Blogg
Lust

Utflykt bland kullarna i Champagne

Det har blivit en hel del arbetat här i Frankrike faktiskt. Speciellt maken är väldigt duktig och jobbar nästan mer än hemma. Men det är ju också en av förutsättningarna för att vi ska kunna vara här. För några år sedan, innan det fanns mobiltelefoner och wifi, hade det inte gått lika enkelt att jobba på distans. Jag kommer ihåg hur man förr i tiden jagade runt efter telefonkiosker för att kunna ringa hem. Och så gällde det ju att kunna ha en påse med lämpliga växelpengar också. Här i Frankrike finns det faktiskt telefonkiosker kvar fortfarande här och där. Men jag har aldrig sett någon ringa i dem. Kanske är de till för att Stålmannen ska kunna byta om ifall han kommer förbi.

Men idag tog vi oss lite ledigt och gjorde en tur runt Épernay och besökte några champagnehus. Det finns några att välja på. Det lär finnas över 15.000 odlare i Champagne!

För att framställa denna ädla dryck krävs hårt arbete hela året. Idag var många ute och beskar vinrankor. Det finns en och annan vinranka här… De större champagnehusen har maskiner som hackar sönder kvistarna så att de blir till gödning för vinrankorna, men de allra flesta är småbönder och jobbar för hand. Oftast eldar man upp de kvistar som klipps av på direkten. Man såg röken från de små eldningstunnor som odlarna skjuter framför sig som en slags skottkärror överallt längs sluttningarna.

Det är verkligen otroligt vackert här! Ett böljande landskap med druvodlingar så långt man kan se och så Marne-floden som rinner nere i dalen.

Många av champagnehusen är stängda för besök nu i februari, bland annat eftersom det är sportlov. Dessutom är det ju inte precis turistsäsong. Men vi hann med några trevliga besök och köpte ett par flaskor gott bubbel som följa med hem.

Sedan blev det ett besök i mataffären. Det finns mycket gott att välja på här, men eftersom jag inte kan franska, är det lite av en utmaning att få tag i vad jag har tänkt. Men, smart som jag är, har jag kommit på att man kan Google-översätta viktiga ingredienser så att jag i alla fall vet vad jag letar efter. Hur skulle jag annars kunnat förstå att vetemjöl heter ”Farine de blé”?

 

Gula Änkans lustslott

Gula änkans lustslott

 

 

 

Sömnig söndag

Idag är det söndag. En dag för vila och återhämtning här i Frankrike. Det är en hel del folk som är ute och promenerar på gatorna. Annars är det lugnt och de flesta affärer är stängda. Till och med stormarknaderna som Carrefour och E. Leclerc har stängt på söndagar. Men om tur är har vårt lilla bageri på hörnet öppet ett par timmar på förmiddagen så att man kan få sitt färska frukostbröd. Det är märkligt hur fort vi har vant oss vid att få färska frasiga baguetter till frukost. Men imorgon får vi klara oss ändå, för på måndagar är bageriet stängt. Måndagar är också en sådan där dag då många butiker har stängt här i Frankrike.

Jag funderar en smula på öppettider. Det har varit ganska mycket debatt och funderingar omkring öppettider i Enköping. Ska man ha öppet på söndagar eller inte? Som liten butik är det svårt att ha öppet jämt. Då måste man välja att ha öppet när ens kunder vill handla, och det kan vara lite olika beroende på vad man säljer för typ av varor. För min lilla ostbutiks del är det inte söndagar.

Men igår var det lördag och full fart på kommersen här i Épernay. På vår fina marknad här utanför var det full rulle. Marknaden har öppet från morgonen och fram till 14. Men då är också det mesta slutsålt. Épernay-borna kommer verkligen och handlar på sin marknad. Och det kan man förstå; så fantastiskt fint kött, fisk, frukt och grönsaker det finns att välja på här.

En sak som slår mig är att här använder man verkligen hela djuret som slaktats. Bredvid biff, och färs ligger också all den goda inälvsmaten; lever, hjärta, njure och mage. Till och med riktigt fin kalvbräss hittar jag i ett stånd. Men den får vara idag, för ikväll blir det restaurangbesök. Men ett par stora, fina kronärtskockor kan jag inte motstå. De blir perfekta till söndagsmiddagen.

Så återstår att betala. Jag känner att jag verkligen borde försöka lära mig räkneorden. Det är lite opraktiskt att alltid lämna fram en sedel och få växel tillbaka. Hmm. Ska jobba vidare på det.

