Blogg
Nicole Blomgren
De vackraste rosorna har taggar

Born to tell stories

I många omgångar mitt liv har jag funderat på vad jag bli vissa drömmar har hållit i sig, andra inte. Jag har velat starta ett café, jobba på McDonalds, bli veterinär och velat rädda världen flera gånger om  men det var igår som jag insåg vad det var som var mest attraktivt för mig – berätta historier. Folk som har följt mig både på bloggen och privat vet nog vid det här laget att jag har en förkärlek för många saker där bland ugglor och popcorn men även YouTube när jag satt på divansoffan och slö kollade på YouTube (som jag gör varje helg, obviously) så gick det upp för mig vad jag älskar att göra. Pj Ligouri eller KickthePJ är en av mina absolut största inspirationer inte bara för att han råkar vara en (i mina ögon) väldigt attraktiv lång italienare med en brittisk accent och smaragd gröna ögon utan för att han är en kreativ galen själ med många idéer som kör sitt eget race. Han sa i en av sin videor att han är född till att berätta historier, både andras och sina egna det var därför han började intressera sig för film och konst. För mig är det exakt samma sak. Ända sen jag var liten så har jag fantiserat och grejat. Jag brukade berätta för alla vitt och brett om min låtsas pojkvän Logan. Var vi brukade resa och hur snäll han var mot mig som gillade samma Disney filmer som mig. Mina bröder brukar påminna mig om honom och det fyller mig med all världens cringe. Thanks a lot. Att skapa karaktärer och att skriva har jag alltid älskat. När jag gick i 9an så skrev jag en berättelse som sedan skulle bli en bok och skapade en rebellisk tjej karaktär som var allt som inte jag var. Istället för att intressera mig för film och sätta mig framför en kamera på nätet som PJ gjorde så började jag skriva, vilket ledde till att jag kunde börja blogga för EP. PJs YouTubande ledde till att han fick 10000-tals följare och skapade och regisserade serien Oscars Hotel för min del så vet jag inte var mitt mitt skrivande kommer att ta mig. Hur än jag kommer leva, vad än jag kommer syssla med i framtiden vare sig det är entertainment eller ett socialt arbete och vem jag än kommer att leva med så vet jag en sak – I was born to tell stories.

Jag brukar säga att det var därför jag intresserade mig för journalistik dels för den sociala biten för alla intressanta människor man stöter på som har så många historier att berätta om olika saker som ger arbetet ett känslomässigt djupt men också för att ge folk som kanske inte annars har någon som lyssnar en definitiv röst och en chans att synas och höras, sprida olika budskap och föra vidare en historia eller en viktig sensmoral, till och med kanske en uppmaning men också för att jag som person skulle kunna växa och kunna säga det jag har på hjärtat, dela erfarenheter och kanske få någon att le. Ett drömyrke för mig som vill skriva och uttrycka mig sen är det klart att ren journalistik har sina mallar och att man inte kan slänga ur sig vad som helst i en tidning men det är en annan femma – så länge fingrarna får gå över tangentbordet nonstop så är jag nöjd.  Det här med att skapa karaktärer är också ett sätt att berätta andras historier fast på ett mer subtilt finputsat sätt, ett mer anonymt sätt. Något som kanske låter lite konstigt är att jag samlar på personligheter eller typ personlighetsdrag med det menar jag att om jag möter någon som jag finner intressant och har till exempel att drag att de är till exempel snarstuckna eller skrattar mycket eller har något utseendemässigt drag så kan jag komma att använda det när jag skriver en novell vid ett senare tillfälle fast jag överdriver det till tusen på så sätt är allt säkert hos mig, alla människor och alla historier. Personligheter som är olika mig själv är min favorit att skriva om. Det är en utmaning men det är inte bara riktiga människor och riktiga historier jag kan ta utav. Psykologinörden i mig som slaviskt följer psykologipodden och läser psykologi i kvadrat – 100 begrepp du borde känna till innan jag ska sova och som älskar självhjälp i alla former kan även ta till den typen av information för att få till något så bra som möjligt – när jag skrev om dyslexi till en berättelse så ringde jag och talade med en mycket trevlig kvinna på Sveriges Dyslexiförening och jag har även besökt katolska kyrkan i detta ändamål. Hursomhelst så blir jag alltid lika förvånad över hur mycket sanning och djup det finns i fiction i Harry Potter så använde JK Rowling sig av sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa för att skapa dementorerna, livlösa mörka karaktärer som suger livet ur sina offer till följd av en depression. När många läser det jag har skrivit så säger jag alltid till dem: ”Keep in mind att alla känslor är äkta. Jag har med all säkerhet känt just såhär bara att det är överdrivet eller annorlunda.” Små sanningar finns nog alltid i böcker på ett eller annat sätt när det gäller känslor även om det inte är baserat på författarens egna upplevelser eller inte är vetenskapligt baserat.

