Blogg
Lust
Kategori. Elisabeth

Jag klarade det!

Imorgon är det dags. Imorgon förverkligar jag en dröm. Imorgon är det release för min första egna bok. Och jag skakar bort Jante från axlarna och bara njuter av stunden.

Jag började skriva ”Porten till Kamilien” för nästan ett och ett halvt år sedan. Det tar lite tid att skriva en bok. Det är inte bara att sätta sig och skriva, även om det är en bra början. Att hitta på handlingen är en sak. Den hittar på sig själv ganska bra, det är bara att hänga med! (Jag hade till exempel ingen aning om hur det såg ut i trollens grotta eller att skogsrået Aztrazelda skulle göra en motattack just när jag trodde att allt var bra.)

Korrekturläsning, utformning och sättning, tryckning, registrering i Bokinfo, skicka pliktexemplar till biblioteken och mycket annat måste också göras. Men nu är allt klart.

Och jag är, som man säger, ”sjukt nöjd” med att jag har valt att starta ett eget förlag att ge ut min bok på. Ni som har hängt med i min blogg har säkert redan förstått att jag är ett riktigt kontrollfreak som är mest nöjd när jag har full koll. Det har jag nu.

Ikväll tog jag en runda i butiken. Allt är iordning inför morgondagen (tror jag). Imorgon ska jag sitta där vid bordet och signera min första bok.

Lycklig

 

Nu börjar det bli klart

Jag började för över ett år sedan. I februari förra året. Och nu äntligen börjar det bli klart. Projektet att skriva och ge ut en bok.

Att skriva själva boken tar sin beskärda tid. Det finns författare som skriver många tusentals ord per dag. Det gör inte jag. Ifall jag har en hel dag på mig, brukar det kunna bli ett kapitel, sisådär 1500 ord. Men det är verkligen inte alltid som jag har en hel dag till mitt förfogande…

Därefter ska manuset redigeras, lektörsgranskas och testläsas. Och så ska alla, eller i varje fall de flesta, synpunkterna arbetas in. Och så blir det testläsning igen. Och redigering.

När manusets innehåll börjar sitta, är det dags för nästa fas. Korrekturläsning och sättning. Sättningen valde jag att köpa från ett proffs eftersom det är så viktigt att boken blir så snygg och lättläst som möjligt.

Och så korrekturläsning igen.

Till sist är allt klart att skicka till tryckeriet.

Vaddå till sist? Bara för att boken börjar bli klar, så är inte projektet det. Boken ska registreras på Bokinfo, den stora bokdatabas som både boklådorna och internetbokhandeln hämtar information från. Provläsningsavsnitt ska läggas upp på smakprov.se, avtal med distributör ska tecknas och så ska pliktexemplar skickas till biblioteken och till BTJ och till SBI.

Men nu har jag verkligen börjat komma fram till upploppet (tror jag), och idag har jag gjort bokmärken att dela ut på releasepartyt. Kanske inte helt nödvändigt, men lite kul.

För snart är det dags!

 

Bokpyssel

Vad är det som är så svårt?

För drygt två år sedan fick vi tre avgiftsfria parkeringar i centrum. Så glad jag var! Äntligen skulle våra kunder kunna parkera utan krångel. Även om det bara gällde en timme och ganska begränsat med platser så skulle det verkligen bli bra för cityhandeln.

Parkeringsautomaterna plockades bort, liksom skyltarna som det stod ”avgift” på. Nu väntade vi bara på skyltarna med ”avgiftsfri parkering”. För nog behövdes det en skylt som talade om vad som gällde för den aktuella parkeringen. Det märkte vi på alla som kom och frågade och på att många betalade ändå. Och gör så än idag.

Vänta fick vi, och vi väntar än. Vad är det som är så svårt? En liten skylt kan väl inte vara så dyr eller svår att sätta upp? Ville man samtidigt vinna lite ”goodwill”, skulle man kunna skriva ungefär ”Avgiftsfri parkering 1 tim. Välkommen önskar Enköpings Kommun!”

