alla de som är emot Aurora och NATO. Det är så arketypiskt vänsterpartistiskt att bara vara emot.

Jag är för en fredlig och säker värld. Det betyder att jag vill att Sverige ska vara alliansfritt i fred och neutralt i krig. Vår historia visar att när vi håller oss utanför krig räddar vi inte bara liv och kan mäkla fred, det garanterar att Sveriges industri och infrastruktur fungerar. Det i sin tur skapar jobb och välfärd. Att Sverige har varit neutralt under 1900-talet gjorde inte bara Sverige till en av världens största tillväxtländer under 50- och 60-talet, det var också det som gjorde Dag Hammarskjöld till generalsekreterare i FN. Genom neutralitet och fred har Sverige fått unika möjligheter. Inte bara till att skapa en världsunik välfärdsstat. Även att kunna gå in i konflikter för att skapa fred och vara en trovärdig röst runt om i världen för diplomati, fred och nedrustning.

Så nej, jag säger inte nej till Aurora eller NATO. Jag säger ja till ett suveränt Sverige, ett säkert Östersjön och en fredlig omvärld. Och det borde inte vara så svårt för andra socialister att säga samma sak. Trots allt är principerna om nationellt självbestämmande, fred och samarbete gamla principer för vänsterrörelsens utrikespolitik. Så kanske det är dags att vi till vänster börja prata om det istället för att bara vara emot. Trots allt, vad är alternativet till NATO och Aurora? Är inte det nationellt självbestämmande och fred?

Därför kandiderar jag i Kyrkovalet

För fyra år sedan röstade jag för första gången. Det var i kyrkovalet 2013. Redan då var jag övertygad om att vi behövde ett samhälle där solidaritet, medmänsklighet och välfärd stod i fokus. Jag röstade därför då på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Samma skäl som fick mig att rösta på ViSK då motivera mig att nu kandidera för ViSK i Kyrkovalet. Jag vill se ett mer solidariskt samhälle, där medmänsklighet och välfärd står i fokus. Och utan tvivel måste det också innefatta Svenska Kyrkan. Det handlar om att kyrkan ska vara en folkkyrka och att värna det kristna budskapet.

De senaste åren har samhället gjort flera viktiga framsteg. Feminismens positioner har flyttats fram och HBTQ-personer har fått stärkta rättigheter b.la. genom samkönade äktenskap. Dessa segrar innefattar inte bara, utan beror också i stor mån på Svenska Kyrkan. Kyrkan har varit en progressiv aktör i samhället, för solidaritet och med mänsklighet, och det måste fortsätta. Svenska kyrkan är idag en av de viktigaste aktörerna för flyktingar och migranters rättigheter i samhället. Kyrkan är också otroligt viktig för integrationen. Det är arbeten Svenska kyrkan måste fortsätta med, om vi vill ha ett solidariskt samhälle. Trots det finns det många idag som är emot det, och vill att Svenska kyrkan ska stänga sina dörrar för de i behov. Jag ser hellre en kyrka som tar sitt ansvar, bidrar till integration och värnar de i samhället som ingen annan värnar. Precis som Jesus i evangeliet gjorde.

De här konservativa krafterna vill också att präster ska få diskriminera. Det handlar om att präster ska få säga nej till att samkönade ska få gifta sig i kyrkan. De kallar det för samvetsfrihet för präster. Men precis som att en präst inte ska få säga nej till att begrava personer på grund av deras kön eller hudfärg ska inte en präst få lov att säga nej till äktenskap på grund av människors sexualitet. Samvetsfrihet, precis som att rör barnmorskors plikt att genomföra abort om de ska jobba som barnmorskor, ska även gälla präster.

Men kyrkans ansvar är större än människan idag. Kyrkorna står för ett otroligt stort kulturarv. Oavsett människors tro eller förhållande till kyrkan ska det vara öppet. Vackra kyrkor representerar en del av Sveriges historia, och den skall värnas.

Att jag kandiderar för ViSK handlar om att jag vill ha en kyrka som värnar människan, försvara samkönade äktenskap och garanterar att kulturarvet är tillgängligt för hela samhället. ViSK är den enda nomineringsgruppen som vill göra det. Kyrkan ska vara öppen för alla, och kyrkan skall ta sitt ansvar för att även samhället är det. Det är inte bara en central del i en folkkyrka, det är en central del i det kristna budskapet.