 

Dagens franskalektion:
25 = vingt-cinq
50 = cinquante
75 = soixante-dix
99 = quatre-vingt-dix-neuf
100 = cent

 

 

Salladsbord

Saluhall på dörrtröskeln

Hade inte tänkt blogga idag. Hade tänkt vänta ett par dagar. Vill ju inte trötta ut er.

Men jag måste berätta att idag när jag kom ut från huset där vi bor, på väg att köpa frukostbrödet, upptäckte jag att saluhallen alldeles utanför var öppen. Kunde inte låta bli att titta in. Det var inte helt fullsatt. Den stora marknaden är tydligen på lördagar. Men en hel del välfyllda stånd fanns det. Grönsaker, honung, kött, ost och inte minst fisk och skaldjur frestade, så naturligtvis måste jag handla till kvällens middag.

Först grönsakerna; några vita fina champinjoner och en näve mache-sallad från Loiredalen. Alldeles fräsch och krispig. Eftersom jag inta hade någon aning om vad madamen sa att det kostade, räckte jag fram en 20-euro-sedel. För att hitta växel på den, blev hon tvungen att gå till inte mindre än tre olika kassalådor. När jag sedan tittade på kvittot insåg jag att det hade kostat lite drygt en euro. Förlåt! Jag ska försöka lära mig räkneorden, men det är inte lätt. Framför allt inte om de uttalas på franska.

Och så till fiskdisken. Så otroligt fräsch och välfylld. Den var som tur var mycket pedagogiskt upplagd; hela fiskar med delar och filéer av samma sort bredvid. I mitten står en man och filear och rensar med stor skicklighet. Inspirerande! Jag väljer ett gäng fina pilgrimsmusslor som kommer att bli perfekta vinkokta tillsammans med champinjonerna och en skvätt grädde. Lycka!

 

Dagens franskalektion:

Pain Riche = Baguette
Pilgrimsmussla = Coquille Saint-Jacques

 

Fiskdisk

På plats

Nu är vi på plats i vår lilla lägenhet i Épernay. Vi har hyrt den via Airbnb, något som vi inte har provat tidigare. Men så här långt har det fungerat utmärkt.

På överenskommen tid stod Mme Grannfru utanför och tog emot oss men nycklar och instruktioner. Det lilla problemet var att hon enbart talade franska och att vi nästan inte talar franska alls. Men med lite vilja och gestikulerande gick det bra ändå. Tror vi.

Vi gick igenom alla praktiska saker i lägenheten. Det välutrustade köket och den avancerade tvättmaskinen (återstår att se om vi klarar av att använda den). Och så tyckte vi oss förstå att det var något problem med duschen, så den fick inte användas idag, men väl imorgon. Varför förstod vi inte. Kommer den att laga sig själv imorgon eller kommer det att dyka upp en rörmokare då? Men som tur är denna lilla lägenhet utrustad med ett extra duschrum (!) så vi behöver inte gå smutsiga i väntan på lösningen av mysteriet.

När vi burit upp allt vårt bagage var det dags att åka och handla. Mat är inga större problem. Även om det finns mycket som inte är som hemma, kan man ändå lista ut ungefär vad det är, i alla fall tillräckligt bra. Men vad heter t ex ”diskmedel”. Vill heller diska i det än i tvättmedel även om flaskorna ser likadana ut…

Så småningom tyckte vi i alla fall att vi fått tag i det nödvändigaste och kunde vända hemåt för att lasta in våra inköp i skåp och lådor. Sedan ut på stan för ett glas champagne, för det är vi värda!

Dagens franskalektion:
Diskmedel = Vaisselle
Tvättmedel = Lessive

 

Frukostbaguette

 

På väg

Just incheckade på hotell i Aachen. Sista stoppet på vägen ner till Épernay. Vi har tagit det lite extra lugnt, annars brukar vi köra på två dagar. Men det kändes bra att ta det lite lugnare den här gången. Vi har ju ingen brådska. Och kan njuta lite extra av resan och en deckare på talbok i bilstereon.

Vädret kan väl inte precis kallas vårlikt. Ganska grått och en och annan regnskur sköljer över oss. Men det är grönt på fälten och ljust fast klockan är över fem.

Tyvärr verkar de genuina (nåja) vägkrogarna längs Autobahn ha försvunnit. Där man förr kunde stanna och få en frasig wienerschnitzel, finns numera bara olika hamburgerkedjor. Till och med kaffeserveringarna drivs i hamburgerkedjornas regi, och att få en kopp vanligt te är helt omöjligt. Nej, enorma sockerbomber både i koppar och på fat är det som bjuds. Skulle ha varit gott med en kopp Earl Grey och en bulle annars.