Men jag skulle bli glad för bara en liten skylt med ”Avgiftsfritt” på, istället för den där det stod ”Avgift”. Det skulle bli så mycket enklare för våra besökare. En liten sak, som borde vara lätt att ordna och skulle göra stor skillnad. Varför görs det inte?

Jag förstår inte.

 

P-skylt 2017

Stilla och lugnt

Det stora lugnet har infunnit sig. I alla fall om man jämför med hur det var i butiken för några veckor sedan. Julhandeln var lika rushig som den brukar vara. Och lika rolig. Vi sålde nästan slut på det mesta, så inventeringen efter nyår, då man räknar ihop allt som man har på lager, gick alldeles ovanligt fort och smärtfritt. Det fanns liksom inte så mycket att räkna …

Men nu är det nytt år nya möjligheter. Och även om det är mer än lugnt i själva butiken, är det mycket annat som ska göras. Jag har till exempel börjat med bokslutet. Det är ganska mycket jobb och det mesta gör jag själv, men som tur är behöver det inte vara klart ännu på ett tag.

Så har vi fått våra vågar krönta för ännu en period. Det är något som alla butiker och andra som säljer varor efter vikt till konsument måste göra. Kontrollen utförs av ett oberoende, ackrediterat företag. Med hjälp av olika vikter kontrolleras att vågen väger rätt och i övrigt uppför sig som den ska. Om vågen får godkänt, förses den med klistermärken så att alla kan se att den väger rätt. Bra att ha koll på. För våra vågar gick det bra den här gången också.

Sakta men säkert börjar våra tomma hyllor fyllas igen, och om några dagar åker jag på Formex. Även om det egentligen är en mässa för design, brukar det finnas en ganska stor avdelning med ätbara produkter. Hoppas att jag hittar något kul som jag kan ta med till butiken!

Krönt

Krönt våg

Snart är det jul

I helgen var det julmarknad på Stora Torget. Ett tydligt tecken på att det snart är jul. Annars blir jag lika förvånad varje gång. Jul? Snart?? Men inte ännu väl???

I och för sig har vi beställt julostarna redan i början av oktober för att få dem vi vill ha. (Sedan är det bara att hålla tummarna att de ska räcka.) Och nu har leveranserna börjat komma. I slutet av förra veckan startade jag extrakylen och kylrummet som vi bara använder till jul. Så visst är det nog så. Snart är det jul!

Det här är ostbutikens tolfte jul. Oj, vad tiden går! Jag minns det som igår, hur vi kämpade den första julen i den lilla butikslokalen nere på Kungsgatan som vi hade till att börja med. Vi stod nästan på varandra, både bakom disken och framför. Varorna var ofta slut på kvällen och det var ett spännande jobb att se till att det fanns något att sälja dagen efter. Första julen med presentkorgar, ostbrickor och massor av cellofan. Kexchoklad till lunch och ingen julmat på julbordet heller. Det hade vi inte hunnit med. Men kul var det.

Det är lite lättare nu, med mycket större utrymmen för både varor och människor. Vi kan vara fler bakom disken och våra kunder får plats inomhus och slipper stå ute och köa. Och lite erfarenhet har jag väl hunnit skaffa mig genom åren, så det är inte lika hysteriskt längre. I alla fall inte riktigt.

På söndag, andra advent ska jag passa på att bjuda några vänner och grannar på adventskaffe. Lussebullarna är i alla fall klara. Det är sista dagen som jag är ledig. Sedan är butiken öppen alla dagar fram till och med julafton. Kul ska det bli!

Lussebullar

Bland tapetrullar, färgburkar och sågspån

Nu börjar det bli färdigt. Renoveringen av lägenheten alltså. Mycket jobb har det varit och ännu är det inte helt klart. Badrummen, en hall och några lister återstår att göra, men annars är allting nytt och fräscht.

