Blogg
Gamingtemplet
En till Bloggar.eposten.se Webbplatser webbplats

Recension – Resident Evil 7: Biohazard

Format: PC, Xbox One, PlayStation 4
Utvecklare: Capcom
Utgivare: Capcom
Åldersgräns: 18
Genre: Survival horror
”Welcome to the family, son.”

Min relation till Resident Evil-serien har varit ytlig som bäst. Jag har ett mycket vagt minne av att ha spelat ett av de tidigare spelen som barn. Jag testade även Resident Evil 5-demot för en handfull år sedan, och spelade ett par timmar av Resident Evil: Revelations 2. Det sistnämnda fick jag bäst intryck av, även om det aldrig gav mig en smak för mer av serien över huvudtaget.
Sjuan har jag dock varit sugen på sedan jag först hörde talas om det. Förstapersonsperspektiv (vilket i min mening alltid är bäst för skräck, då man per automatik hamnar närmare hemskheterna), inspirationskällor som P.T. och Motorsågsmassakern, snygg grafik och betoning på skräck snarare än flippad action var några av lockelserna. Det kändes som en ny start på serien, och jag ville verkligen ta del av den.
Från första stund var jag både fängslad och vettskrämd.

Om det är något jag skulle beskriva RE7 som så är det oförutsägbart. Spelets hela upplägg ändras flera gånger; de första timmarna är det en ganska typisk Amnesia-feeling (även känt som gömma-sig-från-elakingar-som-förmodligen-vill-göra-hemska-saker-konceptet), då man är utlämnad och sårbar och gör framsteg genom att helt enkelt undvika all form av konfrontation. Sedan får man tag på vapen, och även om det då blir mer action-betonat är det snarare en blandning av skräck och action (mer F.E.A.R. än Resident Evil 6). Under hela den här tiden är det framförallt under-skinnet-typen av skräck det handlar om, även om det blir ett par ögonblick då våldsamma vulgäriteter tar överhanden.
Mot slutet av spelet flippar det dock ut totalt, och jag är glad att den delen inte höll i sig lika länge som de andra; ett tag blev det helt enkelt för vansinnigt för att vara läskigt över huvudtaget.
De första tre fjärdedelarna av spelet gottgör det dock, med råge. För jävlar vad läskigt det var ibland.

”I can hear her. I can feel her clawing her way back inside me.”

Atmosfären är supertät spelet igenom, och jag tänkte konstant ”Hur fan är det möjligt att spela detta i VR*?”
Ljudbilden är grym, och ofta är det svårt att avgöra om något man hör bara är ambience eller om det faktiskt är en fiende på väg mot en. Även designen är riktigt bra, framförallt när det gäller familjen Bakers hus, som verkligen känns som ett en gång normalt hem där något väldigt onormalt hänt.
Allt är dock inte prima när det gäller skrämselfaktorn. Familjen Baker är skräckinjagande, men de är inte de enda skurkarna du träffar på. Deras gård huserar också en samling monsterliknande varelser som ser ut att vara gjorda av svart gyttja, med munnar fyllda av gigantiska, vassa tänder. De första två tre gångerna dessa fulingar dök upp var ganska läskiga, men efter ett tag började de snarare kännas som generiska henchmen. Jag minns att jag vid flera tillfällen mot slutet av spelet hörde/såg hur något närmade sig, spände mig, och sedan slappnade av när jag såg att det var en av dem. ”Jaha, det är bara en sån”, tänkte jag. Och det är verkligen inte reaktionen man ska få av fiender i skräckspel.

Förbered dig på att se mycket av Baker-familjens mörklagda herrgård.

Ett annat klagomål är bosstriderna. De kan vara skrämmande (framförallt mot en viss insektsälskande dam) men skulle jag beskriva dem med ett ord så vore det ”förvirrande”. Under varenda bosstrid förutom en hade jag egentligen aldrig någon aning om ifall jag faktiskt gjorde framsteg. Det är otroligt otydligt, både med vad det är tänkt att man ska göra och vad det är man gör rätt när man faktiskt lyckas med något. I flera av striderna har jag precis börjat tänka att jag måste göra fel och/eller ha missat något, för att sekunden senare stå som segrare. Min tanke då är mest ”Vad fan hände just?”
Det är också svårt att avgöra om detta var ett medvetet designval eller inte. Det är uppenbart att skaparna velat göra allt väldigt oförutsägbart, att man aldrig ska känna sig helt säker. Och visst, oftast funkar det. Men i bosstriderna blir det mest förvirrande och frustrerande.
Förutom dessa två klagomål, och faktumet att handlingen känns en aning ofokuserad med flertalet plot holes (som dock möjligtvis kommer att förklaras i DLC:s eller uppföljare), har jag inte mycket att gnälla över när det gäller RE7. Det är utan tvekan min favorit i serien, och det känns som att Capcom har fixat en mycket stabil och intressant grund att bygga vidare på.
Nu får vi bara hoppas att slutet av spelet, där det som sagt spårar ganska rejält, inte är ett tecken på vad som komma skall. Jag föredrar verkligen skräck när den är hårresande och kuslig, snarare än gigantiska tentakelmonster kastar ut en genom fönster waaah! Och med tanke på vad folk skriver och säger om Resident Evil 7: Biohazard är jag långt ifrån ensam om det.

*Spelet är framförallt tänkt att spelas i Virtual Reality.

Utspridda VHS-kasetter spelar en stor roll i spelet. De berättar både den blodiga bakgrundshistorien samt ger dig värdefulla ledtrådar om hur du ska ta dig vidare.

Betyg: 8/10
Positivt: Skrämmande, atmosfäriskt, varierat.
Negativt: Otydliga bosstrider, tråkiga ”henchmen”, bökigt inventory-system.
Spelet testades på PC.

Senaste inläggen.