Men imorgon kör vi över gränsen till Frankrike, och då blir det förhoppningsvis andra bullar!

 

2016-01-31 15.24.59

Packat och klart!

Ja men då så! Efter många förberedelser börjar jag äntligen bli klar. En sista koll och det sista packas ner i resväskorna. För nu är det äntligen dags.

Vi gillar Frankrike. En av våra favoritplatser där är Champagne, eller närmare bestämt Epernay där vi varit så många gånger på semester. Men hur skulle det vara att leva där? Och eftersom drömmar är till att förverkligas, är vi nu på väg!

Ja, vi ska ju inte flyttat dit förstås, det finns alldeles för mycket som håller oss kvar i Enköping. Men vi har hyrt en lägenhet i Epernay för en månad. Butiken är i goda händer och kommer att ha öppet nästan som vanligt (förutom stängt på måndagar), så den behöver jag inte oroa mig för. Jag kan koppla av och verkligen njuta av att utforska en ny stad, laga mat av nya råvaror, kanske prova någon spännande champagne. Och så ska jag äntligen få tid att skriva. Det ska förhoppningsvis bli ett par nya krönikor och så en hel del bloggar förstås.

Nu kör vi!

Packar

 

Framtiden knackar på

Jag har jobbat bredvid en grop i ganska många år nu. Innan dess låg där ett spökhus. Och före det fanns där ett mycket fint och välbesökt stadshotell. Det är klart att det skulle vara fantastiskt att få resa tillbaka i tiden och få vara med då. Sitta i restaurangen med en handelsresande i korta varor, en biff med lök på bordet och en öl. Och två vita och en brun. Eller vara med på en bal i den fantastiska salen en trappa upp. Orkestern spelar och min glänsande långklänning svänger när jag svävar ut på dansgolvet.

Ja, men jag har faktiskt varit där på riktigt. När vi var nyinflyttade här i Enköping var det några vänner som tog med oss på en pubrunda i stan. Tror att det fanns fyra stycken då; bakfickan till Astoria, Oliven, James Joyes och så den i källaren på stadshotellet. Ingen av dem är kvar idag. Det är förstås tråkigt, men en del av utvecklingen. Nya pubar har kommit istället och även om de är annorlunda, är de inte sämre tycker jag.

Om allt varit som det alltid varit, hade vi fortfarande bott i grottor och burit djurhudar. Om man får vara lite drastisk.

Det gamla stadshotellet revs 2010. Och sedan dess har vi alltså haft en grop här. Och sedan i somras en dansbana. Men nu äntligen är det alltså dags. Först ska det grävas ut ordentligt, och sedan kan man börja bygga. Jag tyckte nog från början, precis som många andra, att det skulle vara fint med ett likadant hus. Men så började jag fundera. Något stadshotell behöver vi nog inte. Det är inte alls lika mången handelsresande ute och far på vägarna som det var förr. Och även om många är ute och far även idag, är kommunikationerna så mycket bättre att man inte behöver övernatta lika ofta.

Nej, och nu tänker jag sticka ut hakan (som vanligt), bygg en skyskrapa! Inte för att PEAB behöver det, eller kommunens tjänstemän. Men jag tror att Enköping behöver det. Och nu pratar jag inte om någon ful betongkoloss. Nej, vacker ska den vara, för min del gärna med balkonger, ornament och rundade former. Och så en restaurang högst upp. Eller en SkyBar och en tak-park! Och så en saluhall längst ner naturligtvis. Ett hus som vi Enköpingsbor kan vara stolta över.

Det vill jag ha!

 

Stattsparken

Stattsparken

 

Julefrid

Så är julen över för den här gången. Många frågar om jag har haft en skön och avkopplande jul. Javisst har den varit skön. Men avkopplande? Neej.

Jobbar man i butik får man vara beredd på att hugga i alldeles extra i december. De flesta av oss som har små butiker i Enköpings Centrum har jobbat 32 dagar i sträck, och det gjorde förstås jag också. Men jag måste erkänna att jag älskade varje minut.

Det finns en alldeles speciell känsla av att ”vi gör det tillsammans” dessa juldagar. Vi betjänar kunder, skär ostar, plockar ihop ostbrickor, tar emot leveranser och slår in paket. Och över alltihopa hörs ett ljudligt frassel av cellofan. Alla kylar är fullproppade med ostar och på varenda hyllmillimeter trängs marmelader, kex, choklad, oliver och annat gott. Vi är också extra många i butiken och just den här julen var det flera återvändande praktikanter och sommarjobbare. Så underbart roligt att få jobba tillsammans igen!