Det mesta har vi gjort själva. Nåja, vi har haft hjälp av rörmokare, elektriker och snickare för det värsta finliret, men annars så. Det är en utmaning att göra något som man inte gör i vanliga fall. En rolig utmaning. Tapetsera har jag väl provat på förut men aldrig något i den här skalan, och det skulle läggas trägolv och klinkers, målas och kaklas. Och byggas ett helt nytt kök.

Man går liksom in i ett annat mod, en värld som består av en massa färger och material och doften av nysågat virke. Men det är också sågspån på golvet, alla golv känns det som. Det är flyttkartonger överallt och burkar med färg och tapetlim som man snubblar över. Och mängder av sorteringskärl på väg till återbruket.

Men nu äntligen, även om det är en bra bit kvar, har vi kommit igång med att packa upp några av flyttkartongerna. Lägenheten börjar alltmer likna ett hem. Jag kastar fortfarande lystna blickar på hinkar att blanda kakelfix i och kan fortfarande inte gå förbi ett rollerset utan att köpa det. Men det finns ju gränser för hur många rollerset man kan behöva, eller få plats med i en lägenhet för den delen, så jag hoppas att det kommer att gå över med tiden…

Kök1

Kök2

Kök3

 

 

 

 

 

 

Snart går flyttlasset!

Ja, det är inte butiken som ska flytta, den ska ligga kvar där den är vid Stora Torget. Nej det är vi, min man och jag som har börjat packa flyttkartongerna.

Vi har trivts mycket bra där vi har bott de senaste tio åren, så vi flyttar verkligen inte från, utan till. Det blir också den här gången en lägenhet i centrala Enköping, men ett så kallat ”renoveringsobjekt”. Nästan allt, från golv till tak, ska vi göra om. Mycket arbete förstås, men oj så roligt det ska bli!

De senaste veckorna har jag varit själv i butiken eftersom övrig personal har haft semester, så vi har inte hunnit göra så mycket ännu. Men snart är det min tur att ha semester. Och då!!

Det mesta av ledigheten kommer att gå åt till renoveringen, så det lär inte bli så värst mycket seglat den här sommaren. Men någon liten tur hoppas vi hinna med mellan arbetspassen i lägenheten. Annars blir det tapetsering, golvläggning och målning för hela slanten. Har för mig att det var doktor Westerlund som sa ”Att vila är att göra något annat.” Och det låter som en bra slogan för årets sommarsemester. Kul ska det bli!

Flyttkartonger

Man har skaffat sig arbete…

Tillräckligt med ord

Jamen, nu var det verkligen ett tag sedan jag bloggade. Det är inte det att jag inte gillar att blogga, för det gör jag. Och jag kan inte påstå att jag har haft alldeles för mycket att göra, för det har jag alltid. Det brukar inte hindra mig från att blogga. Men det är nog så att jag inte har haft tillräckligt med ord.

Jag trodde väl aldrig att mina ord skulle ta slut. Har alltid känt det som att jag haft fler än jag behövt, och att de har räckt till allt jag har velat skriva. Och läsa med förresten. Men nu har jag inte orkat läsa heller. Den deckare som jag lånat i bokhandelns bokklubb, har jag haft orimligt länge. Snart kommer det väl en efterlysning från Gestbloms.

Men jag har använt mina ord till annat.

Jag har uppfyllt en dröm, att skriva en bok. En barnbok blev det. Om ett främmande land med vättar och huldror och talande djur. Och om en helt vanlig flicka som kommer dit för att slåss mot de onda för de goda. För mig har det varit en förtrollad resa och jag har upplevt saker och träffat väsen som jag inte trodde fanns. Men, som sagt, alla mina ord har gått åt.

Men nu är bokmanuset skickat till flera testläsare och en erfaren lektör, så jag har fått lite ledigt. Och mina ord tillbaka. Så nu blev det en blogg igen. Känns bra!