”I’m story teller who travels the universe looking for inspiration” – Pj Ligouri.

Nic

 

 

 

Hur man är alla till lags

Jag har tänkt mycket på hur jag beter mig, vad jag säger och vad jag gör under de senaste veckorna. Analyserat, vridit och vänt på mig själv. Fått lite ångest för att sedan blivit glad igen. Gråtit en del och rivit ner mina ideal på hur jag ska vara – för ingen är alla till lags.

Jag minns en gång hur jag satt i min mammas knä och grät. Hon tittade bekrymrat på mig och strök bort tårarna från sin förtvivlade nästan tonårsdotters rosiga kinder. Jag grät för att jag märktes, jag grät för att var jag än var så märkte folk mig och jag hatade det. Jag ville vara tyst, jag ville vara lugn. Jag vill vara inbunden och svår. Grå som en sten, obetydlig som ett avdankat McDonalds kvitto mot trottoaren där ingen gick. Jag ville vara i ljuset men samtidigt så ville jag bort från det. Alla strålkastare skulle riktas mot mig, men ingen fick kolla inte ens jag själv. Jag hade fått höra många gånger att jag var för högljudd, för skrattig, för pratig och för vass. Jag var trött på det. Min stora mun hade fått mig i trubbel för många gånger. Jag hade antagligen skrattat på fel ställen, åt fel folk vid fel tidpunkt. Mitt skrattande har samma funktion som en strömkälla – antingen på eller av. Ser jag något konstigt, som inte ens är det minsta lilla roligt så skrattar jag. Det har jag alltid gjort. Nu när jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag att det var dumt tänkt för när allas hatkärlek, Mr. Pubertet entrade mitt liv mot min vilja och gjorde mig mer introvert så hatade jag det precis lika mycket som jag hatade att vara åt andra hållet. Olika omständigheter i mitt liv formade mig att inte lita på någon, vara på min vakt och ge mig tunghäfta när jag ville bli vän med någon. Jag gick ganska snabbt från att vara självsäker till att känna mig som grå aska, ett minus noll minus ett igen. För när allt kom omrking så öppnade jag mina sinnen och blev medveten om allt. Om ovidkommande saker så som min vikt, mitt sätt att skratta på och hur min haka blev dubbel på vissa bilder. Jag hade gått från den tiden då man var rädd för att knäppa cykelhjälmen i dubbelhakan som orsakade extrem smärta till att försöka skyla min haka igenom fula poser. Världen kändes som den smälte bort varje gång jag sa fel saker, svarade konstigt i telefonen eller sa ett opassande skämt och möttes av dömmande blickar istället för skratt. Nya människor var läskiga och att exponera sig själv för någon annan än sina två vänner var ett big no.

Min poäng är att man aldrig kan vara alla till lags. Oavsett hur man än ser ut, vad man tjänar, var man kommer ifrån eller vem man känner. För man kommer ständigt att dömmas av asshats. Det är lättare att se misslyckanden än framgång och ris istället för ros. Man ska ha en bekantskapskrets som älskar skiten ur än oavsett om man som jag är en full-time internet hobo.

Stay hella classy folks

Nic

Microwave

Tjolahopp!

De senaste veckorna har varit helt loco banana crazy för mig och nu för tiden ger Stockholm mig svettiga handflator (jag blir as nervös) av att åka dit. Kanske för att jag är en självutnämnd ”small trown girl” och köerna och stimmet av stressiga människor gör mig nervös för att jag är en sengångare och hindrar dom från att komma fram i tid eller för att anledningarna till jag har varit där är ganska sick.

