Blogg
Nicole Blomgren
De vackraste rosorna har taggar

Hur man är alla till lags

Jag har tänkt mycket på hur jag beter mig, vad jag säger och vad jag gör under de senaste veckorna. Analyserat, vridit och vänt på mig själv. Fått lite ångest för att sedan blivit glad igen. Gråtit en del och rivit ner mina ideal på hur jag ska vara – för ingen är alla till lags.

Jag minns en gång hur jag satt i min mammas knä och grät. Hon tittade bekrymrat på mig och strök bort tårarna från sin förtvivlade nästan tonårsdotters rosiga kinder. Jag grät för att jag märktes, jag grät för att var jag än var så märkte folk mig och jag hatade det. Jag ville vara tyst, jag ville vara lugn. Jag vill vara inbunden och svår. Grå som en sten, obetydlig som ett avdankat McDonalds kvitto mot trottoaren där ingen gick. Jag ville vara i ljuset men samtidigt så ville jag bort från det. Alla strålkastare skulle riktas mot mig, men ingen fick kolla inte ens jag själv. Jag hade fått höra många gånger att jag var för högljudd, för skrattig, för pratig och för vass. Jag var trött på det. Min stora mun hade fått mig i trubbel för många gånger. Jag hade antagligen skrattat på fel ställen, åt fel folk vid fel tidpunkt. Mitt skrattande har samma funktion som en strömkälla – antingen på eller av. Ser jag något konstigt, som inte ens är det minsta lilla roligt så skrattar jag. Det har jag alltid gjort. Nu när jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag att det var dumt tänkt för när allas hatkärlek, Mr. Pubertet entrade mitt liv mot min vilja och gjorde mig mer introvert så hatade jag det precis lika mycket som jag hatade att vara åt andra hållet. Olika omständigheter i mitt liv formade mig att inte lita på någon, vara på min vakt och ge mig tunghäfta när jag ville bli vän med någon. Jag gick ganska snabbt från att vara självsäker till att känna mig som grå aska, ett minus noll minus ett igen. För när allt kom omrking så öppnade jag mina sinnen och blev medveten om allt. Om ovidkommande saker så som min vikt, mitt sätt att skratta på och hur min haka blev dubbel på vissa bilder. Jag hade gått från den tiden då man var rädd för att knäppa cykelhjälmen i dubbelhakan som orsakade extrem smärta till att försöka skyla min haka igenom fula poser. Världen kändes som den smälte bort varje gång jag sa fel saker, svarade konstigt i telefonen eller sa ett opassande skämt och möttes av dömmande blickar istället för skratt. Nya människor var läskiga och att exponera sig själv för någon annan än sina två vänner var ett big no.

Min poäng är att man aldrig kan vara alla till lags. Oavsett hur man än ser ut, vad man tjänar, var man kommer ifrån eller vem man känner. För man kommer ständigt att dömmas av asshats. Det är lättare att se misslyckanden än framgång och ris istället för ros. Man ska ha en bekantskapskrets som älskar skiten ur än oavsett om man som jag är en full-time internet hobo.

Stay hella classy folks

Nic

Senaste inläggen.
Microwave 18 Dec
<3 10 Sep
Reko 19 Jun
I’m alive! 17 Jun