Tangentbord

Få det att gro och växa

Under mitt arbetsliv har jag hunnit med att vara egen företagare i nästan 20 år. Ni som har hängt med i mina bloggar har kanske sett att jag ibland har skrivit om hur det är. På gott och ont, men mest på gott i alla fall.

Jag stortrivs med att få vara bland alla härliga kunder och medarbetare. Och alla goda ostar förstås. Det är roligt att gå till jobbet varje dag.

Och det är roligt att vara företagare. Att få bygga upp en verksamhet efter eget huvud och se den blomstra är helt fantastiskt. Visst är det många sena kvällar, långa arbetsdagar, en hel del oro och arbete nästan alla helger också. Men det hör till och är helt OK.

Sedan är det ju det där med att man som företagare faktiskt bidrar till både arbetstillfällen och pengar till välfärden. Det var ingenting som jag tänkte på först, och ingenting som på något sätt var avgörande för att jag skulle starta företag, men det känns rätt bra måste jag erkänna. Hade det inte varit för mig och mina företagarkollegor där ute, hade vi inte haft någon ”Vård-skola-omsorg” eller så värst mycket annat heller. Det är för att vi har vågat starta våra företag och varje dag anstränger oss att driva dem så bra som möjligt, som det finns pengar till allt det andra som behövs.

Imorgon kommer jag, och många andra företagare med mig, att dela ut ett litet ”kit” med allt som behövs för att odla en solros. Solrosen är en påminnelse att allt som växer behöver lite omtanke. Precis som våra företag behöver den bra jordmån, lite vatten, ljus och en massa kärlek för att växa sig stark. En bra bild tycker jag.

 

Solroskit

Solroskit

Vid gränsen till Tyskland

I helgen var det dags för ännu en utflykt. Lite längre bort den här gången, ända till Alsace. Nåja, det är ju inte lika långt som om man skulle ha kört från Sverige vilket vi har gjort flera gånger förut. Nu när vi bor i Champagne, tar det bara fyra timmar med bil.

Alsace ligger vid gränsen till Tyskland och har till och med tillhört Tyskland under olika perioder i historien, senast under andra världskriget. Något som märks på det mesta, inte minst på arkitektur och mat.

Från och med i år, tillhör Alsace samma region som Champagne, ”Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine”, men det känns som att komma till ett helt annat land. Bilen får lära sig att klättra i berg när vi tar oss över ett av bergen i Vogeserna. Hastighetsbegränsningen på 90 km/timmen känns mer teoretisk än något som man borde begränsa sig till. Men vackert är det.

Natten tillbringar vi på det gamla hotellet Le Mouton, som har varit hotell ända sedan 1300-talet. Och även om det naturligtvis har byggts om många gånger, finns mycket av charmen kvar i form av trappor, smala korridorer och träbalkar i både väggar och tak. Hotellet ligger i byn Ribeauvillé som är som tagen ur en saga, fast på riktigt. Det känns lite märkligt att köra bil på Storgatan, Grand Rue, som bara kan kallas stor om man jämför med de andra gatorna i byn. Men det är faktiskt tillåtet.

Efter incheckning på hotellet blir det en tur till en av byns vinhus där vi får prova flera av deras fantastiska viner. Vi provar bland annat två olika Riesling-viner från samma år (2007). Det enda som skiljer är växtplatsen, druvorna har vuxit på två olika berg som i och för sig ligger bredvid varandra. Men så helt olika resultatet blir! Spännande!

Dagen därpå blir det en tur till Colmar, som är en lite större stad, men också med en fantastisk charm och full av gamla hus. Där passar vi på att äta lunch, tarte flambée, eller flammkuchen som det heter på tyska. Ungefär som en supertunn pizza med färskost istället för tomatsås. Det smakar alldeles extra gott eftersom vi kan sitta ute och äta. Första gången i år!

 

Ribeauvillé

Grand Rue, Ribeauvillé

Senaste inläggen.