Men nu är det inte utan att man känner sig lite sliten. Nu sitter jag med fötterna högt, något gott i glaset och njuter av vår julgran som jag nästan inte haft tid att titta på. Den är också lite trött, tycks det. Någon kula har ramlat av och ligger bland barren på golvet. Men den luktar fortfarande ljuvligt och ljusen tindrar. Imorgon har jag en helt ledig dag, den första sedan i november. Inte utan att det ska bli lite skönt.

Julkula

I datorns våld

Jag hade fått meddelandet lite nu och då när jag satt framför datorn. ”Vill du uppgradera till Windows10?”. Och varje gång svarade jag vänligt men bestämt genom att klicka på ”Nej Tack”-knappen. På senare tid hade frågan kommit något mer ofta, men varje gång svarade jag lika bestämt; Nej Tack.

Men så idag, mitt emellan alla leveranser av julvaror, råkade jag kasta en blick på datorn. Och vad får jag se? Jo, installationen av Windows 10 pågår för fullt! Den har satt igång av sig själv, helt utan godkännande av mig! Då och då visas små uppmuntrande tillrop på skärmen som t ex att ”Alla dina filer kommer att ligga kvar där du lämnade dem.” Men för övrigt var det mest snurrande klockor och en uppmaning att man inte fick röra något.

Så, efter närmare en timme, var installationen klar. Men ingenting var sig likt! Alla program var borta, eller i alla fall osynliga. Och om alla filerna skulle ligga kvar där jag lämnat dem som påståtts, så hade någon lagt något över dem, för datorns skrivbord var nästan helt tomt!

Saker som jag använder hela tiden, som t ex Internet, mail, Dropbox och Spotify var också helt försvunna, både från skrivbord och menyer. Istället hade jag fått andra käcka möjligheter som ”Väder”, ”Tvitter”, ”Film” och inte minst en massa spel. Inte riktigt vad jag ville ha. Och INTE NU I STRESSEN MED FÖRBEREDELSERNA INFÖR JULHANDELN!!!

Efter lite letande lyckades jag hitta Internet och få kontakt med Dropbox. Men Spotify var helt försvunnet liksom mailen. Enda sättet att få mailen att fungera igen verkade vara att installera ett helt nytt mailprogram. Men då krävdes alla mina lösenord och servernamn, något som jag verkligen inte har i huvudet. KRIS!

Som tur var kom min snälle och begåvade make till undsättning. Han hade läst någonstans att man kunde återställa datorn till föregående operativsystemsversion. Vid det här laget hade jag nästan gett upp, men han fick chansen, och se, snart var det gamla Windows tillbaka och allt var som vanligt igen. Tack och lov!

Och bra för blodtrycket.

 

Sista lediga dagen

Idag är min sista lediga dag på ett tag. Från och med imorgon är min butik öppen alla dagar till och med Julafton. Vad roligt det ska bli!

Det kanske låter lite konstigt att jag ser fram emot 32 arbetsdagar i följd. Men faktum är, att även om det tidvis är ganska arbetsamt och stressigt, är det en jätterolig tid. Extra många kunder i butiken och extra många arbetskamrater. Sista veckan är vi hela elva personer som jobbar i ostbutiken. Normalt är vi som mest tre och ganska ofta jobbar man ensam. Så det ska bli verkligen bli kul!

Dagen idag har jag ägnat åt lite tvätt och städning. Och så lite bokföring och administration, men det räknas inte som arbete, det brukar jag göra på lediga dagar.

Men så i kväll har jag haft förmånen att få lyssna på en föreställning av ”Kristina från Duvemåla” som framfördes av Irsta Kyrkokör med solister. Mamma hade ordnat biljetter åt oss, hon är nämligen en av sångarna i kören. Och vilken fantastisk föreställning det var! Man blir så oerhört imponerad av sångare och musiker, de flesta amatörer, som får ihop en sådan fin föreställning.

Den gripande historien känns också extra aktuell idag. För hundrafemtio år sedan var det vi svenskar som reste över havet för att finna ett nytt och bättre liv. Vi flydde från svält, nöd och förtryck, och några säkert bara för äventyret. Närmare en och en halv miljon svenskar lämnade sitt fosterland för att starta ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Man lämnade allt man hade, sina familjer och släkt som man kanske aldrig fick träffa igen. Men man fick också vara med att bygga upp det land som man kom till.

Och idag är det andra människor som söker sig hit till Sverige undan krig och av ungefär samma anledningar. Människor som en dag helt säkert kommer att hjälpa till att utveckla sitt nya hemland, vårt Sverige.

Det tål att tänkas på.

Irsta församlingshem

 I väntan på föreställningen

 

Senaste inläggen.