 

Kommunfullmäktigeordförande får inte kalla ledamöter för nedsättande smeknamn


Ibland händer det att män inte beter sig särskilt okej mot kvinnor. Det händer, dessvärre, även i kommunfullmäktige. Idag kom ett praktexempel på just sådant beteende. Det hela utspelade sig när Monica Hallgren, Centerpartist, nyttjade sin rätt att ställa frågor till nämndordföranden och blev kallad ”flitiga Lisa” av kommunfullmäktiges ordförande Rolf Carlsson, socialdemokrat.

Det hela kan tyckas trivialt men jag tycker inte att det är det. Våra ledamöter i kommunfullmäktige är valda för att bedriva politik. Att fullmäktiges ordförande, han som skall opartiskt leda mötet, ger smeknamn och förminskar arbetet som kvinnor gör i fullmäktige på det viset, istället för att bemöta dem som bemyndigade ledamöter, är väldigt olämpligt. Det är att förminska tankarna och energin som ligger bakom deras engagemang. Det är som att Carlsson hade kallat henne för ”lilla gumman”.

Jag förväntar mig att fullmäktiges ordförande opartiskt skall leda mötet. Därför reagerar jag på det här. Att det är en ogenerad härskarteknik riktat mot en kvinnlig ledamot i opposition gör det bara värre. Det här är inte bara ett brott mot ordförandes roll, det är ett uttryck för sexism. Jag hoppas att Hallgren fortsätter ställa sina kloka frågor och att Carlsson inser sitt fel och ber om ursäkt. Framförallt till Hallgren, men också till hela fullmäktige vars förtroende han har missbrukat.

Sex på arbetstid? Javisst!

För ett tag sedan lades ett förslag i Övertorneå om att friskvårdstimman för kommunanställda ska få läggas på sex. Motionen har bemötts av skratt, till och med hån, av många och det är förståeligt; det är ju ändå en aningens ekivok motion. Jag kan dock inte hjälpa att känna: vilken eminent idé – det borde vi ha i Enköping också!

Sex har många bevisade fördelar. Regelbundet sex reducerar stress, det stärker immunförsvaret och sänker blodtrycket. Det finns alltså solklara fördelar med att ha sex. Då är frågan givetvis varför kommunen ska låta anställda ha sex på arbetstid.

Om fler skulle ha sex skulle antagligen folkhälsan se bättre ut. Det råder det inget tvivel om. Men faktum är att om fler av våra anställda fick ha sex skulle vi ha gladare anställda, mindre stressade personal och därigenom mindre sjukskrivning. Det är väldigt viktigt när en tänker på att sjukskrivningen inom många yrken bland kommunens anställda går upp och stressen inom välfärdsyrken är, som allmänt känt, hög. Mer sex löser inte dessa problem. De riktiga lösningarna handlar om bemanning och arbetsbörda. Men mer sex kan göra problemen lindrigare och kanske lösa det för några anställda.

Jag tänker också på svårigheten vissa kan ha att få ihop sitt sexliv. Dels tänker jag på småbarnsföräldrar som står upp över öronen med köttbullar, trött barn och godnattsagor när de är hemma från jobbet. Det är inte konstigt att man har sex i mindre grad då. Jag tänker också på de som jobbar i skift och därför har svårt att synka schemat med varandra. Otvivelaktigt är det många förhållanden som tagit stryk för att vardagslivet har kommit emellan sexet. Det är inte bara dåligt för de anställdas välmående och folkhälsan i kommunen, det är även dåligt för förhållanden. Om då kommunen med denna lätta reform skulle kunna ge några par möjlighet att få igång sitt sexliv igen; varför inte?

Frågan är kanske ekivok och många tycker nog att det inte är en sak för oss politiker att hantera. Men när fördelarna är så solklara tycker jag motsatsen. Det är bra för kommunen som helhet, det är bra för familjerna i kommunen och det är bra för de anställda. Och dessutom, varför ska inte vi politiker få ägna oss åt något så roligt som sex? Därför utbringar jag ett rungande ja för sex på arbetstid!

De obekväma frågorna om kulturhus i stattomten

I dagens Enköpings Posten kan vi läsa om de troliga planerna att bygga ett kulturhus i stattomten. Sådana tankar har funnits länge. Nystart Enköpings kommunalråd Anders Wikman har vid flera tillfällen tämligen ogenerat och ibland till och med rätt krasst propagerat för den idéen, med liten hänsyn till verklighetens krav. Vi vet givetvis inte om EP:s rapportering stämmer men om det gör det finns det några ömmande perspektiv som måste bejakas för ett Kulturhus i stattomten är långt ifrån optimalt.

