Blogg
Nicole Blomgren
De vackraste rosorna har taggar

Mitt ärligaste inlägg

Om vi går tillbaka till slutet av augusti förra året då jag räknades som överviktig. Jag hade blivit sårad av en kille som jag var väldigt kär i, eller så kanske jag var kär i tanken på honom och att bli älskad. För mig handlade det om att bli upplyft. Jag ville hämnas på alla som hade kallat mig för ”den sjungande köttbullen” på mellanstadiet i den lilla byggd jag hade placerats.

Jag började träna med personligtränare och rasade i vikt, jag tog bort allt fett i början på resan att ses som ”sexig, åtrvärd och vacker” allt som jag inte kände mig som annars.

När min bekräftelse kom på vågen att kilona började dras ifrån, var det som om jag äntligen kunde börja kompensera för min fuktionsnedsättning. Jag har levt efter att vara roligast, snyggast, smartast och helt enkelt bäst på allt.
Folk i min omgivning sköljde mig i superlativ och la sina värmande händer på mina axlar för att tumma upp min nya livsstil men ingen förstod vad den nya livsstilen skulle komma att ta mig – början på ett veritalt helvete som skulle komma att sänka allt i min väg och i mitt mående.

Helt plötsligt började jag att känna mig som ett tomt skal och sökandet efter perfektion började att fylla min vardag. Vardagsångesten hade blivit till något helt annat.

Något outhärdligt. Men jag log, jag log och skrattade och kände mig som en reklampelare som predikade om att vända sitt liv. Livet som jag vände till var tomt och innehållslöst. Nu handlade det inte längre om att bara bli smal, jag skulle gå i kyrkan, engagera mig i nykterhetsrörelsen, vara vegan och pratade om att volontärarbeta i Nepal.

Jag har alltid sett mig själv som en humannist och tycker om människor, men hade jag gjort vad jag tänkte i det här skicket så hade mina avsikter endast handlat om att ge mig själv en klapp på axeln och att fylla det hål av tomhet jag hade känt innan och självklart för att på något sätt ignorera mina egna problem, eftersom att jag inte festade ville jag vara helylle, helylle och influerad av det värsta jag hade kunnat tänka mig.

I oktober slutade jag att få min mens som vanligt. Jag minns att min mamma reagerade på det. Hon var ledsen. Men efersom att jag gick ner i vikt och sucessivt minskade på mina måltider som en duktig flicka och ignorerade suget i magen för att jag var hungrig när jag gick och la mig så gjorde det mig absolut ingenting. Jag vet att jag tänkte: ”Ja men vadå? Folk tar ju piller för att få bort sin mens så det är ju inget konstigt.”

Jag åt tre gånger per dag, inget fett skulle räknas in, decilitermått användes och jag var noga med att innehållet på tallriken skulle innestämma med 200 gram. Inga animaliska produkter. Nu hade jag börjat gå ner 3 kilo i veckan istället och euroforin var total. Jag lyckades men innuti var jag arg på mig själv.

Lite senare skaffade jag kläder som visade upp min nya kropp och när jag gick ut för första gången i mitt liv i Dublin, i ett nattlinne och svarta jeans kände jag mig plufsig och klumpig även fast att jag fick uppmärksamhet – jag ville dö men jag log och skrattade. Tomheten hade växt sig starkare och greppat tag i mig och ruskat om mig rejält.
Tomheten fick mig att ljuga och manipulera med nöje i en dans om livet som ingen visste hur den skulle sluta. Lögnerna höll på att skära av den tunna tråden av band som höll mig nära de som jag älskade mest.

Jag hade kräkts på toaletten för att göra mig av med det ”gift” som snurrade runt i min hjärna, giftet som skulle göra mig överviktig och oönskad.

Jag vet i ärlighetensnamn inte hur det är att vara oönskad.

Jag har alltid haft min familj bakom mig, varit omringad av starka, vackra, kompetenta indevider med hjärtan så stora att de kan fylla 20 mäns bröstkorgar. Giftet som jag pratar om var vanlig föda. Efter varje episod med låst dörr kände jag mig lite bättre men bara för stunden. Mina föräldrar väntade utanför och låste upp dörren, jag var i början rädd för att möta deras blick men med tiden var det inte skrämmande bara irriterande.

Jag var under den värsta tiden på en grund utbildning på ett hotell där vi skulle äta varannan timme och jag sprang i skytteltrafik mellan toaletten och matsalen. Kräktes, skämdes, grät, blev hög av kicken, klistrade på mig charmen, drog mig i håret av ångest, presterade om och om igen. Det var så det gick.

Min rumskompis var en trevlig tjej, som jag kom bra överrens med. Jag minns att när hon kom in på toaletten efter en av mina episoder och frågade om jag hade kräkts. Jag ljög och skyllde på att det måste varit så innan vi kom hit. Jag gick ner i receptionen och klagade på att någon hade kräkts på toaletten fast att spyan tillhörde mig. När jag vägde mig på gymmet måndagen därefter hade jag gått ner yttligare 3 kilo som förväntat.

Jag var smalare, men luktade illa var fucked up, och ganska elak för att avsaknaden av mat gjorde mig likgiltig. När jag inte kunde kräkas på toaletten, kräktes jag i skogen, i plastpåsar, flaskor som jag senare gömde undan och gick och slängde i soptunnan.
Det finns en lång lista av folk som jag vill be om ursäkt till. Däribland, min syster, hennes familj, mina bröder och framförallt mina föräldrar. Jag älskar er. Puss / Nickoshky.

Vändningen kom när min pappa tog med mig till psykratri akuten och jag fick diagnosen ”ätstörd” jag hade aldrig förstått att jag hade problem för alla jag hade känt med med en ätstörning var pinnsmala och det var inte jag. Men det handlar inte om hur kroppen ser ut utan snarare om hur ditt psyke fungerar. Jag var vacker på utsidan med långt blont hår, och lösögonfransar men var självmordsbenägen.

Jag blev inlagd men skrev ut mig 2 dagar senare och väntar på hjälp från olika instanser. Däribland öppenvården.

Jag har inte kräkts på ett tag och tänker inte börja med det heller. Jag har börjat träna med min pappas hjälp och jag får inte enligt honom se en våg igen. Jag ska träna mig i form med rätt kost och bra människor runt omkring. Jag kämpar varje dag mot min ätstörning och vill gärna dela med mig och hoppas att någon vill läsa.
Jag har förklarat krig mot min ätstörning, bitch you’re going down.

 

Stay classy wherever you are.

 

Senaste inläggen.
It is what is 20 Nov
Microwave 18 Dec
<3 10 Sep
Reko 19 Jun