Blogg
Gamingtemplet
En till Bloggar.eposten.se Webbplatser webbplats
Kategori. Spel i skymundan

Spel i skymundan (Del IV)

SHERLOCK HOLMES: CRIMES AND PUNISHMENTS

”It is elementary, my dear Watson.”

"Crimes and Punishments" är betydligt vackrare rent grafiskt än vad man skulle kunna tro.

”Crimes and Punishments” är betydligt vackrare rent grafiskt än vad man skulle kunna tro.

Frogwares Sherlock Holmes-serie är kanske inte särskilt bombastisk och adrenalinpumpande, men den är oerhört mysig och lockande på sitt sätt – och den har aldrig varit bättre än Crimes and Punishments.
Det främsta klagomålet är faktumet att spelet egentligen saknar handling. Man löser en serie fall som alla är separata, utan någonting som kopplar dem samman. Även om det ger oss en trevlig variation och en känsla av nystart inför varje utredning, skulle jag i alla fall ha velat se några mellansekvenser som bildar någon form av helhet eller röd tråd genom det hela.
Trots detta bjuder Frogwares oss på ett härligt, innehållsrikt, och förvånansvärt snyggt deckarspel som alltid känns precis så engelskt som det ska göra, och som oftast lyckas med att få en att faktiskt känna sig Sherlock Holmes-smart… eller i alla fall i närheten.

Crimes and Punishments 2
Överlag känns det inte som att den här serien – och framförallt inte just den här delen – får den uppmärksamhet den förtjänar. Bortsett från ett par minispel som enbart var frustrerande är hela upplevelsen fantastiskt angenäm och kapabelt utförd, där allt från manus och röstskådespeleri till pussellösning och utforskande till världs- och karaktärsdesign håller mycket hög klass. Ge det en chans!

 


 

VAD HÄNDER ANNARS DÅ?

Vad jag spelar för tillfället:
Sherlock Holmes: Crimes and Punishments
The Witcher 2: Assassins of Kings
Everybody’s Gone to the Rapture

Spel jag ser fram emot:
Mass Effect: Andromeda
Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter
Kingdom Come: Deliverance
We Happy Few

Senaste spelköpen:
Everybody’s Gone to the Rapture
Grand Theft Auto: San Andreas
Firewatch

Annan aktivitet:
Drabbades av en riktig monsterförkylning from hell, och blev liggandes halvt utslagen i soffan där jag plöjde mig igenom bland annat hela The Hobbit- och The Dark Knight-trilogierna.

Spel i skymundan (Del III)

 

REMEMBER ME

”There are no secrets anymore.”

I nuläget är Dontnod Entertainment mestadels kända för deras pågående, episodbaserade dramaäventyr Life is Strange, men min första bekantskap med den franska studion var en ganska udda framtidsvision där staten har monopol på folks minnen genom en teknologi kallad Sensen. Vi följer Nilin, en före-detta Memory Hunter som levde på att stjäla folks minnen. I äventyrets början har hon dock, smått ironiskt, själv fått sitt minne stulet och måste nu återta det.
Remember Me är ett actionäventyr i tredjeperson med plattformstendenser. Dess stora styrkor är den ljuvliga designen, härliga soundtracket, och det spännande fightingsystemet – det påminner en aning om det väldigt simpla systemet från Rocksteadys Arkham-serie, förutom att det är mer kombobaserat, och såklart att man själv får konstruera dessa kombos. Det är ett riktigt smart system som ger striderna en trevlig, kreativ dimension.
Visst har spelet en del minustecken också. De sekvenser där man integrerar med folks minnen, som med tanke på storyn borde ha legat i fokus, hamnar snarare i bakgrunden, och de kunde definitivt också ha implementerats på ett smidigare och bättre sätt. Kameran är då och då väldigt klumpig, och jag har även svårt för faktumet att huvudpersonen Nilin konstant tycks växla personlighet, från kaxig och lättsam, till känslosam och dramatisk, och så tillbaka igen. Det är helt klart ett försök av Dontnod att ge karaktären lite djup, men det hade verkligen kunnat göras bättre.
Överlag är dock Remember Me ett roligt och mycket underskattat spel, med en story som har en del sköna twistar, och som bitvis är riktigt välskriven. Om inte annat bör det upplevas för den underbara designen.

ALICE: MADNESS RETURNS

Alice-Madness-Returns-Review-Intro-007

”Forget it. Abandon that memory, it’s unproductive. Go to Wonderland.”

Alice i Underlandet är ju en ganska uppfuckad berättelse från början, och den blir mer skruvad än någonsin när American McGee (spelvärldens svar på Tim Burton) och hans helgalna fantasi gör sin tappning på den. Hela spelet är – likt sin föregångare ”American McGee’s Alice” – som en enda lång vansinnig feberdröm. Tänk just Tim Burtons filmversion av den klassiska sagan, och lägg till gotisk skräck, monster med bebishuvuden och smått hysteriska mellansekvenser med pappfigurer. Det hela är mycket märkligt.
Madness Returns är dock mer än bara underligt och oroande; det är riktigt kul. En del plattformspartier känns måhända lite väl utdragna, och spelet hade nog mått bra av att vara några timmar kortare så att vi slapp allt utfyllnadsinnehåll. Resten är dock briljant, en vidareutveckling och modernisering av den mycket underskattade äventyrspärlan från år 2000. Kontrollen är ljusår bättre än i det första spelet, storyn mer fokuserad, och musiken ännu mer välproducerad. Miljöerna är mycket varierade, och vi får se allt från Underlandets psykedeliska omgivningar till dimmiga, viktorianska London-gator.
Det tar dock inte många minuter förrän man börjar undra vad för sorts sinne som kan hitta på ett sånt här spel. Jag gissar på att faktumet att skaparen American McGee tillbringade sin 13e födelsedag med att nästan få sitt öga utgrävt av sin pappa möjligtvis var en bidragande faktor.