Stattomten är idag för liten för att kunna innehålla kulturskola, konsertlokal, utställningslokal, bibliotek, förvaltningskontor och föreningslokaler som idag är planen-ish att Kulturhuset skall innehålla; i syfte att maximera synergieffekter och vara kostnadseffektiva. Undantaget skulle vara om Kulturhuset blev tiovåningar, en höjdnivå kommunfullmäktige redan sagt nej till. Om vi ska ha Kulturhuset i stattomten finns det egentligen bara två alternativ på vägar framåt. 1) Vi får ett tiovåningshus, eller 2) Kulturhuset splittras. Det är vad styret måste välja mellan.

Om styret vill ha ett tiovåningshus blir de skyldiga ett svar om varför de har svängt i frågan. Jag personligen känner att ett tiovåningshus i stadskärnan oavsett är apart vem som än bygger det och inte önskvärt på något sätt. Ett kulturhus skulle inte per automatik respektera Enköpings särprägel och känsla mer än ett bostadshus. Men, ett sådant hus skulle kunna innehålla hela Kulturhuset i centrum och det är onekligen bra.

Om styret vill att Kulturhuset skall splittras blir man återigen skyldig svar; den här gången två svar. Den första frågan Socialdemokraterna och Nystart Enköping måste företa sig att svara på är varför de nu, efter 20 år, överger planen på att samla kulturverksamheter under ett tak för att skapa bättre förutsättningar för samarbete, synergieffekter och kostnadeffektivisera. Det andra svaret skyldig är vilken verksamhet som skall brytas ut och därav förlora effekterna av att vara under ett och samma tak. Är det Kulturskolan som skall vara kvar i sina undermåliga lokaler? Eller kommer vi stå med två nybyggen för Upplevelsenämndens kulturverksamhet?

Frågetecknen är omfattande men faktum är att svaren på dessa frågor knappast kommer bli tacksamma. Att förlägga det nya Kulturhuset, hur modernt och roligt än känns, i centrum är helt enkelt långt ifrån det ansvarsfull eller det optimala.

För mig är det viktiga att vi ger de anställda en dräglig arbetsmiljö, samlar kulturverksamheter under ett tak och ger kulturlivet att tillsammans med Enköping kommun möjligheter att växa. Kulturhuset måste innehålla både möjligheter för spetsverksamhet och bred verksamhet för alla av kommunens medborgare. Stattomten står inför stora utmaningar för att kunna uppfylla det och det gör mig väldigt orolig. Därför måste S och NE svara på frågorna så att vi får ett bra kulturhus och så att det inte blir en snedprioritering för framtiden!

M och Smedlund fattiga på visioner för simhallen

I dagens EP kunde vi läsa att Moderaternas Ingvar Smedlund ifrågasätter budgeten för bygget av en ny simhall. Förvisso är det viktig att beslut om budgetar hålls, men det slår mig att allt Moderaterna lyfter simhallsfrågan är kritik och ekonomi – aldrig visioner.

Från första början har Moderaterna varit på defensiven i den här frågan. Redan under förra perioden när M styrde gjordes fler än fem svängningar i frågan på grund av att Moderaterna aldrig lyckades producera en vision och enhetlig idé om vad simhallen skulle innehålla, än mindre vara. Nu, när de sitter i opposition, har de lyxen att istället bara kunna opponera sig mot förslag och själva aldrig behöva leverera de modiga idéerna. Ändå faller det platt när de så tydligt saknar egen substans.

Det är inte ett kännetecken för en bra opposition att bara vara emot. En bra opposition skapar motförslag, alternativa visioner. Att bara kritisera platser eller budgetar är inte visioner utan får snarare karaktären att man med myrsteg vill sidokliva in framtiden. Varken fram eller tillbaka, och helst inte för snabbt blir mantrat.

Om simhallens budget håller kan bara framtiden visa. Än så länge föreligger en lång process. I slutänden är det dock inte frågan om olika budgetar som kommer besvara om den nya simhallen var värd vad det kostade, det är visionerna som förverkligas. Och där står Moderaterna och Smedlund tämligen fattiga.

Senaste inläggen.