Den 6e december åkte jag till Stockholm med min bästa vän för att se på ”The Amazing Tour Is Not On Fire” som är en scenshow som mina två favorit youtubare, Dan Howell och Phil Lester (danisnotonfire och amazingphil) reser runt med för att underhålla sina trogna och galna (jag) följare. Låt oss säga såhär, jag bara älskade det! Men det är så klart att jag tänker att jag också skulle kunna sälja ut Cirkus med min egen show, eller vad säger ni? 😉 Skämt åsido. Det finns någon ingen som kan få mig att skratta så mycket som dessa helt galna brittiska snubbar med likadana luggar och svarta stuprörsjeans. Nu tänker ni nog: ”Men Nic, fick du träffa dom, du som är så cool?” Okej… nej, ni tänkte inte så. Jag vet men nej, jag fick inte träffa Dan och Phil. Buhu, vip biljetterna var slut och även om jag mejlade deras agent så var det ett no go. Men jag fick mig ett gott skratt! 😀

I fredags var jag i Stockholm igen för….. TOP SECRET! Jag lovar att berätta om det mer om det blir aktuellt. Kul va?

LOVE, LOVE, LOVE

– Nicole

Psst… just nu gör Dan och Phil en julkalender på sin spelkanal och den hittar ni hääär :))

 

Guess who’s back :)

Hej alla underbara!

Nu är jag tillbaka och är 100 % redo att börja dela med mig av allt som är Nicole (dvs konstigt och lite omoget men glatt och nyfiket)

Förra torsdagen så kom jag hem från mitt livs största resa. I tio dagar så var jag ”Nicole, the swedish exchange student” och bodde hos en värdfamilj som inte var helt olik från min egen, om vi bortser från att dom var amerikanska vegitarianer och att min pappa är en svensk man med ett irländskt hjärta som älskar att grilla. För honom är begreppet ”vegetarianism” ungefär lika osannolikt och dumt som om att jag skulle vara tyst i en hel dag – det fungerar liksom inte. Jag trivdes bra i min roll som utbytesstudent. Jag kände mig ganska exotisk och mystisk. Men jag är nästan helt säker på att det mystiska försvann redan när jag satte min fot på flygplatsen i Oakland och började söka med blicken efter välbekanta ansikten, ansikten som jag redan visste inte skulle finnas där typ som Beyoncé. Mina 5 minuter av kändispaning konverterades till någon slags skräckblandad förtjusning när jag steg på en tunnelbana som körde av sig själv till vår destination. Mina vänner (ni vet vilka ni är) som satt bredvid mig och fick höra på mitt endlösa babbel om att jag ville träffa en rik man och bli behandlad som en queen genom hela resan – I ain’t sorry. Ni visste vad ni skrev på när vi vart vänner 😉 Under två dagar bodde vi i San Francisco i kvarteret Tenderloin som är ett av det tuffaste i Kalifornien och det gjorde varken mig eller min trogna följeslagare, ångesten en tjänst. Det första som hände var att en okänd man på vägen till vandrarhemmet tog tag i min arm och kallade mig för sin ”babe” ytterst obehagligt för den som redan lider av separations ångest från sin mamma och som redan på planet gått från eufori till ett gäng extensiella kriser och nervositet för att behöva göra sina behov på en trång flygplanstoalett när en arg passagerare närsomhelst kan helt oprovocerat rycka upp dörren för att nöden faller på och eftersom att jag hellre skulle hoppa fallskärm ut igenom fönstret istället för att ens komma på tanken att deala med en konflikt med en främmande människa skulle jag nog ursäkta mig och försöka på ett diskret, svenskt vänligt sätt spola ner mig själv i den alldeles för trånga klosetten.

Jag såg sevärdheter så som den berömda goldengate bron (som just nu råkar vara min skärmsläckare) och åt på en riktig amerikansk diner innan vi var framme vid skolan och det var riktigt awesome. För att vara ärlig så är det något med långa bilturer som jag faktiskt tycker på något konstigt sätt är mysigt. Precis som när trottoarer ger ifrån sig en doft av duggregn i sommarvärmen. Då känner man att sin gamla vän nostalgin ruskar om en. I USA var jag på zoo, träffade ett medium och såg en bläckfisk. Jag paddlade också kanot och kände mig fri och orädd… flummigt, jag vet. Men varje kväll innan jag blundade så kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var för ett år sedan. När jag mådde som sämst. Då, jag drömde om att sätta mig i en bil och bara åka någonstans – destination okänd (för att prata klarspråk) Mina dagar var då på något sätt färglösa och meningslösa. Nu är mina dagar färgglada och om jag skulle sätta mig i en bil så skulle jag veta exakt var jag skulle vilja att den körde mig och jag skulle definitivt komma tillbaka. Jag är glad och tacksam för allt jag får uppleva, för att jag tar mig upp och för att jag ibland lever ett liv utan riktning för om allt skulle vara planerat så skulle jag utan tvekan ramla ihop och gnälla på att ingenting hände – ingenting är det värsta jag vet. När man som svensk kronisk småstadsbo också får uppleva en riktig valvaka så känns det som man har upplevt något riktigt unikt. Att även få träffa den ena inspirerande personen efter den andra gjorde mig gott och om jag får chans att göra en resa som denna igen så skulle jag inte tveka.

