Blogg
Gamingtemplet
En till Bloggar.eposten.se Webbplatser webbplats

Kärt återseende – Mass Effect

myG16ab

”Our influence will stop Saren. In the battle today, we will hold the line!”

Ända sedan det tredje spelet släpptes 2012 har jag spelat igenom hela Mass Effect-trilogin på löpande band nonstop. Så fort jag klarar ut det tredje spelet börjar jag om på det första. Varje gång har det känts mer än värt det, även om jag vid det här laget kan de flesta av dialogerna utantill.

Nu har det dock gått säkert 6-7 månader sedan jag spelade något Mass Effect-spel sist, vilket är rekord för mig. När jag häromdan förhandsbokade det kommande Mass Effect: Andromeda fick jag dock direkt en okontrollerbar impuls att återigen ta mig an det episka science fiction-äventyret. De senaste dagarna har jag spelat det första spelet från 2007 ännu en gång, med en ny Commander Shepard. Jag upptäcker fortfarande saker jag aldrig sett förut, bland annat ett helt uppdrag, vilket (med tanke på hur många gånger jag spelat igenom det här liret) är helt otroligt.

Om du läser detta utan att någonsin ha spelat Mass Effect… Vad väntar du på?
Mass Effect är spelhistoria, och alla är skyldiga sig själva att ta del av de många, många ögonblick som spelet ruvar på. Det vore att göra sig själv en otjänst att strunta i det.

Något nya Mass Effect-spelare (eller de som upptäckte serien vid de senare spelen) behöver veta är att det första Mass Effect är något annorlunda i upplägget än de andra. Det har en större fokus på RPG-aspekterna och utforskning, och är betydligt mer öppet. En stor del av spelet är upptäckande av planeter med MAKO:n (ett fordon vars kontrolldesigner borde avrättas för övrigt), och att gå omkring på de olika planeterna och ofta av rena slumpen hitta side quests. Nummer två och tre i serien är, som en jämförelse, mer rättframma även om även de har en del liknande bitar.

Striderna beskrivs ofta som mer ”old school”, även om jag personligen känner att de snarare bara är lite mindre finpolerade än i senare delar. Det är samma koncept som i de senare spelen; coverbaserat skjutande blandat med användande av krafter eller granater, där man kan ge sina följeslagare simpla order. Det har dock inte alls samma tyngd som i de senare delarna. Det är stelt, ljuden från vapnen är så monotona att de snabbt blir irriterande, och fiendernas AI är inte den bästa.
I sina bästa stunder funkar det helt okej, med en fin balans mellan action och strategi. Oftast känns dock striderna som något man tar sig igenom snarare än avnjuter.
Och den känslan infinner sig då och då även under andra delar av det ursprungliga Mass Effect. Vissa uppdrag (framförallt de man finner på Noveria, och såklart sidouppdraget på Jordens måne) är faktiskt oerhört tradiga, och känns endast värda att ta sig igenom för att man ska komma vidare i handlingen.

Nu låter jag jättegnällig, och det kanske verkar lite underligt med tanke på att Mass Effect är ett av mina absoluta favoritspel. Så vad är det som är så bra, om nu striderna är halvdana och vissa uppdrag är småtråkiga?
Så mycket. Så himla mycket.
En av de stora styrkorna är den fantastiska spelvärlden som utvecklarna byggt upp. Ni som spelat Dragon Age-spelen lär inte bli förvånade över detta. BioWare är verkligen experter på att skapa fiktiva världar som inte bara känns trovärdiga, utan fullständigt äkta; som riktiga platser som funnits väldigt länge. Alla konversationer, kodex-inlägg och journaler man hittar i världen får det att kännas som om BioWare har jobbat på den här galaxen i flera decennier. Det finns så många lager av historia, kultur och intriger att det nästan är överväldigande.

*Äcklat läte* Batarians!

*Äcklat läte* Batarians!

Även handlingen är en stor styrka. Att BioWare skriver bra spel är väl knappast en överraskning för någon längre, och jag tycker att storyn i det andra spelet är ljusår bättre, men den här ursprungliga berättelsen har ändå en speciell plats i mitt hjärta. Det var här det började; det var här vi för första gången fick stifta bekantskap med oförglömliga karaktärer som Joker, Garrus, Wrex, Tali, Liara, Captain Anderson, och såklart Commander Shepard själv.

Och så får vi ju såklart inte glömma att det var här vi för första gången fick reda på den mörka hemligheten i galaxen; Reapers, ett hårresande hot som sovit ute i mörkerrymden men som nu är på väg mot oss. Aldrig förut har en fiende känts så hundraprocentligt övermäktig och ostoppbar.

Ett av mina starkaste minnen från spelet är när Shepard och hens två följeslagare stiger fram till ett hologram föreställandes Sovereign, en Reaper. De börjar tala med Reapern, och får reda på exakt hur illa ställt allt faktiskt är. De ord som den uråldriga maskinen säger med sin avgrundsdjupa, artificiella röst ger mig gåshud och en sorts överväldigande herregud-hur-ska-vi-någonsin-kunna-besegra-de-här-jävlarna-känsla som få (om ens några) skurkar i spel lyckats framkalla:

”Organic life is nothing but a genetic mutation. An accident. Your lives are measured in years and decades. You wither and die. We are eternal. The pinnacle of evolution and existence. Before us, you are nothing. Your extinction is inevitable. We are the end of everything.”

Huah.

Senaste inläggen.