Blogg
Nicole Blomgren
De vackraste rosorna har taggar

Guess who’s back :)

Hej alla underbara!

Nu är jag tillbaka och är 100 % redo att börja dela med mig av allt som är Nicole (dvs konstigt och lite omoget men glatt och nyfiket)

Förra torsdagen så kom jag hem från mitt livs största resa. I tio dagar så var jag ”Nicole, the swedish exchange student” och bodde hos en värdfamilj som inte var helt olik från min egen, om vi bortser från att dom var amerikanska vegitarianer och att min pappa är en svensk man med ett irländskt hjärta som älskar att grilla. För honom är begreppet ”vegetarianism” ungefär lika osannolikt och dumt som om att jag skulle vara tyst i en hel dag – det fungerar liksom inte. Jag trivdes bra i min roll som utbytesstudent. Jag kände mig ganska exotisk och mystisk. Men jag är nästan helt säker på att det mystiska försvann redan när jag satte min fot på flygplatsen i Oakland och började söka med blicken efter välbekanta ansikten, ansikten som jag redan visste inte skulle finnas där typ som Beyoncé. Mina 5 minuter av kändispaning konverterades till någon slags skräckblandad förtjusning när jag steg på en tunnelbana som körde av sig själv till vår destination. Mina vänner (ni vet vilka ni är) som satt bredvid mig och fick höra på mitt endlösa babbel om att jag ville träffa en rik man och bli behandlad som en queen genom hela resan – I ain’t sorry. Ni visste vad ni skrev på när vi vart vänner 😉 Under två dagar bodde vi i San Francisco i kvarteret Tenderloin som är ett av det tuffaste i Kalifornien och det gjorde varken mig eller min trogna följeslagare, ångesten en tjänst. Det första som hände var att en okänd man på vägen till vandrarhemmet tog tag i min arm och kallade mig för sin ”babe” ytterst obehagligt för den som redan lider av separations ångest från sin mamma och som redan på planet gått från eufori till ett gäng extensiella kriser och nervositet för att behöva göra sina behov på en trång flygplanstoalett när en arg passagerare närsomhelst kan helt oprovocerat rycka upp dörren för att nöden faller på och eftersom att jag hellre skulle hoppa fallskärm ut igenom fönstret istället för att ens komma på tanken att deala med en konflikt med en främmande människa skulle jag nog ursäkta mig och försöka på ett diskret, svenskt vänligt sätt spola ner mig själv i den alldeles för trånga klosetten.

Jag såg sevärdheter så som den berömda goldengate bron (som just nu råkar vara min skärmsläckare) och åt på en riktig amerikansk diner innan vi var framme vid skolan och det var riktigt awesome. För att vara ärlig så är det något med långa bilturer som jag faktiskt tycker på något konstigt sätt är mysigt. Precis som när trottoarer ger ifrån sig en doft av duggregn i sommarvärmen. Då känner man att sin gamla vän nostalgin ruskar om en. I USA var jag på zoo, träffade ett medium och såg en bläckfisk. Jag paddlade också kanot och kände mig fri och orädd… flummigt, jag vet. Men varje kväll innan jag blundade så kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var för ett år sedan. När jag mådde som sämst. Då, jag drömde om att sätta mig i en bil och bara åka någonstans – destination okänd (för att prata klarspråk) Mina dagar var då på något sätt färglösa och meningslösa. Nu är mina dagar färgglada och om jag skulle sätta mig i en bil så skulle jag veta exakt var jag skulle vilja att den körde mig och jag skulle definitivt komma tillbaka. Jag är glad och tacksam för allt jag får uppleva, för att jag tar mig upp och för att jag ibland lever ett liv utan riktning för om allt skulle vara planerat så skulle jag utan tvekan ramla ihop och gnälla på att ingenting hände – ingenting är det värsta jag vet. När man som svensk kronisk småstadsbo också får uppleva en riktig valvaka så känns det som man har upplevt något riktigt unikt. Att även få träffa den ena inspirerande personen efter den andra gjorde mig gott och om jag får chans att göra en resa som denna igen så skulle jag inte tveka.

Nicole, den hemkära super turisten

Senaste inläggen.
Microwave 18 Dec
<3 10 Sep
Reko 19 Jun
I’m alive! 17 Jun