Nicole, den hemkära super turisten

<3

Hola!

Till och börja med så vill jag be om ursäkt för inaktiviteten här på bloggen. Mycket har hänt på kort tid och jag har fått gå igenom en del omställningar. Jag har nämligen flyttat till en folkhögskola! 🙂 Saay what? Jag mår väldigt bra och känner mig tillfreds med det mesta och så har jag inte känt på väldigt länge. Människorna på en (iallafall den jag går på) folkhögskola är öppnare och varmare och den klassiska ”klick mentaliteten” existerar helt enkelt inte. Att få vara någonstans där jag kan vända blad, där folk tar mig som den jag är betyder otroligt mycket för mig och för varje dag som går så växer jag minst en centimeter mentalt. Det enda som jag tragglar med är att bo hemifrån eftersom att jag är så hemmakär men det gör mina helger till något väldigt mysigt och kärleksfullt när dom väl kommer. Jag känner mig absolut inte lika rastlös längre vilket också är ett plus – nu kan jag äntligen andas. På riktigt och inte för någon annans skull.

Jag lär mig så otroligt mycket av alla människor jag möter för ingen är den andra lik och alla har sin unika historia med sig vilket gör just folkhögskolan till något mysigt och alldeles extra eftersom att jag är en sucker för mångfald 🙂 Ibland när jag inte har något att göra och sitter på mitt rum så börjar jag att fundera. Det är som att mitt liv snabbt visas upp framför mina ögon i olika tappningar för att få mig att förstå hur allt hänger ihop och varför jag har agerat olika, olika gånger och umgåtts med olika människor, tagit åt mig av olika saker och skrattat åt andra. Hela tiden har jag dragit den slutsaten att det måste ha varit något fel på mig, att jag är så knäpp och inte förstår. Att det är mig det är fel på tills då jag förstod att jag bara var människa. En människa felar, en människa, sårar och en människa förlåter. Alla gör det minst en gång. Tackvare folkhögskolan så kan jag vara mig själv så som jag vill. Alldeles för pratglad, skruvad och med jättekonstig humor – det är okej. Det har väl alltid varit okej men aldrig så självklart som nu. Min lärare sa till mig under en bildlektion: ”Nicole, nu skiter vi i idioterna. Du är inte kvar där.” Nej, du har rätt. Det är jag inte. Jag har gått vidare. <3

Blast from the past.

Att vända blad är inte enkelt. Jag har haft problem med det. Jag kan faktiskt erkänna att det blir någon slags konstig rubbning i mitt system om saker inte alltid är som de har varit.

