Blogg
Gamingtemplet
En till Bloggar.eposten.se Webbplatser webbplats
Arkiv. augusti 2016

Kärt återseende – The Elder Scrolls V: Skyrim

Skyrim 1

En lätt bris för med sig små yrande moln av snö från stenarna runt omkring mig. Det fridfulla soundtracket och ljudet av den kyliga vinden samsas om uppmärksamheten i hörlurarna medan jag tar mig upp över den karga sluttningen. Med pilbågen i hand stannar jag vid stupet och blickar ut över en av de mest atmosfäriska spelvärldarna som någonsin skapats. Jag kan inte stå emot leendet som smyger in över ansiktet när jag kikar ut över de välbekanta, grantäckta kullarna och spetsiga, molntäckta bergen. Det känns bra att vara tillbaka igen. Överraskande bra.

Skyrim var ett spel som, i den typiska Bethesda-traditionen, drogs med ofantligt många problen – en hysteriskt stor mängd buggar, repetitiva uppdrag, obalanserade stridssystem där smygande var alldeles för OP och magi alldeles för mesigt, samt löjligt korta uppdragskedjor hos dess olika factions – men som samtidigt lyckades vara sådär fullkomligt magiskt.
Det finns få andra som kan göra trovärdiga och inlevelsefulla världar lika bra som Bethesda, alla buggar och styltiga animationer till trots. Det är bara något speciellt med Tamriel, som gör att jag förr eller senare alltid kommer tillbaka – ända sedan 2002 då jag först förtrollades av Morrowind.
Ett tecken på detta är att jag fortfarande, efter att ha spelat Skyrim mer eller mindre konstant sedan det släpptes för 5 år sedan, fortfarande blir hänförd när norrskenen börjar dansa över natthimlen, eller när jag betraktar bergstopparna runt omkring mig på vägen uppför Throat of the World. Det känns bara så äkta, så speciellt.

När jag spelade The Witcher 3: Wild Hunt tänkte jag ofta, smått melankoliskt ”Hur ska jag kunna återvända till andra rollspel efter det här?”, eftersom det var så himla bra. Och visst, Skyrim känns väldigt B i jämförelse på många punkter, men samtidigt är det ju att jämföra äpplen och päron lite grann. Båda är kanske rollspel i grunden, men Witcher 3 är mer av ett traditionsenligt RPG med stark betoning på karaktärsdriven story, medan Skyrim är ett mer lättsamt ”Jag undrar vad som finns på toppen av det där berget”-äventyrande. Och det är det absolut inget fel med.

Skyrim 3

Jag hade nyligen en vän på besök, och tittade på när han testade Skyrim för första gången. Det var fascinerande att se någon upptäcka en värld som jag blivit så bekant med under årens gång, och extra intressant var det att se det spelas på ett så annorlunda sätt; det var bitvis som att bevittna ett helt nytt spel. Även om Skyrim aktivt uppmuntrar en att ta sig an uppdragen på olika sätt varenda gång så tenderar jag att glida tillbaka till smyga-med-pilbåge-approachen. Det passar mig helt enkelt bäst, men gör samtidigt att jag spelar på ett liknande sätt varenda gång. Vännen valde dock att köra full on bärsärkargång med tung rustning, tvåhandsyxor och hela köret, och närmade sig det hela på ett helt annat sätt – och det gjorde det extra tydligt hur oerhört varierat Skyrim kan vara, och hur annorlunda det kan upplevas från person till person.

Dessutom hann han upptäcka saker jag aldrig sett förut – och att det fortfarande finns saker jag inte sett i ett spel som jag har lagt ner över 1000 timmar på säger en hel del. Skyrim var verkligen något alldeles extra, och när jag nu spelar igenom det ännu en gång påminns jag om varför det blev en sådan hysteri kring det, och varför Bethesda fortfarande räknas som en av spelvärldens giganter.

"Sorry, do I have something between my teeth?"

”Sorry, do I have something between my teeth?”


 

 

VAD HÄNDER ANNARS DÅ?

Vad jag spelar för tillfället:
The Witcher 3: Wild Hunt
The Elder Scrolls V: Skyrim
35MM
Grand Theft Auto Online

Dagens citat:
”Hatred and prejudice will never be eradicated. And witch hunts will never be about witches.”
-Geralt of Rivia, The Witcher 3

Annan aktivitet:
Börjar äntligen få klart romanen jag hållit på med i över 3 år. Yippie!

Senaste inläggen.