 


 

 

VAD HÄNDER ANNARS DÅ?

Vad jag spelar för tillfället:
Watch Dogs
Condemned 2: Bloodshot

Vad jag läser för tillfället:
The Shining (av Stephen King)
[Läste just ut Dragon Age: The Masked Empire av Patrick Weekes. Alla som gillar fantasy och inte har något emot att läsa på engelska: läs den. Helt fantastisk.]

Senaste spelköpen:
Watch Dogs
Remember Me
The Witcher 3: Wild Hunt

Spel i skymundan (Del II)

ENSLAVED: ODYSSEY TO THE WEST

”So what’s the plan?”
”To get you home as fast as possible so you can take this thing off my head and I can break your neck.”

Baserat på Färden till Västern, och ett mycket underskattat spel. Enslaved är en vackert designad action-äventyrs-plattformar-hybrid, där vi får stifta bekantskap med Monkey, en förrymd slav, och Trip, den unga kvinnan som Monkey måste hålla vid liv för att inte själv dö genom den länk de delar tack vare ett särskilt pannband.
Det som framförallt utmärker Enslaved är designen. Säger man ”post-apokalysm” i spelsammanhang får säkerligen de flesta upp en inre bild av gråbruna ödemarker. Något enstaka, ruttet träd kanske. Till och med de ganska udda efter-undergången-visionerna som Fallout tenderar att vara dränerade på framförallt färg. Enslaved är raka motsatsen. Det är fullkomligt färgsprakande, där det typiska, döda ingemanslandet är utbytt mot grönblå grönska. Den gamla, mekaniska, artificiella världen har sakta erövrats av naturen. Det är en frisk fläkt i den annars så matta och livlösa designen i genren.

THE VANISHING OF ETHAN CARTER

”I have learned two things in my life. No place is truly quiet, and nowhere is really ordinary.”

Från att jag såg de första bilderna av det, till att det släpptes, och en bra bit efter det, satt jag bara och väntade på att The Vanishing of Ethan Carter skulle bli en hit. Det blev det aldrig. Varför har jag ingen aning om.
Det är märkligt att spelvärlden i denna smått grafikkåta tid vi trots allt befinner oss i, inte gett ”The Vanishing” mer uppmärksamhet. Det är, minst sagt, visuellt storslaget. Det är som ett kliva rakt in i ett konstverk.
Paul Prosperos otroligt atmosfäriska och kusliga sökande efter Ethan Carter i den övergivna staden Red Creek Valley hade säkerligen kunnat göras bättre rent spelmässigt, men det är frågan om det kunde ha varit visuellt vackrare.

vanishing_game

Spel i skymundan (Del I)

Det finns en hel del spel där ute, både nya och gamla, som inte får den uppmärksamhet som de kanske förtjänar. De släpps, prisas ofta av en relativt liten publik, och försvinner sedan i obskyr anonymitet. I den här serien tänkte jag lite kortfattat dela med mig av några av dem, två spel i varje inlägg; spel som många aldrig hört talas om, trots att de helt klart är värda att spela igenom.
Låt oss börja med dessa:

I HAVE NO MOUTH, AND I MUST SCREAM

”Hate. Let me tell you how much I’ve come to hate you since I began to live.”

För de som gillar peka-och-klicka-äventyr av den gamla skolan, med en mörk story baserad på Harlan Ellisons novell med samma namn. Spelet utvecklades av The Dreamers Guild och släpptes redan 1995, och är enligt flera kritiker ett av de mest underskattade äventyrs/skräckspelen någonsin.
Spelet kretsar kring den onda datorn AM som förintat hela mänskligheten bortsett från fem överlevare, som den behåller vid liv för att tortera. AM har konstruerat ett ”spel” för varje karaktär, helt baserat kring deras stora personliga svaghet, i ett försök att knäcka dem.
Det är ett fascinerande och obehagligt äventyr, som hanterar många tunga och känsliga ämnen som exempelvis våldtäkt, mental ohälsa och nazism. Även jag (som är långt ifrån ett die hard fan av peka-och-klicka) fann det intressant.
Det är trots sin ålder idag lättare än någonsin att få tag på genom tjänster som Steam och GOG.com.

CALL OF CTHULHU: DARK CORNERS OF THE EARTH

”I do not expect the reader to believe what I am about to relate. Any sane mind must reject such a fantastic tale. And yet I do not know which would be worse: for my story to be the truth, or for my mind to be capable of imagining such things.”

95959

Baserat på H.P. Lovecrafts verk, och en mycket underskattad rysare. Det släpptes 2005/2006, och utspelar sig framförallt i den lilla fiktiva staden Innsmouth, där huvudkaraktären Jack Walters snabbt inser att allt inte står rätt till.
Det kombinerar överlevnadsskräck, stealth-sekvenser, pussellösning och en del förstapersonsskjutande. Dessutom saknar det HUD, och förlitar sig istället på mer realistiska knep för att berätta för spelaren att karaktären är skadad; försämrad syn, tung andning, haltande… Det gör under för inlevelsen, och är ett spelmekaniskt redskap som än idag inte används lika mycket som det borde göras.
Och trots att det kanske inte är det mest skräckinjagande som survival horror-genren gett oss, har det helt klart en del ögonblick som etsar sig fast i minnet. Det är ett grymt lir, och finns inkluderat i min lista av de 50 bästa spelen, på plats 49.

Senaste inläggen.