Ett exempel på detta var när jag i veckan tog en promenad ner till mitt gamla hus och blev smått frustrerad av alla förändringar som hade skett från det att jag lämnade det för ca 6 år sen till att jag kom tillbaka. Jag var hyperaktiv och glad men samtidigt så kände jag en sorg. Jag är ju skyldig mitt yngre allt det där jag svor till mig själv – en kompensation för alla de gånger jag har känt mig så ensam och utanför och inget hade direkt slagit in. Men hade jag mött mitt yngre jag ”Lil ’Nic” som jag kallar henne så hade hon blivit över exalterad över att ha en blogg som fler än hon själv läser där hon inte behövde hitta på historier utan folk vill ändå bara veta hur det går ändå och att ha blivit intervjuad och fotad av Expressen… OMFG! Hon hade börjat dela ut ännu mer oläsliga autografer till höger och vänster. Det var samtidigt en lättnad att se hur det faktiskt inte var så bra som jag trodde och snart flyttar jag igen!! Till en skola…. Say what?! Det gäller att vända bladet utan att tänka så mycket, bara sätta ett slut rakt av och fixa fram en ny vit helsida och börja skapa sin framtid. Jag gillar det där ordspråket som säger att det förflutna en gång var vår framtid. För mig betyder det att man kan skapa sig en bättre framtid med rätt verktyg. Ett av mina verktyg är att inte hålla tillbaka. Den glada spralliga Nicole måste ut igen och det måste hon ASAP. Livet är för kort för att sitta och ångra saker. Min framtid börjar nu minnena finns alltid kvar. De förändras aldrig men de som man trodde skulle komma till sitt bröllop och bära vackra klänningar och kostymer och allt annat klyschigt är inte ens vänner länge. De gick andra vägar och om man håller fast saker för länge så kommer det att göra ont. Greppet kommer att lämna röda märken i dina hand. Att vinka hej då är smärtsamt men alla hej och hej då som man får uppleva i sitt liv är en läxa i längden. Det kommer alltid nya människor in i ditt liv som har något med sig. Vissa saker kommer jag vara fortfarande tacksam över även när jag 82 och andra saker kommer jag störa mig på och tycka är fruktansvärda i mitt liv. Tack till de som har varit en del i mitt liv. Ni som har fått mig att skratta. Ni som har fått mig att gråta. Ni som har fått mig att älska, ni som har fått mig att hata. Ni som har fått mig att ogilla mig själv, ni som har fått mig att älska mig själv. Oavsett om vi tycker om varandra eller inte så vill jag tacka. Tack för att utan er hade jag aldrig varit den Nicole jag är nu.

Do what makes you happy

Nicole

 

Reko

Jag studerar mig själv i provhytten. Tar ett djupt andetag. De starka lamporna framhäver alla mina skavanker och allt jag tänker på är hur självförtroendet sakta rinner av mig. Jag går ut till mamma och säger att jag hellre vill ha en baddräkt istället för en bikini. För sånt ska ju inte stora tjejer ha, stora tjejer som mig.

Det debatteras mycket om kroppshets i sociala medier och jag har själv tagit upp det i ett tidigare inlägg, konsten att älska sig själv. Det var på Intersport som jag i lågstadie åldern ansåg mig vara för stor för en bikini, att jag vägde för mycket. Just i det där ögonblicket där man bara inser… det ska ingen behöva få uppleva.

När jag blev äldre så började jag hata att bada för jag ville inte visa min kropp, jag döljde den med herr t-shirtar och skjorts och så fort någon sa att vi skulle åka till stranden så blev jag livrädd. Vadå? Vadå stranden? Tjejer som mig, kan ju inte vistas på stranden för då kommer ju alla andra att höja på ögonbrynen. Jag har många gånger försökt att gå ner snabbt och för mycket  i vikt och jag minns att jag grät till min dåvarande lärare och sa att jag måste smal så att alla ska tycka om mig. Men idag tänker jag betydligt annorlunda. Min kroppsform är inte måttstocken för skönhet. Att få den perfekta ktoppen skulle för mig innebära en massa saker som jag inte vill lägga ner tid på men det  innebär inte att jag struntar i att gå promenader eller bara lägger ner. Det innebär att jag prioriterar vad som är viktigt för mig i mitt liv och det som är viktigt för mig är att älska mig själv tillräckligt mycket för att kunna göra det jag vill utan att tänka om hur många gånger som helst. Jag kommer att fortsätta vara fysiskt aktiv för min skull och inte för någon annans skull. För alla de gånger jag har känt att jag inte har räckt till så kommer jag nu att jobba på att dubbelt så många gånger känna att jag duger. Att jag är helt normalt onormal utan några ideal stickandes i ryggen på mig som säger åt mig att jag beter mig fel eller inte ser ut som jag borde göra. Jag ser ut precis som jag borde göra. Jag är skapt såhär om min kropp ändrar på sig så är det okej och om den inte gör det så är det också helt okej. Jag kommer att fortsätta leva ändå, leva för mig själv och det jag tror på. Låt mig.

 

Peace

Nicole

I’m alive!

Hej!

Jag har inte bloggat på jätte länge och nu kände jag att det faktiskt var dags. I onsdags var Expressen här och gjorde en intervju med mig. I tisdags vart jag plåtad i en studio för Expressen så nu känner jag mig helt färdig. Skolan är också äntligen slut!! I höst kommer jag att gå i skolan någon annanstans och ingen kan vara mer lycklig för det än jag. Våren har varit otroligt kämpig både fysiskt och emotionellt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade fått ta mig några smällar oförtjänta som förtjänta. Men jag reser mig igen som alltid. Var det där en Thorsten Flinck referens? Ja, det var det.

Psst… I’ve got something in mind. Så… stay tuned

Nicole

 

du

 

1000 klick!!! Hur sjukt!!!

Yo, yo! Förra veckan fick jag reda på någonting helt surrealistiskt. Min blogg har alltså haft 1000 klick sen den startade och för det är jag otroligt tacksam. Oavsett om du hatar det jag skriver, tycker att det är dumt eller helt skruvat så vill jag ändå tacka för att du klickade in dig på bloggen. Men Nicole du är ju faktiskt inte en känd bloggare?! Kan du lägga ner eller?! Nej, det är sant! Jag är ingen känd, stor promotad bloggare. Jag är en halvnördig tjej som älskar popcorn, YouTube och humor som inte går ihop. Men det bästa av allt är ni som läser stärker mig och får mig att förstå vem som helst kan föra fram ett budskap. Alla fina reaktioner jag har fått är obetalbara. Tack så mycket för att jag får den chansen att visa att det är helt okej att vara helt okej onormalt – att vara CP. Ni förtjänar alla popcorn som finns och kaninungar. Jag började blogga för att jag var arg. Arg på att folk som inte förstod fick sin röst hörd. Arg på att det inte fanns någon att relatera till. Var jag än tittade så var alla rörliga, hoppande och springandes. Visst, jag kunde göra dom där sakerna men inte utan att någon höjde på ögonbrynen. Jag har nog haft alla reaktioner som går att få. Folk som blir häpna, skrattar, himlar med ögonen men det värsta är när folk tycker synd om mig. Det är inte synd om mig. Det har det aldrig varit, inte det minsta. Jag har kämpat även om jag har känt mig förminskad och målet med den här bloggen är att få andra att våga säga nej till saker som inte känns rätt och att kämpa. När jag var liten var det sagt att jag aldrig skulle ha kunnat gå. Shame on you, doctor. Jag kan gå. Det tar längre tid men jag kan. Jag KAN! Jag är inte dum i huvudet, jag är inte lat. Jag är jag och tack för att jag har fått bevisa det och få ha delat med mig bara början på min resa.

Nu köööör vi!

Nicole

Svammel, lite längtan och en halv vuxen uppmaning.

Hej allesammans! Jag har varit fruktansvärt dålig på att bete mig som en riktig bloggare och uppdatera men sanningen är att jag både varit sjuk och mått dåligt men nu lovar jag (som vanligt, haha!) att jag ska ta mig i kragen. Nu är det snart skolavslutning!! För mig känns det ganska surrealistiskt men det är ändå ett kvitto på att alla mornar där jag har gått till skolan fast min ångest har varit min trogne följeslagare faktiskt har gett mig någonting – frihet och nya valmöjligheter.

För många är det säkert kaos just nu. Vad ska vi göra? Och till er säger jag bara: ”Take it, easy sidney!” Det kommer. Du kommer att vara exakt där som du är menad att vara om du kämpar. Till hösten så kommer jag inte att vistas så mycket i Enköping längre. Jag kommer att hoppa på ett nytt äventyr och självklart så kommer jag att berätta för er vad det handlar om… men inte nu och många i min närhet vet redan vad det handlar om. Och nej, jag är inte förakten till Mcflys nya turné fast att jag skulle vilja. Hej, Dougie. Jag är singel 😉 Moving on! Till alla er därute som berättar för er vad ni ska göra när ni blir stora. Nej! Ni får göra precis vad ni vill! Så länge ingen kommer till skada och ni mår bra. Om jag skulle få en krona för alla gånger jag har fått höra att det jag vill göra är helt idiotiskt så hade jag kunnat köpa vad som helst vid det här laget. Drömmar kostar ingenting så dröm på!! Säger någon åt er att vakna upp så visualisera hur dom tvättar din bil om 20 år. Drömmar är faktiskt bara verkligheten som väntar på att hända och om ni tvivlar tänk på hur jag fyller 19 0ch fortfarande älskar Dr. Mugg och jag bloggar faktiskt på en tidning 😉

STAYYYY CLAASSY

Nicole

Senaste inläggen.
Microwave 18 Dec
<3 10 Sep
Reko 19 Jun
I’m alive! 17 Jun